|
Ett mentalt rum
Av Svante Larsson
Det börjar bli mörkt, jag tänder lyktan. Det börjar plaska framför mig, hur det nu
kan göra det här, som är så grunt. Vattnet går till knävecken, på sin höjd. Det
plaskar ofta nu och… det rycker i linan. Inte en gång, utan flera gånger. Framför
fötterna på mig. Först tror jag att det är tången jag fastnat i, det borde det ju
vara, de täcker ju nästan vattenytan här. Men det är öring. I tolv år har jag fiskat
i detta område, utan att veta, utan att förstå, att det är ju här dom är, det är
här de tycker om att vara.
En annan gång. Följer stigen ner mot havet, genom lövverket skymtas ljuset. Väl framme
slår jag mig ner, betraktar den korrugerade ytan. Vattenståndet är högt och en svag
ostlig vind antyder att förutsättningarna för fiske är bra, mycket bra. Den svala
försommaren har ännu inte förmått att värma upp vattnet till badvänlig temperatur,
vilket passar mig som är ute efter sommaröring perfekt.
Men grumligt i vattnet är det,
algblomningen har lämnat tydliga spår efter sig. För andra året i rad är fjordarna
runt Orust drabbade av eutrofieringens baksida, även under sommaren. Det brukar annars
vara som värst på våren, då vattnet de senaste åren i det närmaste fört tankarna
till ärtsoppa. Inte är det särskilt trevligt att doppa en fluga i ett sådant vatten.
Betydligt mer inspirerande är det då vattnet är kristallklart, eller bara aningen
färgat. Bottentopografin framträder och skapar förväntningar och fantasier om vad som
döljer sig bakom tångruskor, stenar och revlar.
Borta i öster tornar de upp sig,
bropelarna. Likt minareter, bedjande, bönande. Men inte används de för att ropa på
vår Herre, nej, snarare efter något mera obestämt men ej obekant, tillväxt heter det
visst, materiell välfärd. Det är tydligen något som vi behöver mera av, mycket mera.
Däremot har vi för mycket av natur, den har ju i sig inget monetärt värde, den
förädlar inget. Åtminstone inget som registreras, och som sådant kan det inte
uppvägas eller jämföras med det som ger utslag, till det som översätts till siffror.
Blotta känslan av att veta att
det finns något så fantastiskt som natur, orörd natur, är en lisa för varje
människas själ, tror jag. Det blir ett mentalt rum, dit man kan krypa in när det så
behagas. Ett skydd mot en stressig och alltför påtaglig verkighet. Men vad händer den
dag då det inte längre finns någon sådan miljö kvar, hur blir det då med det mentala
rummet. Krymper då inte livsutrymmet, om än inte i fysisk mening så i någon sorts
andlig och mental mening. Ett mentalt rum behöver en verklig motsvarighet, ingen fantasi
utan att där finns ett uns av verklighet.
Tillbaka till fisket. Alldeles
invid stenen hugger det, efter en stunds kastande. Jag hade det på känn, att det skulle
vara bra idag. Småfisken plaskar, ett och annat vak. Då är öringen här, det vet jag.
Fantastiskt är det, varje gång det händer. Är det inte alltid så här det är, undrar
jag, förvirrad och berusad av glädje. Och denna kväll bär mera av fiskelycka i sitt
sköte. Några kast senare, nu på andra sidan stenen. Den här är betydligt större, men
vad värre är, jag får trassel på linan. Nu är det panik, full panik. I förtvivlan
försöker jag vada ut så långt det går, så långt jag når. Följa med fisken när
den rusar. Trycket på linan är enormt, tafsen går av, när som helst, tänker jag. Det
gick vägen ändå, jag lyckades få ordning på trasslet. Vilken lättnad. Det är en av
de vackraste öringar jag någonsin har fått. Med obeskrivlig lycka och harmoni släntrar
jag mig hemåt, genom skogen. Mitt mentala rum är verkligare än någonsin.
Svante Larsson © 2002
|
