Till startsida Rackelhanen Flugfiskemagasin Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdated
2008-01-02
English version

 

Myror
Av Rolf Ahlkvist

  Om jag vid något tillfälle villade bort mig på allvar skulle jag helst vilja göra det i sällskap med en före detta granne. Han är en s.k överlevnadsexpert och ger sig obekymrad ut på långa vildmarksvandringar med en utrustning bestående av kniv, tändstickor och en plåtburk att koka maten i – och förmodligen går han aldrig vilse! Ge mig en talldunge, en myrstack och vatten att dricka så klarar jag mig prima, säger han. En smula skeptisk lyssnar jag till hans utläggning. Ett avkok på färska tallskott kan jag till nöds acceptera – men myror!

  Jag beslöt mig för att pröva, och ett par dagar senare, i samband med en fiskeutflykt, kniper jag en ilsken stackmyra mellan tummen och pekfingret, stoppar den i munnen och tuggar. Kanske mina smaklökar är avtrubbade, men nog hade jag väntat mig mera. Ett syrligt sting på tungspetsen, det är allt. Jag tar en till. Efter ett tiotal har jag vant mig vid den lätt beska smaken av myrsyra, men känner att jag skulle vara rejält hungrig för att ge mig på en hel myrstack.

  Myrans speciella bouquet är intressant för oss flugfiskare eftersom man misstänker att fisken inte enbart betraktar myran som ett näringsintag vilket som helst, utan faktiskt njuter av smaken. Det skulle i så fall förklara varför en öring även mitt under sländkläckning gärna snappar upp en myra som tillfälligtvis råkar driva förbi. Faktum är att harr och öring älskar myror, och även om vi inte vet exakt varför, är det en okunninghet vi kan leva med. Det är ju trots allt ett av dessa angenäma mysterier som får oss att fiska istället för att köpa vår fisk i butik.

  Om inte kylan är allför besvärande är myrorna i rörelse tjugofyra timmar om dygnet. Sorglöst trasslar de omkring i strandvegetationen omedvetna om de faror närheten till vatten innebär. Ett kraftigt regn eller en häftig vindstöt får dem att tappa taget, och i nästa ögonblick finner de sig hjälplöst sprattlande på vattenytan, ett lätt byte för en hungrig fisk. Enstaka vak med ojämna mellanrum kan vara ett tecken på att myror står på menyn.

  I Sverige finns ett 60-tal arter av myror. De flesta är av ringa intresse för fiskaren, med två undantag; Stackmyran och hästmyran. Den sistnämnda en rejäl bit, lämpligen imiterad på krok 8-10. Gemensamt för samtliga imitationer, oavsett material, är en slank midja som markerat skiljer bakkropp från framkropp (huvud). Midjan gör flugan attraktiv och identifierar den som lämplig föda. En mer kompakt imitation fungerar inte alls lika bra.

Dun-Pelles myra, Rolf Alkvist ©

  Dun-Pelles myra

  Per Persson, ”Dun-Pelle”, föddes år 1915 i Gravbränna utanför Föllinge. Pers passion var flugfiske, och i sin lilla verkstad tillverkade han tillsammans med hustrun Karolina mängder av flugor, som han sålde till lokala fiskare och gästande turister. Hans bäst kända flugmönster är förmodligen ”Prästen” och ”Prästfrun”. En myr-representation finns också med i hans mönstersamling, en Royal Coachman-liknande fluga, stjärt och vinglös och försedd med ett styvt, stubbat hackel. Per Persson avled 1982, och med honom gick ett stycke svensk sportfiskehistoria i graven.

Dubbing-myra, Rolf Alkvist ©

  Dubbing-myra

  Den här imitationen har tillskrivits en viss Bob McCafferty, som lär ha bundit sitt först exemplar någon gång på 1930-talet. Flugans konstruktion är enkel, och sannolikheten är naturligtvis stor att andra flugbindare, oberoende av McCafferty, bundit liknande flugor vid ett eller annat tillfälle. Lämpligt dubbingmaterial är FlyRite. Sälhår och Poly-garn bättrar på flytegenskaperna, men är svårare att hantera. Flugkroppen har en tendens att bli en smula fluffig, och det kan vara ämpligt att klippa bort utstickande fibrer för en mera distinkt form.

Hjorthårs-myra, Rolf Alkvist ©

  Hjorthårs-myra

  Ursprungsversionen av den här imitationen kallas ”The Calkaterra Black Ant” och beskrivs för första gången i tidningen ”Fly Fisherman” år 1973. Mannen bakom mönstret heter Paul Calkaterra, sportfiskare och flugbindare med hemvist i The Ozarks, USA. Flugan är rätt skör, något som till en del kan hjälpas upp med Superlim och flugbindarlack. Den ligger lågt i vattnet och ger en utmärkt illusion av en myra fångad i ytfilmen. Hjorthårsmyran fortsätter att fånga fisk även i söndrigt tillstånd, de spretiga fibrerna tycks rentav öka flugans attraktivitet. Flugan är jämförelsevis lätt att binda, förutsatt att man inte är för noga med att alla fibrer ska ligga rätt.

McMurray-myran, Rolf Alkvist ©

  McMurray-myran

  Historien om McMurray-myran börjar vid Fishing Creek nära Lamar i Pennsylvania. Ed Sutryn från McMurray hade haft en dag fylld av motgångar. Bara enstaka fiskar hade stigit till hans flugor, trots att vattnet stundtals kokat av vakande öring. Hemkommen påminde han sig att han vid ett tillfälle under dagen stått under en ek och borstat myror från kläderna. Här fanns kanske förklaringen. Vid sitt arbetsbord tillverkade han i stundens ingivelse en myrimitation bestående av två rundade korkstycken, sammanhållna av en nylonlina fastsurrad vid krokskaftet. Han prövade sin innovation i närliggande vatten, och fann snart att han skapat en vinnare, särskilt sedan han bytt det bräckliga korkmaterialet mot balsa.

Bindtråds-myran, Rolf Alkvist ©

  Bindtråds-myran

  Jag band mina första exemplar av den här myr-representationen i unga år, kanske efter att ha sett ett liknande mönster i någon tidskrift. Om ursprunget vet jag ingenting. Flugans kropp formas av bindtråden som sedan lackas. Oftast använder jag vanligt hackel till myrans ”ben”, men tycker om att variera. Myrorna på bilden har fått sina ben av fibrer från en nylonborste, vinklade med hjälp av pincett. I motsats till de flesta myrimitationer är det här en utpräglad sjunkfluga. Det vaxartade, blanka skalet runt en myras kropp gör den i det närmaste osänkbar. Tydligen omedvetna om detta faktum tar fisken Bindtråds-myran med stor entusiasm.

Polycelon-myran, Rolf Alkvist ©

  Polycelon-myran

  Till sist ytterligare en variant på myr-temat. Materialet är polycelon, som garanterat håller flugan flytande i alla väder. Flugan är praktiskt taget viktlös, och ger ett lätt avtryck på ytfilmen likt det en myras kropp gör.

  Att fiska myrimitationer är på det hela taget en stillsam och avkopplande sysselsättning, framför allt därför att man inte behöver jäkta som under en kortvarig sländkläckning. Myror har en alldeles speciell attraktion för fisken. Man kan ta tid på sig, välja mönster i godan ro och planera sina kast. Om fisken tog den förra myran som kom drivande tar den också nästa – även om det dröjer en kvart.

Text och bilder: Rolf Ahlkvist 2007 ©
Besök gärna Rolfs hemsida: www.ahlkvist.net/

 

 

 

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten. Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

© Mats Sjöstrand 2008

Om du har några kommentarer eller frågor angående Flugfiskemagasinet Rackelhanen så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webmaster/redaktör

Mats Sjöstrand