Gräsandshonans diskreta fjäderdräkt i olika bruna färgtoner ger vingen till välkända torrflugan Européa 12, som har blivit många flugfiskares favorit vid våra harrvatten. Tanken slog mig att en våtfluga med samma vinge borde fiska väl så bra

Text & teckningar: Gunnar Johnson

  Allt sedan Rolf Smedman introducerade den franska nattsländeimitationen Européa 12 vid våra harrvatten, har den blivit en favorit för många, många flugfiskare. Så också för mig!

  Den diskret gråbruna flugan med vinge från gräsandshonans fjäderdräkt och kroppsdubbing av harull har visat sig vara en utomordentligt god imitation för olika nattsländearter, och trots att den har franskt ursprung, så känns den mycket nordisk, bunden med material från vår nordiska djur och fågelvärld.

  Gräsanden är vår vanligaste and och en av de första fåglar jag lärde mig att känna igen som barn. Jag matade gräsänderna i ån som stilla flöt en bit från mitt hem och som gick öppen även vintertid.

Gräsandshonan kan tyckas vara diskret tecknad, men hennes fjäderdräkt rymmer en stor skala bruna nyanser.

  Honorna hade samma fjäderdräkt hela året, men under vintern hade anddrakarna sin allra finaste praktskrud. På somrarna var de däremot i eklips och liknade till förväxling honorna, så när som på näbben, som var gul på hanarna med orange hos honorna.

  Gräsanden har alltså en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Honan kan kanske vid en första anblick tyckas tämligen anonym i sin bruna dräkt. Men ger man sig tid att verkligen studera henne, så ser man hur fantastiskt väl avvägd hennes fjäderdräkt är. Det diskreta kan också vara skönt...

  Med tanke på hur bra en torr Européa fiskar, så slog det mig att en våtfluga bunden med samma fjädrar borde kunna vara väl så gångbar. Därför band jag inför en semesterresa till ett jämtländskt harrvatten upp ett halvdussin våta Européor. De blev liggande i asken, eftersom harren vakade och tog torrt, men en av de sista dagarna slog vädret om och vattnet låg som dött.

  Jag provade flera olika flugmönster bland de gamla trotjänarna, men hade ingen känning, varför jag mer eller mindre på chansning bytte till en av de våta Européorna, som närmast legat bortglömda i min ask. Omedelbart högg två harrar, som visserligen var för små och fick gå i retur. Men en liten stund senare tog en fin harr på 45 centimeter.

  Var det en tillfällighet? Skulle jag fått fisk också på en annan fluga? Sådant får man aldrig veta, men debuten för min våta Européa lovade gott...

  Hur som helst; jag har fortsatt binda och fiska min våta Européa och har lärt mig att den många gånger är vad jag skulle vilja kalla ett "säkert kort".

  Många skulle förmodligen hävda att flugan i grunden är en March Brown, som ju också är en erkänt bra allroundfluga. Och visst liknar de varandra, men jag vill nog ändå hävda att Européan är ett eget mönster. Däremot skulle jag vilja påstå att våtflugan idag inte uppskattas efter förtjänst. Fisken tar trots allt största delen av sin föda under vattnet - så att vi oftast föredrar att fiska torrt är nog mer vårt val än fiskens...

  Jag har bundit mina våta Européor i två varianter. Den ursprungliga har två spetsar av gräsandshonans bruna kroppsfjädrar stående på högkant som vinge på traditionellt sätt. Fördelen med denna vinge är dock att den blir betydligt mjukare än en vinge bestående av sektioner från en vingpenna, vilket ju är den vanligaste vingtypen på våtflugor.

  Inspirerad av den torra Européan har jag också bundit en våtflugevariant med de två fjäderspetsarna liggande flata ovanpå varandra över flugkroppen. Det kanske ger en lite märklig profil åt flugan, eftersom vi är vana vid att vingen på en våtfluga ska stå på högkant. Men det finns en tanke bakom.

  Som barn byggde jag modellflygplan i balsaträ och lärde mig då jag flög med dem hur förbluffande stor bärkraft luften har. Denna bärkraft kan man för övrigt lätt konstatera genom att hålla ut handen genom den nedvevade bilrutan medan man kör. Håller man handflatan vågrätt med tummen i färdriktningen, så klyver handen fartvinden utan något större motstånd.

  Men vrider man upp handflatan mot vinden, så känner man hur den bildar ett bärplan och hur fartvinden pressar den uppåt.

  Ytströmmen i ett vatten fungerar som fartvinden, och eftersom flugan är förbunden med spö och lina genom tafsen, så kan man få den att "surfa" på undervattensströmmen. Vingen fungerar helt enkelt som en drake, vilken man styr med en lina från marken. Men även vid långsam ström eller i stilla vatten förändras flugans sjunkhastighet beroende på hur vingen är inbunden. En flatvingad fluga har helt enkelt ett större bärplan.

  Jag är inte ensam om den här idén. Det finns en gammal kunskap om att en flatlagd vinge bär flugan bättre och får den att sjunka långsammare. I min flugsamling har jag flera äldre öring flugor med vingen inbunden på detta sätt, och jag erinrar mig också att ha sett amerikanska streamers bundna som "flat-wings".

  Troligen har tanken också här varit att ge flugorna ett större bärplan, så att de lättare skulle kunna fiskas "svävande" i vattnet.

  Även Peter Andersson, känd för sina stora gäddflugor med kroppar av smältlim som det tidigare skrivits om i annan fiskelitteratur, har varit inne på samma tema.

  Han har bundit flatvingade gäddflugor, vilket påverkar deras sjunkhastighet - något som kan vara av stor betydelse vid fiske på vårens grunda lekområden.

  Flatvingade våtflugor kan alltså vara aktuella i många olika fiskesituationer och föranleder kanske fler experiment vid bindstädet.

Text & teckningar: Gunnar Johnson © 2008