Sätt färgkod på dina nymfer

För att lyckas med nymffisket måste man variera förtyngningen efter fiskedjup och strömstyrka

Text & foto: Niclas Andersson

Harörenymfer med färgkodade huvuden tillsammans med krokar som visar respektive förtyngning.

  Vare sig man fiskar öring, röding eller harr, så finns det en enkel regel att följa; fisken intar nittio procent av sin föda under ytan. Denna föda utgörs till stor del av nymfer tillhörande dagsländor och bäcksländor samt puppor, husmaskar och frilevande larver av nattsländor. Fisken är mycket sparsam med sin energiförbrukning, och det är egentligen endast vid ett fåtal tillfällen som den anser det lönsamt att söka födan på ytan. Fisken föredrar att stå bakom en sten eller i en håla, där den slipper att kämpa mot strömmen och samtidigt kan få maten serverad mitt framför nosen.
På detta sätt blir energiförbrukningen minimal och födointaget maximalt - den perfekta kombinationen för en fisk.

  Många flugfiskare, som kommit underfund med detta, har därför allt mer börjat övergå från torrflugefiske till att lära sig ett varierat nymffiske med alla de krav och möjligheter som detta erbjuder. Problemet för nymffiskaren är emellertid att avgöra hur en nymf ska förtyngas för att fiska på rätt djup och på rätt sätt. Hur mycket bly- eller koppartråd ska nymfen ha för att få rätt vikt? En förtyngning, som passar i ett vatten, kan vara helt fel i ett annat där det är lite djupare eller strömmen är stridare. Många hänger ett blyhagel på tafsen för att få nymfen att sjunka. Råkar vattnet istället vara grundare, så tar man lite fett på tafsen. Båda dessa metoder att förtynga respektive lätta nymfen har emellertid nackdelar. Alla som kastat med ett blyhagel på tafsen vet hur ryckigt det blir och hur tafsen vill slänga okontrollerbart hit och dit. Vill man sedan övergå till att fiska av ett grundare parti, där blyhaglet skulle ställa till besvär, så blir man tvungen att korta ner tafsen några decimeter för att därefter på nytt förlänga den med motsvarande längd tafsmaterial. Blyhagel har även en tendens att studsa på botten, vilket många gånger resulterar i att tafsen och spöt uppför sig som om en fisk tagit flugan. Mothugget blir varje gång självklart till en besvikelse...

  När det gäller att lätta upp en nymf och få den att gå närmare ytan genom att fetta in tafsen uppstår andra problem. En sådan tafs flyter i ytfilmen och gör att fisken lättare kan upptäcka den och undvika att ta flugan. Visserligen kan man gå ner i grovlek på tafsen, men det medför att brottstyrkan blir lägre och man måste anpassa både mothugg och drillning efter detta. En infettad tafs fortsätter också att flyta även när man vill börja fiska djupare igen. Fettet sitter alltså kvar under längre tid än vad man många gånger önskar Enda botemedlet är att byta tafs eller att hänga på ett blyhagel för att dra ner den. Båda lösningarna leder till problem som kan kosta dig en fin fisk.

  Variera vikten på flugan

  Om du vill bli en framgångsrik nymffiskare finns det inga enkla genvägar Du måste hela tiden anpassa ditt fiske efter var fisken befinner sig och efter vad den äter För att du skall lyckas med ditt nymffiske, måste du variera vikten på flugan efter fiskedjupet och efter strömmens styrka. Nymfen måste alltså vara anpassad efter varje individuell fiskesituation och dessutom ha en naturlig gång i vattnet. När du befinner dig vid ditt ström-vatten är alla ovan nämnda grundregler förlorade, om du inte kan variera vikten på din fluga efter fiskens krav. För att du ska lyckas med att presentera din nymf korrekt, måste du därför redan vid bindstädet känna till de fiskesituationer, som du senare kommer att befinna dig i.

   Genom att binda upp fyra olika förtyngningar av ett och samma flugmönster på likadana krokar får du fyra olika vikter av en och samma nymf eller puppa. Till de olika förtyngningarna använder du fyra olika färger på bindtråden, för att du lättare skall hitta rätt vikt, när du senare befinner dig ute vid vattnet. Huvudet på flugan blir din färgkod och talar om vilken vikt nymfen har och i vilken fiskesituation den är lämplig.

  Dessa fyra flugor, som alltså bara skiljs åt genom olika vikt och färg på bindtråden, är i grunden anpassade för fyra helt olika fiskesituationer. Anser du dig behöva anpassa dina flugor efter ännu fler fiskesituationer, gör du detta genom att öka eller minska förtyngningen ytterligare på en fluga, till vilken du då använder ytterligare en ny färg på huvudet. Men för min egen del har jag funnit att det räcker med dessa fyra olika förtyngningar - vare sig jag fiskar harr i de strida strömmarna i norr eller öring i någon djup sydsvensk skogså.

  För att ge ett exempel från min egen flugask, skall jag beskriva förtyngningarna på ett Guldribbat Haröra i storlek 14. Till de fyra olika förtyngningarna använder jag tunn koppar-tråd samt mellantjock och en tjockare variant av blytråd. Jag fäster alltid tyngden mitt på kroken för att harörenymfen skall få den rätta gången i vattnet. Hade jag istället bundit en dagsländenymf, hade förtyngningen hamnat längre fram på kroken för att ge denna en naturlig gång i vattnet.

  Lätt förtyngd: Till den lättaste Haröre-nymfen använder jag endast ett lager tunn koppartråd, som lindas i täta varv från någon millimeter bakom krokögat till strax ovanför hullingen. Som färgkod använder jag en olive bindtråd.

  Medium förtyngd: Här använder jag en rödbrun bindtråd som färgkod, och koppartråden byts ut mot den mellantjocka blytråden, som lindas fem varv runt krokskaftet.

  Snabb-sjunkande: Till denna nymf byter jag ut den mellantjocka blytråden mot en grövre blytråd. Harörenymfen förtyngs med sju varv blytråd. Bindtråden och färgkoden är svart.

  Express-sjunkande: Detta är den tyngsta Haröre-nymfen i min serie. Blytråden är densamma som för den snabb-sjunkande, men här lindar jag tolv varv istället för sju. Som färgkod använder jag en gul bindtråd.

  Dessa olika förtyngningar är speciellt framtagna för mina Haröre-nymfer i storlek 14. Om jag istället binder på krokstorlek 10, använder jag en helt annan förtyngning - men med samma färger på bindtråden - för att jag lätt skall kunna veta rätt viktklass på nymfen oavsett storlek eller mönster. Man måste därför i förväg ta reda på vilken vikt som passar bäst till olika storlekar och mönster, vilket är ett arbete som till stor del måste bedrivas ute vid vattnet. Visst blir det många timmars arbete för att täcka upp alla de larver, nymfer och puppor, som du anser dig behöva imitera, men det finns inga snabba genvägar till att bli en skicklig nymffiskare. När du sedan tycker dig ha fått fram en bra kollektion av förtyngningar till olika mönster, så glöm inte att anteckna de olika förtyngningarna i din fiskedagbok. Lika viktigt är att dessutom skriva ner de olika färgkoder du använt till olika nymfer, så att du vid senare tillfällen lätt och enkelt kan hitta rätt vikt på nymferna i din ask.

Lätt förtyngd: Olive bindtråd.

Medium förtyngd: Rödbrun bindtråd.

Snabb-sjunkande: Svart bindtråd.

Express-sjunkande: Gul bindtråd.

  Nu är det tyvärr faktiskt så att det inte är tillräckligt att bara binda upp de olika nymferna. För att dina flugor skall fylla någon funktion, måste de naturligtvis användas för skilda typer av vatten och fiskesituationer. I en mycket snabb ström måste du använda den snabb-sjunkande eller rent av den express-sjunkande nymfen för att nå ner till botten där fisken står Förflyttar du dig sedan till en mycket långsamflytande sträcka, byter du istället till den lätt eller medium förtyngda nymfen. Visst kan det tyckas jobbigt att hela tiden hålla på att byta fluga så fort du förflyttar dig till en annan typ av strömsträcka - men det lönar sig. Genom dessa kontinuerliga byten av nymf i samband med byte av strömsträcka, kommer du hela tiden att fiska på rätt djup utan att störa nymfens gång. Presentationen blir också bättre än vid fiske med blyhagel på tafsen - och därmed ökar chansen att locka fisken. Många gånger reagerar framför allt den större fisken på minsta avvikelse från en riktig nymfs driftmönster och rörelser Detta problem eliminerar du till stor del med hjälp av de färgkodade nymferna, om de används på rätt sätt, vilket innebär anpassning av flugan till i vilken typ av ström fisken befinner sig och vad den äter.

  Driftar i skymning och mörker

  Det finns i huvudsak två anledningar till att en nymf rör sig i vattnet. Den viktigaste anledningen är att nymfen driftar; den släpper alltså medvetet taget för att strömmen skall föra den en bit längre ner, där den förhoppningsvis kan finna bättre tillgång på föda. Det andra stora tillfället är när nymfen är färdig att kläckas och börjar simma, antingen direkt upp till ytan eller in mot land för att klättra upp på ett vass-strå eller en sten för att där genomgå förvandlingen till vingad insekt. I en amerikansk undersökning, som omfattade vattendrag från norra till södra USA, kunde man se att nymfernas "drift-topp" inföll strax efter solnedgång och någon timme in i mörkret. Efter mörkrets inbrott ökade antalet aktiva nymfer med flera hundra procent i jämförelse med dygnets ljusare period.

  Detta förhållande gällde såväl för dagsländor som bäcksländor I Yellowstone River visade det sig att ungefär 170 000 nymfer driftade förbi en av de platser man valt som undersökningsstation under de två första timmarna efter mörkrets inbrott. Detta gäller inte bara för USA. Även i skandinaviska vatten har nymferna sin största drift någon timme in i dygnets mörka period, vilket nymffiskaren bör ta fasta på - speciellt som den riktigt stora fisken sällan visar sig innan det blivit mörkt.

© Text & foto: Niclas Andersson

Besök gärna Niclas hemsida
http://www.flyfishphoto.com/