En gul forsslända bunden enligt mitt grundrecept

"Foam 5:an"
Text & foto: Niclas Andersson

En annorlunda dagslända, där form, siluett och avtryck är det viktigaste

  Favoritperioden för mitt flugfiske är under den tidiga sommaren, då ån bjuder på fina kläckningar av åsländor, gul och brun forsslända och en rad andra intressanta små dagsländearter. Längre fram på säsongen, när värmen börjar göra sig gällande på allvar, avstår jag helt från att fiska här, eftersom öringen då får svårare att överleva efter en återutsättning i det varma vattnet.

  Försommarens rikliga dagsländekläckningar gör att fisken i mitt hemmavatten snabbt blir selektiv. Till råga på allt händer det också att fiskar, som bara står några meter från varandra, kan vara selektiva på helt olika dagsländearter vid mixade kläckningar, något som naturligtvis ställer till problem. Många gånger tycks det som om värdefull fisketid mer går åt till att byta flugor än att fiska.

  Men så började jag fundera på vad selektiviteten egentligen bestod i, och under de två senaste fiskesäsongerna har jag därför experimenterat med ett dagsländemönster i foam, ett mönster som kan imitera en rad olika dagsländearter och som minimerar det ständiga flugbytet. Det som mest intresserat mig, när det gäller alla typer av imitationer som fiskas på eller i ytan, är formen, färgen och avtrycket. Jag kunde ganska snabbt konstatera att en exakt färg och ett exakt utseende spelar mindre roll, eftersom jag vid många tillfällen har fiskat på öring som helt uppenbart tagit en viss nykläckt dagslända och jag då valt att fiska med en exakt imitation i rätt färg, brända vingar och alla andra detaljer som hör dessa minutiösa imitationer till — utan att väcka fiskens intresse. Men efter att ha bytt till en av mina experimentflugor i foam, där endast storleken varit rätt, men där kanske färgen varit avvikande, så har öringen genast stigit och tagit flugan...!

  Vad beror nu detta på? Jo, min övertygelse är att vi ofta imiterar helt fel saker och ser flugorna med mänskliga ögon. När jag binder mina foam-flugor intresserar jag mig därför numera främst för två saker, där jag eftersträvar nära nog hundraprocentig korrekthet; nämligen sländornas form sedd ur fiskens synvinkel samt avtrycket på vattnet.

  Alla insekter som flyter på eller i vattenytan bildar ett avtryck i form av "luftspeglingar" runt de delar som vilar i ytfilmen — det är ju ytspänningen som får dem att flyta. På dagsländor är det primärt två delar som vilar på vattnet och bildar det karaktäristiska ljusmönstret efter avtrycket i ytan. Det första är benen, som får framkroppen att resa sig från vattnet, och det andra är beröringen från bakkroppen just i den punkt där den böjer sig uppåt från vattenytan. Det är detta mönster, tillsammans med den karaktäristiska siluetten, som jag försöker återskapa med mina dagsländeimitationer med foam-kroppar.

  Det är naturligtvis svårt att få en riktig bild av hur en nykomponerad flugas avtryck ser ut underifrån; så som fisken uppfattar det. Ett sätt är att själv dyka ner i vattnet för att på plats studera flugan nerifrån och upp mot ytan. Så har till exempel Gary LaFontaine gjort. Men det kräver speciell utrustning och blir därmed ganska komplicerat. Ett betydligt enklare alternativ kan vara att placera flugan, antingen på vattnet ute i naturen eller i en stor glasburk, och sedan sticka ner en liten handspegel i vattnet och vinkla den, så att man kan betrakta flugans siluett och avtryck via spegeln.

  Hela tiden får man dock komma ihåg att det då är med människans ögon vi studerar flugan — inte med Öringens — och det gäller därför att vi ser till totalintrycket och inte stirrar oss blinda på detaljerna. Konstnärer brukar kisa med ögonen för att få ett bättre helhetsintryck av sin bild — kanske kan det vara ett litet tips.

  Det allra viktigaste är dock att man tror på de flugor man fiskar med. Gör man inte det, fiskar man ineffektivt och utan den rätta entusiasmen...