Variationer på ett grundtema
- Imitationssystem för vingade nattsländor -

Bygg upp ett system för dina vingade nattsländeimitationer baserat på två grundmönster, som du sedan varierar i storlek och färg efter vad den aktuella fiskesituationen kräver. Artikelförfattaren har valt en fluga som flyter högt och "dansar" på vattnet och en som han fiskar stripande

Text: Josef Davidsson

De båda grundmönstren är en Streaking Caddis
och en Elk Hair Caddis försedd med fronthackel

  Flugan tycks för många flugfiskare vara vad trolltrumman var för de samiska nåjderna - ett magiskt redskap för att få kontakt med "andra sidan". När vi flugfiskare talar med varandra om olika flugmönster, så verkar det ofta som om vi diskuterar närmast övernaturliga ting. Man måste ha den rätta fjädern eller finna den absoluta färgnyansen för att flugan ska få den rätta, magiska fångstförmågan.

  Men sanningen ligger nog ganska långt från detta närmast lite "religiösa" sätt att förhålla sig till flugorna och fiskens förmåga att uppskatta våra ansträngningar, även om jag erkänner att mitt eget nyktra perspektiv på flugbindningen kanske tar bort en del av tjusningen i flugmakeriet för somliga...

  Som jag ser det är fisken en förhållandevis okomplicerad varelse på evolutionens utvecklingsstege; lite förenklat kan man säga att den är ett djur med låg "intelligens". Man får därför inte förledas att dra några komplicerade slutsatser av fiskens beteende och tala om den i termer som "educated trout". Men det gör den för den skull inte mindre intressant eller fisket med fluga mindre utmanande.

  Det gäller bara att se det hela i sitt rätta perspektiv och rätta sin flugbindning därefter.

  Fisken baserar till stora delar sitt ätbeteende på huggreflexer som utlöses av en kombination av grundutseendet hos bytesdjuret och specifika bytesrörelser. Det är därför i de flesta fall onödigt, i varje fall ur rent fångsthänseende, att bära omkring på flugmönster i alla upptänkliga färger och former som i detalj imiterar varje enskild insekt. Sedan är det en helt annan sak om man tycker att flugbindningen i sig är en så nöjsam sysselsättning och viktig del av ens hobby att man väljer att fylla askarna med allsköns detaljerade mönster.

  För min egen del har det istället fungerat bäst att begränsa mängden flugor i min ask. Men samtidigt har det tvingat mig att tänka efter och systematisera flugorna i grupper efter de insekter de avser att imitera. I den här artikeln berör jag endast de vingade nattsländorna, dels därför att de är mycket viktiga under större delen av säsongen, och dels därför att de till utseendet är lätta att systematisera i storlek och färg. Men principen gäller också för andra insektsgrupper.

  Imitationer av nattsländor tycks dessutom vara den flugtyp som det idag produceras flest nya mönster av här i Skandinavien. Det är därför inom den gruppen man får ut mest fördelar av att försöka sovra bland alla nya mönster som presenteras och istället systematisera sin flugbindning med utgångspunkt från några få grundflugor, vilka visat sig fiska speciellt bra i olika situationer, och sedan variera dessa i storlek och färg, men även efter det vatten där de ska fiskas - lugnt eller turbulent.

  Samtidigt bör man koncentrera sig på väsentligheter i grundutseendet, och förbise betydelselösa detaljer; storlek, färg, grundsiluett och rörelse på vattnet är till exempel troligen viktigare för imitationen av den vingade nattsländan än om flugan är försedd med antenner eller inte. Och detta säger jag inte för att kväsa någon "flugbindarglädje" vid bindstädet...

Med en begränsad mängd material kan man alltid ute vid vattnet på fältstädet komponera en nattslända av rätt storlek, färg och typ för den aktuella fiskesituationen.

  Lite entomologi

  Det lär finnas drygt tvåhundra kända arter av nattsländor bara i Sverige. Några är mycket små, medan den största, Phryganea grandis, kan nå en imponerande vingbredd på hela 60 millimeter.

  Nattsländorna genomgår fullständig förvandling, det vill säga ägg, larv, puppa och vingad insekt. Larven finns i tre olika former, frilevande, nätspinnande och husbyggande. Efter omvandling i pupphuset tar den sig vid kläckningen upp till ytan. Den vingade nattsländan kan överleva en längre tid efter kläckningen genom att den har förmågan att dricka vatten. Efter fortplantningen dyker eller klättrar honorna ner för att lägga sina ägg under vattnet, alternativt kan en del arter också lägga äggen direkt uppe på ytan.

  Lite entomologisk grundkunskap kan alltid vara nyttig att ha med sig när man sitter vid bindstädet eller rör sig ute vid vattnet. Bara kunskapen att det finns mer än tvåhundra arter av nattsländor i vårt avlånga land gör det ju närmast omöjligt att kunna imitera dem art för art. Få flugfiskare (om ens någon) lär sig att skilja på dem - och fisken gör det definitivt inte. Därför är flugor, som i färg, form och siluett kan täcka in ett större antal nattsländearter, mer värdefulla än imitationer av specifika arter.

Tre varianter på grundtemat:

 En ljus Elk Hair Caddis med kroppshackel

En brun Elk Hair Caddis med fronthackel

En helsvart Streaking Caddis

  Grundflugor

  Den vuxna nattsländan har jag därför delat in i två kategorier efter färg och storlek. Färgen kan vi mycket förenklat säga bestå av brunt eller grått. Det bruna spektrat sträcker sig då från allra ljusaste brunt till nästan svart och det grå spektrat från mörkt gråsvart till nästan transparent ljusgrått.

  Dessutom har jag delat flugorna i två kategorier efter krokstorlek; de större i storlek 6-12 och de mindre i storlek 12-18, där alltså krokstorlek 12 överlappar de båda kategorierna.

  Delning i storlekskategorier grundar sig på att jag binder två olika flugtyper som fyller de krav man måste ställa på mönster, vilka ska kunna imitera insekter inom ett så stort omfång av arter med skilda storlekar och sätt att uppträda på vattnet.

  Här kommer också hänsyn till material och bindteknik in i bilden. Materialen måste vara lätta att få tag på. De ska också finnas i ett rikt färgutbud - eller vara lätta att färga. Deras struktur måste också vara sådan att de fungerar både till små och stora flugor, utan att det negativt påverkar möjligheten att binda funktionellt eller att flugorna flyter och fiskar fel.

  Ett flugmönster ska ju fungera väl hela vägen från bindstädet till hur det uppför sig under kastet och flyter på vattnet. Val av material och bindteknik - men också fisketeknik - styrs därför av flugans storlek och gör att jag valt att binda två olika typer av grundmönster på mina vingade nattsländor baserade på krokstorlek. De båda grundmönstren fiskar jag sedan på lite olika sätt.

  De flugor jag valt är Streaking Caddis till de lite större nattsländorna och en fronthacklad Elk Hair Caddis till de mellanstora och mindre. Detta av flera anledningar. En Streaking Caddis är en perfekt representant för de större nattsländorna och får med sitt konformade huvud den rätta stripande gången på vattenytan vid hemtagningen. Fisketekniken är viktigt för alla flugor, men med den här flugan kan man med ryckvis infiskning på ett mycket övertygande sätt efterlikna det rätta rörelsemönstret hos många större nattsländor.

  En fronthacklad Elk Hair Caddis är på samma sätt en bra representant för de mindre nattsländorna, och på de allra minsta kan man med fördel utelämna fronthacklet och istället endast förse dem med ett glest, nedklippt palmérhackel lindat över kroppen. En traditionellt bunden Elk Hair Caddis är högflytande, och rätt bunden "dansar" den fram över vattenytan så som man ofta ser nattsländorna göra. Jag brukar fiska den med fridrift och sedan låta den stripa ut ordentligt i slutet av kastet.

  Material till vingen

  Rådjurshåret man använder till vingen på Streaking Caddis och elkhåret till Elk Hair Caddis kan vid en första anblick tyckas vara nästan identiska till sin karaktär. Men det finns viktiga skillnader. Både rådjuret och den nordamerikanska elken har pälshår som är uppbyggda likt små luftfyllda, taperade rör.

Håren från vinterpäls av rådjur (a) är grövre och porösare än hår från sommarpälsen (b) och håren från elk ©. Yearling elk (d) har tunnare hår och är därför lämpligast till mycket små Elk Hair Caddis. Se upp för hår med tunna microspetsar (e) som inte är lämpliga för nattsländevingar.

  Skillnaden är att rådjurshåret är porösare (det är vinterpälsen vi normalt använder) och därför kläms håren ihop och reser sig mer när man binder in det och drar åt med bindtråden. Vinterpäls från rådjur är därför olämpligt att använda till Elk Hair Caddis, eftersom vingen reser sig för mycket, men i gengäld är det utmärkt till Streaking Caddis, där ju vinge och frontparti ska trimmas.

  På en trimmad vinge pressar nämligen de övre stråna ner de undre och tätheten i de packade och porösa fibrerna gör att flugan kan klippas till rätt profil. På en otrimmad fluga som Elk Hair Caddis skulle däremot det porösa rådjurshåret resa sig närmast rakt upp och därmed inte ge den rätta vingprofilen.

  Som synes är kunskap om olika närbesläktade hårmaterials specifika egenskaper viktig. Utan sådan kunskap hjälper inga bindtekniska ansträngningar vid städet. Man står sig slätt, eftersom resultatet inte kommer att bli det man eftersträvar.

  Utöver de bindtekniska egenskaperna ger den nämnda luftkanalen flugor bundna med poröst hårmaterial fördelen att flytförmågan radikalt förbättras.

Porösa hårfibrer kläms ihop och reser sig mer än hår som är mer homogena. Rådjurens vinterpäls (a) är därför lämplig till trimmade flugor som Streaking Caddis - medan samma hår är olämpligt till Elk Hair Caddis. Här är istället elkhår © det rätta materialet, eftersom det reser sig lagom mycket för att ge den rätta vingprofilen.

  Andra fördelar är att båda materialen är lättillgängliga och billiga. Rådjurshår kan man kanske till och med få gratis av någon jägare. Man kan kanske till och med be om pälsbitar från olika delar av kroppen, eftersom håret har olika karaktär och längd beroende på var det har vuxit. Det är också skillnad på vinterpälsen och pälsen från ett rådjur skjutet under bockjakten i augusti. Sommarpälsen är brunare än vinterpälsen och inte lika luftfylld och porös.

  Det är alltså viktigt att man väljer rätt hår - rådjur eller elk - för att få rätt grovlek och karaktär till den flugtyp och krokstorlek man binder på. Vad gäller elk finns numera också yearling elk att tillgå, det vill säga skinn från årskalv av elk, som har en tunnare och lite finare struktur. Det lämpar sig därför bra till lite mindre flugor.

  Både rådjur och elk finns i en begränsad naturlig färgskala, men materialen är lätta att färga in och kan därför erhållas i alla tänkbara nyanser i de grå och bruna färger vi eftersträvar.

  Variationer på temat

  Med de båda grundmönstren Streaking Caddis och Elk Hair Caddis kan man alltså med ett minimum av material binda en mängd varianter på nattsländor i både färg och storlek för både friflytfiske och stripfiske på olika typer av vatten allt efter vad fiskesituationen kräver.

  Med ett litet fältbinderi kan man därför på fjällturen alltid binda rätt nattslända för fisket. Utöver pälshår till vingen behövs endast dubbing till kropparna och hackel. Det är egentligen endast den egna fantasin eller bundenheten till gamla rigida traditioner som utgör begränsningarna. Vill man till exempel ha en mer lågflytande Elk hair Caddis, så trimmar man hacklet på undersidan eller utesluter det helt.

  Vill man öka flytförmågan hos en liten fluga med tunn vinge av yearling elk, så kan man förse den med en undervinge av CdC, och så vidare...

  Att rensa ut alla specialmönster ur flugasken och istället begränsa sig till ett mindre antal grundflugor innebär också att man utvecklar ett nytt kunnande som flugfiskare.

  Man lär sig lita mer till sin egen förmåga att anpassa kast, presentation och sättet att fiska flugan i skiftande situationer.

  Med ett stort urval flugor i asken är det lätt att hamna i en situation, där man tror att det enbart är flugmönstret som gör jobbet och hamnar därmed i frustrationen av ideliga flugbyten och den malande oron över att inte ha rätt imitation på tafsen.

  Med de allmänimiterande nattsländor jag gått över till, så får man med andra ord mer tid att koncentrera sig på vattnet och själva fisket - vilket garanterat ger större tillfredsställelse och bättre fiskeresultat än då man litar till alla specialmönstrens förment magiska fångstförmåga!

Av Josef Davidsson 2000 ©
Foto: Bert-Åke Andersson ©