Binda vid strandkanten
Text, foto & teckningar: Gunnar Johnson

Med ett fältbinderi riskerar du aldrig att sakna "dagens" fluga under sommarens fjällfiske

  Trots att man efter många års fjällfiske får erfarenhet av vilka flugor som brukar gå bra, så vill man gärna helgardera genom att bära med sig allt för många askar med allsköns mönster "för säkerhets skull. Man kan ju aldrig veta...

  Men oftast resulterar det bara i att de flugor man verkligen behöver ändå saknas, eller att de ligger kvar i tältet eller den hyrda stugan, eftersom det blir allt för många askar att bära med sig på dagsutflykten eller kvällsturen. Det är ju så mycket annat som ska få plats i tursäcken, och fiskevästen känns redan allt för tung.

  För min egen del har jag radikalt skurit ner antalet askar till ett basförråd med flugor, vilka jag med säkerhet vet kan komma till användning. Övriga binder jag ute vid vattnet. Förr eller senare råkar man nämligen ut för oväntade kläckningar av någon speciell insekt eller för fisk som är verkligt selektiv och som kräver att man fiskar med ett alldeles särskilt mönster - och detta har man då som regel ändå inte med sig i någon av askarna. Det finns därför all anledning att ha med ett litet fältbinderi för att vid behov kunna binda upp några få exemplar av en speciell fluga vid fiske i nya vatten långt ute i vildmarken.

  Ett sådant fältbinderi behöver inte ha någon omfångsrik materialsamling, men den ska vara omfattande. Med andra ord innehålla många olika material - men bara i små mängder. Det gäller också att välja materialen med omsorg och eftertanke, så att man kan binda stort/smått, ljust/mörkt, flytande/sjunkande och så vidare. Man vet ju aldrig i förväg vilka val man kommer att ställas inför. Däremot blir det aldrig aktuellt att producera dussintals flugor av samma mönster - utan troligen endast tre, fyra stycken.

  Därav följer att det är viktigt att man är garderad i krokstorlekar och färgskala vad gäller dubbing och hackel. Men mängden material av varje slag kan bantas till ett minimum. Därtill kommer att många material kan blandas, så att man i praktiken har med sig betydligt fler färger än vad en första titt i materialsamlingen ger vid handen.

  Detta är en viktig princip när man bygger upp och väljer material till sitt fältbinderi för att det inte ska växa och bli allt för omfångsrikt; välj material som kan blandas och som helst kan ha mer än ett användningsområde.

  Dubbing och hackel

  Som akvarellmålare har jag överfört erfarenheten att blanda fram olika färgnyanser också till min flugbindning. Man behöver till exempel inte helgardera genom att ha med sig hela färgskalan av Fly-Rite eller liknande dubbing för att klara alla upptänkliga situationer.

  Utöver små mängder dubbing i de mest frekventa "insektsfärgerna", kan man istället med dubbing i några få grundfärger på plats ute vid vattnet blanda fram en stor färgskala av, olika nyanser utan att det fyller särskilt mycket i det nedbantade fältbinderiet. Spetsad med lite gult går till exempel en grön grunddubbing över i gulgrönt, medan samma gröna dubbing får en brun ton genom inblandning av lite orangerött - och den orangeröda dubbingen blandar man fram av rött och gult, och så vidare...

I samtliga av dessa dubbingprover ingår exakt samma färgfibrer, men i olika proportioner, vilket visar att man från ett litet urval grundfärger kan blanda fram ett stort antal nyanser.

  Vanligtvis utgår jag från små mängder av en basdubbing klippt och mixad från haröra och harmask, vilken jag sedan blandar med cirka 5 millimeter långa, nedklippta fibrer Fly-Rite. Genom att blanda in en eller flera färger i grundblandningen erhåller jag en tillräckligt rik färgskala för att klara de flesta utmaningar, och vill jag någon gång ha en klarare färgton, så ordnar jag detta genom att utesluta harullen och endast blanda fram nyansen med hjälp av Fly-Rite.

  Det gäller samtidigt att inte låsa sig för mycket utan binda med fantasi; en olive grundton hos en sländkropp kan naturligtvis erhållas genom att man blandar fram lämplig dubbing till flugkroppen, men den allmänna färgtonen hos sländan kan också förstärkas genom att man ger sin fluga olive stjärtspröt eller hackel.

  Även nya hackelfärger kan erhållas genom att man lindar två hackelfjädrar med olik färg genom varandra. Denna metod ger dessutom ett mer levande" resultat än då man använder en enda hackelfärg.

  Fantasin hjälper oss att spontant ta vara på udda material; till exempel ludd från en tröja, silverfolien från ett kaffepaket eller de nedre, duniga fibrerna på en hackelfjäder, som man normalt river av och kastar bort. Vid bindning i fält finns det anledning att värdera alla tänkbara material. Silverfolien kan kanske användas som tinselkropp på en våtfluga och de duniga fibrerna från hackelfjädern kan användas som dubbing.

  Fältstäd

  Flugbindning i fält kräver att man i början accepterar något förenklade kreationer. Men det är enbart en nyttig lärdom att inte förlora sig för mycket i detaljer, utan istället inse att också tämligen enkla "karikatyrer" i rimlig storlek, färg, form och siluett - och som sedan fiskas på ett trovärdigt sätt - oftast är fullt tillräckliga för att locka fisken.

Hackeltången kan också användas som tyngd eller för att klämma fast bindtråden mot krokskaftet om man vill lägga ifrån sig den halvbundna flugan.

  Men med lite träning av fingermotoriken hittar man snart de rätta handgreppen och klarar då i stort sett lika komplicerade flugmönster som hemma vid bindstädet med alla de upptänkliga verktyg man där har tillgång till. Det gäller bara att lita mer till den egna fantasin och de egna fingrarna än till verktygen - vilket till en början kan kännas lite ovant och motigt i vår pryltrendiga tid ...

  Själv binder jag gärna genom att hålla kroken direkt i handen. Jodå, det går fint efter lite träning.

  Det är heller inte lika avancerat som det först kan synas. I själva verket var det ganska vanligt för inte allt för många år sedan, och många professionella flugbindare anser än idag att de får bättre kontroll över flugan genom att binda direkt i handen.

  Alternativet är annars att använda ett litet fältstäd, eftersom ett vanligt städ blir för stort och tungt att bära med sig i ryggsäcken bland allt annat som behövs under en fjälltur. Men även ett sådant fältstäd hålls normalt i handen. Det finns visserligen modeller som kan skruvas fast i en stubbe eller liknande föremål. Min egen erfarenhet är emellertid att någon stubbe i rätt höjd sällan finns att tillgå, och att arbetsställningen därför oftast blir synnerligen obekväm. För egen del har jag helt valt bort städet, men jag använder ibland min peang för att hålla fast kroken, då jag binder flugor på krokstorlek 16 och mindre. Peangen har jag ändå med mig av andra skäl - för att klämma in hullingar eller lossa krokar - vilket betyder att jag inte behöver dra med mig någon extra pryl.

Handstäd, minisax med kniv, bryne och pincett, hackeltång och peang med böjd spets. Den senare fungerar utmärkt att använda som städ.

  Nya handgrepp

  Men oavsett om man väljer ett fältstäd, en peang eller att hålla flugkroken med tumme och pekfinger, så inser man snart att man bara har en hand kvar att binda med och märker då hur ofta man normalt vid bindning på ett fast städ använder också sin vänsterhand vid många bindmoment. Här ligger den största svårigheten vid bindning i fält, eftersom det gäller att hitta nya handgrepp och sedan träna upp sin fingerfärdighet. Det är i grunden inte särskilt mycket svårare - men det är definitivt annorlunda!

  Normalt använder man tumme och pekfinger på båda händerna då man binder. Men vid bindning på fältstäd, eller då man håller flugan direkt i handen, är man hänvisad till att göra det mesta med högerhandens tumme och pekfinger.

Grundställningen då man binder genom att hålla kroken direkt i handen; greppet mellan tumme och pekfinger ska vara fast men inte krampaktigt.

  Ganska snart övar man dock upp motoriken tillräckligt också i vänsterhandens långfinger, ringfinger och lillfinger för att hålla fast material eller bindtråd mellan olika bindmoment, eller för att spänna tråden då man vaxar och dubbar.

  En liten kula av vax - stor som en ärta - att kontinuerligt vaxa bindtråden med, utgör en stor del av hemligheten vid bindning i fält. Vaxningen gör att materialen biter fast och att bindtråden verkligen fäster utan att snurra tillbaka, om man skulle råka släppa efter på trådspänningen mellan olika bindmoment. Vaxningen gör också att man får en stark fluga med färre bindtrådsvarv, vilket i sin tur resulterar i mindre klumpiga flugor.

Med långfingret klämmer man fast bindtråden mot krokens baksida mellan olika bindmoment.

  Vaxkulan är relativt hård, men genom att rulla den mellan fingertopparna blir den snabbt tillräckligt mjuk för att ge ifrån sig precis lagom med vax till bindtråden.

  Här kan man göra en intressant jämförelse; det moderna vax vi köper på tub, och som endast är användbart som dubbingvax, har alltid en och samma konsistens, medan gammaldags vax kan styras till exakt den klibbighet man önskar vid varje enskilt tillfälle bara genom den värme vi överför från våra fingrar. Det blir därför, trots att det kanske anses mindre modernt att använda, i själva verket i praktiken mer allround och användbart i fler sammanhang.

  Skulle man behöva lägga ifrån sig flugan räcker vaxningen oftast för att hålla bindtråden på plats.

Vid dubbning spänns tråden mellan långfinger, ringfinger och lillfinger. Trådlängd och spänning regleras genom att man för fingrarna nedåt och in mot handflatan.

  Alternativet är annars att göra ett enkelt halvslag. Vid bindning i fält bör man för övrigt förbereda flugan genom att se till att alla material finns framtagna redan från början, så att man inte behöver lägga ifrån sig den halvbundna flugan under arbetets gång för att till exempel leta fram ett hackel av rätt storlek eller söka efter något annat material. Allt ska finnas på plats när det blir dags att binda in det.

  Sax och hackeltång

  Mitt fältbinderi är ganska litet. All krok, dubbing, hår, hackel, CdC och övriga fjädrar får tillsammans med bindtråd, tinsel, koppartråd och lite blytråd, upplindade på en pappskiva, plats i en skinnpåse som mäter 8x12x4 centimeter. I skinnpåsen ligger också en vaxkula, en minisax och en hackeltång. Den totala vikten på påse, inklusive verktyg, krok och material, är endast 90 gram. Det är allt.

  Hackeltången är vid sidan av saxen det enda verktyg jag använder. Den är inte bara användbar då man lindar hackel. Den kan också användas som tyngd då man dubbar bindtråden eller för att klämma fast tråden mot kroken om man behöver lägga ifrån sig den halvbundna flugan.

  Trots mitt synnerligen nedbantade fältbinderi och de få verktygen har jag ändå aldrig känt mig begränsad. Genom blandningstekniken klarar jag ett stort antal nyanser med ett litet antal grundfärger, och när det gäller hackel har jag endast ett tiotal i varje färg och storlek.

  Detsamma gäller CdC, där jag begränsar mig till några få fjädrar i vitt, grått, brunt och olive, och vingpennor och andra större fjädrar klipper jag av till längder som lagom får plats i påsen.

  Dessutom sorterar jag rapphönsfjädrar och kroppsfjädrar från gräsandshona innan jag stoppar ner dem i fältbindningspåsen, så att jag inte riskerar att få med mig dåliga fjädrar som inte håller den rätta kvaliteten.

  Trots den begränsade mängden av varje material får jag på detta sätt ändå nära nog samma utbud som jag har hemma för att binda de harr- och öringflugor jag önskar ute vid vattnet. Fältbinderiet gör mig alltså tämligen helgarderad och jag behöver aldrig riskera att sakna "dagens" fluga. Samtidigt kan jag begränsa antalet askar med "bra att ha flugor" i packningen, utan tar bara med mig ett begränsat antal askar med färdigbundna flugor - sådana som jag av erfarenhet vet är "säkra kort".

  Mellan vaken

  Samtidigt som fältbindningen vid strandkanten fyller ett praktiskt behov, så ger den dessutom många trevliga stunder mellan vaken. Personligen hör jag inte till den kategori som kan flugfiska "tjugofyra" timmar om dygnet.

  Hänvisad till vattnet och tältet under en fjällvecka känns det därför både trevligt och meningsfullt att ta sig tid att vända på stenarna, kika i strandvegetationen eller på vattnet och studera insekterna man finner, och att sedan ägna en del av tiden mellan vaken till att binda ute på plats och experimentera med de aktuella insekterna framför sig.

  Det ger helt andra intryck av storlek, färg, form och siluett än om man väljer att binda med foton i böcker eller tidskrifter som förebild.

  Det är samtidigt en nyttig erfarenhet att försöka efterlikna fiskens föda ute vid vattnet. Då har man en god chans att inte bara utseendemässigt komponera en fluga som är så lik som möjligt. Man kan också studera insekternas rörelsemönster och val av uppehållsplatser.

  Att binda vid strandkanten öppnar helt enkelt våra ögon och gör troligen att vi förändrar synen på vår flugbindning. De flesta insekter är till exempel betydligt gracilare och mer transparenta än de kreationer vi vanligtvis fyller våra askar med.

  Kan fältbindningen dessutom resultera i att vi skapar "dagens" fluga och därmed lyckas lura en eller annan bonusfisk, så gör det ju inte heller saken sämre..!

Text, foto & teckningar: Gunnar Johnson ©