Harrsjön
Av Mårten Lindhé

Taavaskaites Harrsjöar

  Sommaren 1998 skulle jag och min fiskebroder Ulf Lindahl återförenas för ett härligt och spännande flugfiske på Nordkalotten. Vi landade på den lilla kalottsjön en tidig eftermiddag, för att senare börja den kilometer långa vandringen i nordvästlig riktning. Väl framme vid det tilltänkta baslägret iordningställde vi tält och övrig utrustning. Vi satte oss ner vid den välbekanta kristallklara jokken för att reducera våran vätskebrist från den lilla vandringen. Vattnet var kallt och en aningen för högt, men av tidigare erfarenhet, så skulle vi hitta våra storharrar ändå. Det största orosmomentet, var att insektslivet av nattsländor och dagsländor slumrade i någon slags vinterdvala.

  Det hade varit en lång och utdragen vår här uppe i Norrland och den riktiga sommarvärmen hade inte kommit ännu trots att vi nu var i början av juli. I år var det den tredje gången som vi besökte just detta område. Aldrig tidigare  hade jag längtat så mycket som i år, men nu var jag äntligen här och för tillfället så var abstinensen stillad. Efter en kylslagen kväll med några vackra harrdamer till kvällsmat och en stärkande tår så infann sig John Blund.

  Morgonsolen värmde och paniken att inte komma ur sovsäcken innan blåsan skulle sprängas gjorde mig klarvaken. Efter den välbehövliga morgontoaletten och en stadig frukost, så var det dags för en fisketripp norrut ifrån vårt basläger. I den helt okända kalottsjön skulle vi doppa våra dunkrokar och kanske lyckas lura en och en annan harr. Efter halvvägs till målet så började både myggen och den fruktansvärda värme suga musten ur krafterna. Bara för åtta timmar sedan så visade termometern fyra grader, nu hade den stigit yteliggare tjugo grader. Terrängen var både varierande och tuff att gå i. Enorma paltsar att sick sacka sig i mellan och branta stigningar i tät björkskog. När jag tänker på det i efterhand så var det värt det flera gånger om, trots både fotsvamp och en värkande rygg. Väl uppe på den topp som vi hade navigerat efter kunde vi sätta oss ner och pusta ut. Landskapet var hisnande och den klarblåa himlen verkade vara oändlig. Vi kunde ännu inte se sjön som vi hade tänkt fiska i och nyfikenheten kunde inte stillas längre, så med våra stumma ben stapplade vi iväg för att nå slutmålet. Det var betydligt lättare att vandra nu, landskapet blev flackare och det var bara att följa den slingrande sandåsen som förde oss mot målet.

  Äntligen framme vid målet och där låg sjön alldeles spegelblank. Man kunde knappast tro sina ögon, vakring efter vakring som bröt den blanka spegeln var en otrolig upplevelse. Kunde detta vara sant tänkte jag eller var det bara en dröm, sanningen skulle snart visa sig. Uffe hade letat ut en bra lägerplats där vi kunde sätta oss ner och titta på skådespelet. Kaffet kokade och harrarna vakade frenetiskt, hoppas bara nu att vädret håller i sig. Av erfarenhet från tidigare resor här uppe på Nordkalotten, så vet vi att vädret kan skifta och slå om på hur kort tid som helst. Uffe kunde nu inte hejda sin fiskefeber, vi båda hade sett några harrar vaka en bit ut, nedanför höjden vi satt på. Uffe hasade sig ner från höjden medan jag stod beredd med kameran för att kanske kunna föreviga ögonblicken på bild.

  Fisket i sjöar efter harr är lite annorlunda en vad det är i strömmande vatten. Harren kan röra sig ganska så fritt och några direkta ståndplatser har den inte i sjöar. Man kan säga att harrens ståndplats i en sjö är dess stora revir och det kan variera i storlek. Rådet är att man kanske inte  skall gå omkring och jaga fisken allt för mycket, utan låta fisken komma till dig istället. Har man en gång lyckats att spana in ett vak, lägg ut flugan invänta, för att se nästa vak. På detta sättet ser man oftast vilket håll harren simmar åt och då blir det genast lättare att lyckas med sitt flugfiske. Man kan ju även ha turen och skickligheten att lyckas direkt. Uffe fick belöning för sin skicklighet och lyckades kroka en av dessa vackra varelser. Med några höga luftsprång och en och en annan rusning så började hon att tröttas ut. Hon kom inglidande på slagsidan och den mörkbruna Rackelhanen kunde krokas loss från överläppen, det var en vacker harrhona iklädd en grönskimrande dräkt med inslag av purpur och indigo. Den granna harrhonan på strax under kilot fick sin frihet tillbaka och hon kunde lite omtumlande simma iväg ut i det klara vattnet.

  Jag vill framhålla att det är viktigt att släppa tillbaka så mycket fisk som möjligt!!! Det kommer vi fiskare att tjäna på i längden. Man har ju både hört och läst om skräckscenarion om att folk, om man nu kan kalla dem för det, har släpat med sig både nät och stora tunnor för att salta in fisken för att sedan sälja detta till affärer.

Mårten Lindhé 2000 ©