Olsson och Ragnar Båge
Av Mattias Johansson

  Solen skiner det är en varm morgon. På strandkanten till regnbågssjön står Olsson med flugspöet i handen. Han funderar på vilken fluga han skall sätta på tafsen för att kunna fånga en regnbåge, han är hungrig och tanken på halstrad regnbåge får det att vattnas i munnen på honom. Slutligen bestämmer han sig för en liten guldribbad haröra på 12:ans krok.

  Samtidigt, inte långt därifrån, närmare bestämt tio meter rätt ut i sjön, simmar Ragnar Båge, Ragnar är kung i sjön, inte därför att han är en vis och erfaren fisk, utan därför att han är stor. Ragnar är väldigt stor. Han är inte riktigt lika stor som han var då han kom till sjön, då vägde han 5,5 kg. Men det är inte lika gott om mat här i sjön som det var där han bodde förut. Där fanns det gott om käk, inte som här där man får slita hårt för brödfödan. Detta evinnerliga jagande efter mat tar hårt på krafterna.

  Just som Ragnar tänker detta så får han syn på en liten, liten sländlarv så där en två meter bort. Ragnar bryr sig inte, den är alldeles för liten för att det skall vara idé att simma efter. Ragnar har lärt sig att det inte är värt att fånga så små kryp då det går mer energi att fånga dem, än man får av att äta dem.

  Småfisk är Ragnars nya giv, de mättar bättre. Ragnar tar det lugnt, han drömmer sig tillbaka till tiden i odlingen där var det aldrig ont om mat.

  På stranden står Olsson och viftar med spöet, han har nästan gått igenom hela flugasken och inser att nymfer inte funkar och funderar på vad han skall hänga på istället. En streamer, tänker han och knyter på en PANG på 8:ans krok. Han vet att det finns en djuphåla cirka tio meter ut i sjön, där om någonstans bör det stå regnbåge en solig varm dag som den här. Han viftar med spöet och får ut sin pang ca. 15 meter han låter den sjunka. Då händer det, pang, ett kraftigt hugg och Olsson tror sig veta vad streamern fått sitt namn ifrån. Fisken går djupt det ända Olsson ser är linan går i en båge ner i vattnet. Han känner att det är en stor fisk, han är nyfiken på hur stor och pressar lite för att få upp den ur djupet. Det tar säkert mist 5 minuter innan Olsson får se fisken och då kommer den upp ur djupet som skjuten ur en kanon, ett luftsprång på 1 meter och sedan ner i djupet igen. Nu är Olsson eld och lågor. Pulsen slår i 200 och adrenalinet pumpar. NU gäller det att landa bjässen, Olsson ser ett nytt personrekord inom räckhåll. Här gäller det att vara kall tänker han, fast det är inte lätt då det fräser om linan där den går i en båge ner i djupet. Olsson drillar som det värsta proffs. Den verkar vara ordentligt krokad, hinner han tänka innan bågen kommer farande igen, nytt luftsprång sedan ner i djupet igen. Det är inte lätt att hålla linan sträckt i sådana här lägen. Olsson oroar sig, tänk om tafsen är för klen, om knuten är för dålig, hade han fått några vindknutar på linan innan bågen tog? Svetten rinner i pannan och det är inte bara solen och värmen det beror på. Han har lyckats pressa upp bågen ur djupet och den verkar inte gilla det, men efter ett antal rusningar, luftsprång och dykningar mot djupet så inser Olsson att den börjar tröttna. Olsson börjar på allvar tro på ett nytt personrekord, fisken låter sig dras mot land, liggande lite på sidan, Olsson har ingen håv med sig, håvar är för veklingar brukar Olsson säga. Bågen är nu nästan inne vid stranden, Olsson tar ett steg ner i vattnet och sträcker sig efter linan.

  När Ragnar Båge simmar bort från stranden funderar han på vad han just varit med om. Han hade dagdrömt om den ljuva tiden på odlingen då det plötsligt kommit en skum liten fisk, alldeles gul, simmande rätt ner i hans djuphåla. Vad i hela friden tänkte han. Den där kan ju inte vara rädd om livhanken, det här är min håla det är jag som är kung i den här sjön. Och eftersom han blivit lite hungrig efter dagdrömmandet, om odlingen och all god mat som serverades där, så snappade han åt sig den lilla gulingen. Men fast han var så liten så var den vansinnigt stark. Ragnar skakade och drog men gulingen drog åt andra hållet. Inte nog med att du simmar ner i min håla du spjärnar emot också, men jag skall visa dig. Jag kväver den lilla rackaren tänkte han, och simmade rätt upp, upp, upp och ur vattnet upp i luften högt. Ragnar kunde hålla andan länge men det verkade gulingen också kunna för då det kom ner igen så drog han fortfarande lika mycket.

  Det var då rackans tänkte Ragnar och drog ner den i djupet igen. Men hur han än försökte få dö på den lille gulingen så drog den stadigt åt andra hållet. Ragnar började bli lite fundersam för det var något som inte stämde, det spelade ingen roll vilket håll Ragnar drog den lille drog hela tiden åt ett och samma håll, mot stranden. Ragnar började fundera på om det kanske inte var någon fisk utan något som levde där uppe ovanför hans värld, han kunde inte känna någon smak på den och det förbryllade också en smula. Nu började Ragnar bli trött, men han var inte beredd att ge upp ännu. Han tänkte att om det inte går med råstyrka så kanske det går med list. Om jag låsas att den vinner så kanske jag får reda på nått som kan hjälpa mig att besegra den lilla skiten. Man skall lära känna sina fiender det viste han. Han lät den lilla rackaren dra upp honom mot ytan och det han fick se gjorde honom sur. På stranden stod en gubbe och han hade också fångat den lilla gula fisken (eller vad det nu var) med ett långt snöre i ändan av en pinne. Vad i hela friden skulle den stora gubben med Ragnars frukost, inte var det någon ide för en sådan stor gubbe att äta sådana små kryp. "Släpp min guling" försökte han skrika, men det gick ju inte han hade ju gulingen i munnen, han drog och slet åt sitt håll men gubben drog åt sitt. Nu orkade inte Ragnar mer, så när gubben kliver ner i vattnet och tar tag i linan inser Ragnar att striden är förlorad. Ta den då din snåla gubbe, tänkte Ragnar samtidigt som han spottar ut gulingen och simmar iväg hem mot hålan igen.

  Olsson tar tag i linan och böjer sig ner för att ta fisken, då gör bågen ett litet ristande och det såg nästan ut som om bågen spottade ut streamern innan han lojt simmar därifrån. Olsson kan nästan inte fatta vad som hände. Han sätter sig på strandkanten darrande i hela kroppen, och över hans läppar hörs ett kacklande ljud blandat med snyftningar.

Ur en fisks dagbok av Mattias Johansson © 2002