Blåsiga dagar är det ibland så svårt att kasta att vi kanske till och med drar oss för att flugfiska. På Irland kräver man istället av tradition en god vind för dagen ska anses vara lämplig för flugfiske. Artikelförfattaren, som bott och arbetat på den ”Gröna ön”, har tagit med sig den irländska fisketekniken hem till sitt harrfiske i Vättern.

Text & foto: Johan Klingberg

Vätterharr tagen vid strandnära fiske en riktig blåsvädersdag.

  På väg ner mot strandbrinken och båten berättar Jim om det fantastiska fisket den dag då storöringen tog hans fluga i den irländska loughen. Det var en verklig "rough weather day" och den starka västanvinden satte både fiskare och roddare på hårda prov. När Jim slutligen gjorde ett misslyckat kast med följd att flugorna av vinden hamnade uppe på stranden, hände det otroliga. Omedelbart efter att han dragit ner tafsen med de tre flugorna i vattnet och de befann sig bara någon halvmeter från land, försvann Jims ändfluga i ett enormt öringgap. Fisken visade prov på omåttlig styrka och rusade rakt mot och under båten och fortsatte sedan i expressfart ut mot sjön. Efter ett luftsprång landade öringen slutligen på tafsen och fighten var över.

  Jim tindrar med ögonen och säger att den öringen knappast vägt under sex kilo! Hans berättelse blir inte sämre, då jag får veta att ytterligare två stora loughöringar togs alldeles intill strandbrinken efter det att den första öringen slagit sig fri. Den största av dem vägde otroliga 5,2 kilo och finns för övrigt idag att beskåda i Jims hem...

  Skillnaden mellan sjöfisket i Irland och hos oss bygger på olika traditioner. Där har man under generationer lärt sig att utnyttja vinden och ser den som en fördel i sitt fiske, medan vi oftast föredrar att fiska en lugn och vindstilla sommarkväll med myggsurr och vakande fisk. Problemet är bara att det är alldeles för få sådana dagar under ett flugfiskeår.

  Som flugfiskare och bosatt i Jönköping har jag ett ganska brett utbud av olika vatten att välja mellan - inte minst då den fantastiska sjön Vättern, vars fina möjligheter till intressant fiske fortfarande förbises av många flugfiskare. Men det ska erkännas, att fram till min vistelse i Irland fiskade också jag bara i Vättern då jag ansåg att förutsättningarna för flugfisket var optimala, med andra ord då sjön låg närmast spegelblank och harren sippvakade. Men det kunde gå många blåsiga dagar mellan dessa findagar, vilket gjorde att antalet fiskedagar reducerades rejält...

  Vättern i blåsväder

  Men så en blåsig dag blev min fiskelängtan för stor. Med Jims berättelse i bakhuvudet undrade jag om de urgamla traditionerna från Irland att utnyttja vinden och fiska i blåsväder även skulle kunna locka harren i Vättern till hugg.

  Med en hygglig pålandsvind tog jag mig modet att gå ut i flytringen en liten bit från land. Det vore naturligtvis oansvarigt att ge sig långt ut vid kraftig frånlandsvind, men eftersom vinden låg in mot land riskerade jag aldrig att driva iväg, och även om vågorna var flera decimeter höga, så gick det bra att manövrera flytringen. Poängen var ju också att jag hela tiden hade vinden i ryggen, vilket var förutsättningen för att kunna fiska mitt kast och mina flugor på ett effektivt sätt. Förutsättningen för den irländska fiskernetoden är nämligen att utnyttja vinden och göra den till sin vän.

  Efter en slitsam paddling med ryggen mot vinden gjorde jag så mitt första kast in mot strandbrinken. Precis som planerat kunde jag nu genom att höja spötoppen få vinden att lyfta flytlinan i en båge mellan spöet och vattenytan, så att flugorna studsade och lekte på vågtopparna. Första hugget kom också överraskande snabbt efter att mina tre flugor bara fiskat någon meter ut från stranden. I slingrande, knyckiga rörelser stretade harrarna emot under färden mot håvgarnets maskor. Ingen av de båda harrarna var särskilt stor. Men den största mätte knappa 40 centimeter, vilket i sig är en fin fisk.

En Heggeli i streamerversion, en Silver Doctor
och en Magenta Bumble

  Efter ytterligare ett par mindre harrar bytte jag ut flugteamet mot tre större våtflugor - en Heggeli på 10:ans streamerkrok som ändfluga i kombination med en Black & Peacock och en liten Silver Doctor som upphängare.

  Ett par hundra meter längre norrut sträckte en stor pil ut sitt väldiga grenverk över vattnet. Området runt pilen bestod av branter med stora, svarta stenar. Ett knappt tio meter långt kast räckte gott för att flugorna skulle landa mitt i "bull's eye". Flugteamet hasade likt flyende fiskyngel över det heta området. Just då de hasade vidare utanför arenan såg jag en kraftig virvel. Ett par kast senare upprepades proceduren, men denna gång blev hugget tvärt. Harren visade sig mäta hela 53 centimeter och var min hittills största i Vättern.

  Dagen fortsatte i storharrens tecken med ytterligare en harr över 50 centimeter och några strax under.

  Samtliga fiskar tog på Silver Doctorn eller Heggelin. Dessutom på en dag med så mycket vind att de flesta skulle ha ansett flugfiske vara helt uteslutet...

  Modifierat dappingfiske

  Tekniken att utnyttja vinden för att lyfta linan, så att endast tafsen med flugan hasar och dansar i ytan, kommer ursprungligen från det traditionella irländska dappingfisket. En något modifierad metod av denna fisketeknik går ut på att efter avslutat kast höja spötoppen nästan rakt upp, så att vinden bakifrån får fatt i linan och lyfter denna mellan spötoppen och vattenytan.

  Är vinden tillräcklig, sträcker den ut linan i en hög båge, men med tafs och flugor nära vattenytan. Det är nu tekniken ställer sina utövare pa prov; man måste nämligen med hjälp av vinden parera och styra linan i luften, så att flugorna hasar i vattnet eller "dappar" och dansar på ytan.

  Från början dappingfiskade man med ett långt tvåhandsspö och en speciell, mycket lätt så kallad blowline. Men i dagens Irland har de tunga och relativt klumpiga tvåhandsspöna av de flesta bytts ut mot ett smidigare enhands kolfiberspö på 9 10 fot. Men även med modern flugfiskeutrustning utnyttjar man precis som tidigare dappingfiskets grundidé att ta hjälp av vinden för att styra flugorna på vattnet.

  Så för en irländare bjuder traditionen att en blåsig dag är en bra flugfiskedag medan vi helst väljer att fiska under vindstilla dagar.

Man kan använda en modifierad dappingteknik med modern flugfiskeutrustning under blåsiga dagar. Med vinden i ryggen lägger man ut kastet och höjer sedan spöet så att vinden får fatt i flytlinan ochför upp denna i en båge med endast tafs och flugor hasande och dansande på vattnet.

Skulle tafsen med flugorna lätta helt, sänker man spöet så att flugkastet på nytt får kontakt med vattenytan. Genom att parera vindens påverkan på linan och tafsen kan man på detta sätt få flugorna att "leka " på vattnet.

  Utterfiske

  Det är emellertid inte bara de irländska flugfiskarna som kommit underfund med hur effektivt flugor som ''dappar'' i ytan kan vara. Principen är egentligen densamma i vårt gamla nordiska utterfiske. Istället för att fiska med spö använder utterfiskaren en lång handlina som går ut till ett utterbräde, det vill säga en roderförsedd flytponton, som hela tiden strävar ut från fiskaren och därmed sträcker handlinan. Denna är försedd med korta tafsar med flugor, vilka ''dappar'' eller studsar i ytan mellan fiskaren och pontonen. Utterfisket har främst varit en norrländsk fiskemetod, men det har också av tradition bedrivits i Vättern, där det fortfarande förekommer utterfiske än i dag.

  De utterfiskare jag mött har använt sig av ganska stora flugor, inte sällan bundna på krokstorlek 8 10. Eftersom de flesta utövare av denna fiskemetod idag tillhör en äldre generation, är valet av mönster oftast baserat på traditionella, närmast klassiska våt- eller torrflugor. Men harren tar dem - något vi kanske borde begrunda när vi väljer flugor för vårt eget fiske.

  Oftast byts heller inte dessa utterflugor ut förrän de är mycket slitna eller till och med trasiga. Men det är ju också en gammal erfarenhet; en tunn och sliten våtfluga brukar fiska bäst. Jag har mött utterfiskare som fortfarande fiskar med fars eller farfars flugor flugor som förmodligen är mer än trettio år gamla...

  När det gäller irländarna, så väljer de gärna Bumbles och Dabblers vid sitt dappingfiske.

En lätt men buskig fluga utgör ett bättre vindfång än en som är tunt dressad. Valet av flugor är därför viktigt. Irländska flugfiskare har ofta tre flugor på tafsen, varav den översta kan utgöra både "vindfångare" och 'flöte".

  Dessa flugors spretiga och ibland till och med buskiga utförande gör att vinden får större möjlighet att få fatt i och "leka" med dem. Oftast används de som "top-dropper", det vill säga den fluga som befinner sig längst upp i flugteamet. Även om fisken inte väljer att ta just denna, så lockar den fisken till de övriga flugorna, samtidigt som den hjälper fiskaren att styra hela flugkastet i vinden.

  Pålandsvind

  Vad är det då som gör att den större harren tycks styra in mot land vid pålandsvind? Främsta orsaken torde vara att vågorna som svallar in mot strandbrinken rör upp en del bottensediment, vilket gör att en hel del insektslarver och nymfer plötsligt friläggs alldeles inne vid land. Insekterna följer med och böljar fram och tillbaka i vågsvallet. Efter ett tag kommer mängder av födodjur att cirkulera på grunt vatten. Men även vingade insekter, som av vinden hamnat ute på vattnet, kommer sa smaningom att driva in mot ett redan fulldukat matbord. Inte underligt att fisken under sådana förhållanden går mycket strandnära i sitt födosök.

  Harren finner emellertid inte bara sin föda bland insekterna. Till mängden av föda som koncentreras av pålandsvinden inne vid stranden söker sig också spigg och andra småfiskar och fiskyngel. Den större harren tar gärna sådana småfiskar, vilket vi oftare borde tänka på när vi väljer fluga. Det är kanske här utterfiskarnas streamerliknande våtflugor har sin förklaring.

  Utterfiskarna är ju ute efter att fånga större matfisk. Småharren är de inte intresserade av. Här tjänar de stora, klassiska våtflugorna sitt syfte. Den mindre harren gör sig inte besvär...

  Mot den bakgrunden läste jag med speciellt intresse några flugfiskares uppmaning att prova en streamer vid harrfiske i Vättern i en flugfisketidning. Personligen tror också jag att många flugfiskare lätt fastnar i förutfattade meningar och inte riktigt vågar prova nya utmaningar. Det må sedan vara att fiska vätterharren med streamer, att ge sig ut på flugfiske en dag då det blåser rejält eller att utnyttja harrfiskemöjligheterna sent på hösten eller förvintern. En god vän tog till exempel harr så sent som den 18 december för några år sedan...

  Naturen runt Vättern kan vara betagande vacker då höstfärgerna klär lövskogen. Personligen anser jag hösten vara vätterfiskets klimax. Men samtidigt är den stora sjön känd för sina våldsamma humörsvängningar. Vättern kan vara extremt nyckfull; måttlig vind kan på bara några minuter bli till rena stormbyar - och då menar jag verkligen på bara några minuter. Om du vill prova på "rough weather fishing" från flytring, så fiska därför bara där det är pålandsvind och håll dig hela tiden nära stranden.

  Det är ju också där fisken finns...

Tafs med två upphängarflugor:

  Min tafs är totalt 12-1 5fot lång och nedre och övre upphängare sitter på cirka 120 respektive 220 centimeters avstånd från ändflugan. Upphängartafsarna är 15 och 20 centimeter långa och består av ena tampen till de clinch-knutar med vilka tafsdelarna knutits samman. Den andra tampen klipps bort.

Text & foto: Johan Klingberg © 2009
Besök gärna Johans hemsida och Blogg