Uppströms Nymffiske
Ett vapen att ta till när fisket går trögt.
Av Peter Nilsson

  Du har snabbt banat din väg genom vegetationen, böjt undan träd och buskar så att du skall få kastutrymme, kommit fram till jokken med den stressade stadsmänniskans glasartade blick och börjat veva med ditt flugspö, när du ser en liten skälvning i vattenytan och en plog som bildas. Nu vet du att du klantat till det igen. Det är öringfritt i höljan för lång tid framåt!

Öringen är inte alltid så lätt att lura medan det fortfarande är ljust.

  Sätt dig ner och ta det lugnt. Varva ner, du har ju all tid i världen, 5 dagar kvar på fiskesemestern! Planera hur du skall ta den där stora öringen istället för att försöka ta alla öringar i jokken på snabbast möjliga tid.

  Du backar bandet och kommer ihåg det där du läste på en fiskesajt i vintras, det där om hur man skall närma sig skygg fjällfisk. Går tillbaka till lägret och tar en kopp kaffe, snackar lite skit med fiskekompisarna, men berättar inte vad du nyss gjort, du bidar din tid i goda vänners lag.

Det är bättre att fördriva någon timme vid elden och invänta...

  Tre timmar senare är du tillbaka vid ståndplatsen. Det har börjat skymma och öringstimman är här. Den där magiska perioden mellan dag och natt när det börjar bli för mörkt för att se vad man egentligen håller på med - tiden då storöringen är på jakt. Du har obemärkt tagit dig ner till strandkanten. Ju mindre som syns av dig där du långsamt glider ner i jokken desto bättre är det, tänker du.

  Du hukar dig och böjer på knäna när du sakta vadar genom det lite stridare partiet av jokken, nedströms poolen. Det känns lite i ryggen när du böjer dig så, men du tänker inte röja dig. Försöker att utnyttja strömmens kamouflerande krusningar när du närmar dig ståndplatsen. Du är nu 10-12 meter ifrån och det är dags för det första korta kastet.

  Perfekt, du lägger flugan ett par meter till vänster om den plats där du tror att fisken står, fem meter nedströms ståndplatsen. Kontakt med nymfen, ta in lina i den takt som strömmen för den mot dig, håll koll på nylonlinan där den skär genom vattenytan så att du lägger märke till minsta dragning i den. Linan kanske stannar till eller det kanske syns en liten virvel längre upp i höljan. Nerverna på helspänn - du är en jägare på jakt!

  Du fick ingenting i första, andra och tredje kastet trots att du arbetade dig igenom höljan nerifrån och upp. Det andra kastet la du rakt uppströms ståndplatsen och det tredje kastet någon meter till höger. Då kommer du plötsligt ihåg att guiden vid lägerelden sa att öringen i den här jokken gärna lämnar skyddet när det börjar skymma. Att den patrullerar i mitten av höljan i jakt på småfisk och nymfer, där det bara är en halvmeter djupt. Du lägger till några meter på nästa kast och placerar flugan mitt i höljan med ett ordentligt pluppkast.

  Ljudet från pluppet och vibrationerna som fortplantats genom det klara vattnet i jokken måste ha väckt öringens intresse även om du var lite rädd för att det blivit för våldsamt. Den måste ha tagit din nymf för en insekt, kanske en fet skalbagge som fallit ner från fjällbjörken som hänger över höljan för den har plötsligt slukat din lilla nymf i en stor virvel. Du var så fokuserad att du nästan gjorde mothugget innan du såg virveln eller kanske du gjorde det, kommer inte ihåg.

  Fisken sitter som berget och det tar dig en kvart att drilla den. När du får syn på den för första gången i det svarta vattnet blir du fundersam, den kändes ju lika stark som en regnbåge på 5 kg och betydligt rappare i sina rusningar. Den ser inte ut att väga mer än 1 - 1,5 kg. När du håvar den får du det bekräftat, 1,3 kg på din nya våg som du kopplat fast i håvens linögla, men vilken kämpe det var. Det är skillnad på fisk och fisk, tänker du.

  Det finns ingen tvekan om vad du nu skall göra. Du håller fisken mot strömmen och för den fram och tillbaka så att syrerikt vatten filtreras genom fiskens gälar, du känner hur den stelnar till när krafterna återvänder och sedan, med ett par snabba slag med stjärtfenan så försvinner den åter in i mörkret.

...öringtimman, det är då det händer!

  Fan, det var ju ingen som såg att jag fick den, tänker du. Jag kanske borde ha tagit upp den ändå men sedan kommer du ihåg, ler och återvänder till tältkåtan. Väl framme tippar du i dig en whiskey och kryper in i sovsäcken för en god natts sömn. I morgon när du vaknar har du 4 dagar kvar på din fiskesemester. God natt!

  Högt vattenstånd

  Den här artikeln är i första hand skriven till er som fiskar vild öring och i strömmande vatten i skog och fjäll. Den är skriven till er som vill underkasta er lite svett och umbäranden, en hel del träning och is i magen för att återvända från fisketuren med en troféfisk i färskt minne.

  Många flugfiskare slutar helt att fiska när fisken inte längre vakar. Under perioder av dåligt väder och regn i fjällen när vattnet stiger i jokkarna så sliter vissa håret i desperation. Det verkar som om de fiskevatten som tidigare varit så bra plötsligt blivit sterila. Fisken hugger inte!

Vid högt vattenstånd driftar nymferna mer än vanligt och fisken kan bli selektiv.

  Det guldskallade harörat knyts fast på tafsen, man testar med sjunktafs, sink-tip lina och i en del fall med blytunga sjunklinor, utan egentligt resultat. En och annan mindre öring lockas till hugg, men dom stora lyser med sin frånvaro.

  Harörat är mångas favoritfluga och till viss del även min, även om jag ofta har lika bra resultat med olivfärgade nymfer, frilevande nattsländelarver, puppor, husmaskar och fasanstjärtsnymfer med guldskalle och förtyngning. Hemligheten med harörat tror jag ligger mer i utformningen av nymfen och förtyngningen än någonting annat. När vattennivån i jokken eller älven är hög och strömföringen snabb så når den bättre ner till fisken än andra flugor.

Tänk på att det skall vara ordentligt förtyngt!

  Detta är mycket viktigt - fisken hugger om du tar ner betet dit den står även om den för dagen är trög. Det är en naturlig reflex för fisken att hugga när ett byte kommer i närheten och den reflexen finns där, även om den står och tjurar vid botten.

  Det skall påpekas att när vattnet stiger kraftigt - vid hällregn eller ännu värre, vid extrem värme då glaciärerna smälter och vattnet i jokkarna och älvarna fylls med grumligt glaciärvatten - då går fisket trögt även för den som till fullo behärskar uppströms nymffiske. I det sistnämnda fallet så ser fisken helt enkelt sämre och upptäcker inte flugan. I båda fallen så söker fisken nya ståndplatser och är inte intresserad av att äta. Men direkt när vattnet slutat att chockstiga, så går dom att lura.

  Hur skall man då göra för att lyckas? Först och främst skall du lära dig att fiska uppströms nymf. När man kastar uppströms med rätt teknik landar nymfen först i vattnet, därefter tafs och lina. Det gör att nymfen omedelbart börjar sjunka och når ned till fisken snabbare än om - som vid det klassiska överhandskastet - först linan, därefter tafsen och till sist flugan landar.

  Vidare skall du iordningställa en helt ny typ av fluglina. En av de billigaste som finns på marknaden i och med att du gör den själv!

  Lap Outfitters superlina för nymfiske

  Denna lina är oerhört snabbsjunkande och den bästa vid uppströms nymfiske. Köp vanlig gammal hederlig nylonlina för spinnfiske i diametern 0,50. Ta en tom spole till din flugrulle och spola på 50-100 meter av nylonlinan. Då fungerar nylonlinan även som backing.

Ingen annan lina sjunker snabbare!

  Ta en extra snabbsjunkande polytafs avsedd för lax och knyt på längst ut på nylonlinan. Laxtafsen fungerar nu som kastvikt / klump och gör så att du med lite träning kan prestera kast på upp till 12 meter utan problem. Det går lite ryckigt att kasta med linan men det är inte alls så svårt som du tror.

  Längst ut på laxtafsen skarvar du med en kirugknut på 50-70 cm 0,15 - 0,18 lina. Mer behövs inte. Fisken kommer inte att skygga för laxtafsen eftersom den är mörk och därför att den sjunker genom ytspänningen direkt vid nedslaget. Då är ju nymfen redan på väg ned mot botten om du lär dig "pluppkasta"

Artikeln fortsätter på sid.2

Av Peter Nilsson © 2003