Den tekniska utvecklingen till trots är och förblir flugfiske alltid en sport på naturens villkor. Därför gäller det att lämna vardagsstressen och sitta ner i lugn och ro när vi kommer fram till vårt fiskevatten, istället för att omedelbart vada ut och börja kasta. Det är först genom att komma i takt med naturen och ge oss tid att studera den som vi når framgång i fisket

  Det här hände för ganska många år sedan. Jag var ännu mycket ung och grön som flugfiskare och kände mig alltid lika osäker när jag kom ner till strömmen. Det var svårt att kasta. Ofta fastnade jag i de grenar som överallt sträckte sig ut över vattnet i till synes medvetna försök att snärja min lina. På den tiden fanns bara överhandskastet i mitt medvetande.

  Ibland använde jag långspömetarens pendelkast, men många gånger fick jag helt enkelt ta till metoden att mata ut linan och låta flugan föras nedströms med vattnet. Det skulle dröja ännu en tid innan jag lärde mig att det faktiskt fanns andra sätt att kasta, som bättre passade in vid åns trädkantade stränder...

  Men jag var oerhört fascinerad av ån och dess öringar, och i min begränsade erfarenhet gav jag de hemlighetsfulla flugorna så stor tilltro, att om jag bara fann det rätta mönstret, så skulle framgångarna komma, trodde jag. Flugan var hemligheten i den föreställning jag då hade om flugfisket. Den var det centrala, och det var därför kring alla nya flugmönster som mitt intresse fokuserades...

  Jag hade också klart för mig att fisken hade speciella vakperioder och att den vid dessa tillfällen var åtkomlig för mina försök att locka den till hugg. Att presentationen skulle kunna ha någon större betydelse slog mig aldrig, och inte heller att fisken kanske också åt vid andra tidpunkter men under vattnet och osynligt för mig.

  Tankarna kanske kan tyckas naiva idag. Men vid mina småländska strömmar hade jag aldrig stött på någon annan flugfiskare och därmed inte heller sett någon flugfiskare i aktion.

  Att kasta lärde jag mig på egen hand genom att studera en illustration i en bok, där en kostymklädd gentleman visade flugkastets teknik i två steg; ett bakkast och ett framkast. Figuren i boken såg stel ut, vill jag minnas, som vore han en uppskruvbar plåtleksak av det slag som blev populära efter kriget.

  Flugorna i boken var fantastiska små smycken med exotiska namn. Hur de var tillverkade kom jag underfund med genom att skära upp några köpeflugor och linda av materialen "baklänges". Att det fanns särskilda flugbindningsverktyg eller bindstäd hade jag heller inte klart för mig. Alltså band jag mina första flugor genom att hålla min flugkrok direkt i handen.

   Det var en spännande tid, och idag är jag glad att allt inte var serverat, utan att jag fick gå på upptäcktsfärd på egen hand i denna nya och fascinerande värld.

  Men även om min kunskap om flugfisket var synnerligen dålig och möjligheterna att inhämta sådan synnerligen begränsad i en tid utan tillgång till fisketidningar eller fiskeböcker, så hade jag en ganska god grund av allmän "naturkunskap" i bagaget. Skogen och ån hade varit mina lekplatser sedan tidig barndom; det var här jag smög på fåglar och ekorrar, och det var här jag byggde kojor och metade småöring. jag lärde mig att smyga längs stränderna utan att själv synas, och jag hade också fått en uppfattning om var och hur fisken valde sina ståndplatser. En del av den kunskapen kan i gengäld aldrig läras i böckernas värld. Den måste vara självupplevd...

Han fiskade med korta och kontrollerade kast och styrde sin fluga med van hand över strömvirvlarna

  Men så en sommar hände det! En flugfiskande farbror dök upp vid ån. Han hade höga, kanvasklädda gummistövlar och en mängd flugor fastsatta i sin fiskehatt. Vindtygsjackan kanske var det en anorak hade en stor bröstficka, där han förvarade sina flugaskar och på ryggen hängde en fiskekorg.

  Han fiskade med korta men eleganta kast, och jag såg hur han styrde sin lina och tafs med spötoppen och fick flugan eller flugorna, för han fiskade med upphängare att gå med strömmen som han ville. Han sökte av strömkanter och storstenar och hela hans person utstrålade stark koncentration. Hans fokus var flugan!

  Jag studerade honom på avstånd, men vågade mig aldrig fram. Men så en dag möttes vi på en spångad stig längs strandkanten. Det fanns ingen reträttplats. Mötet var oundvikligt, och samtidigt som det var spännande, så kände jag mig osäker och skämdes kanske också en aning för min påvra utrustning.

  Tänk om han dessutom skulle råka få syn på min enkla, hemmagjorda fluga, som inte alls var lika fin som köpeflugorna i cykelaffären i stan. Där hade man stora trälådor med glaslock och mängder av fack, där flugorna låg sorterade efter mönster och storlek. Det var naturligtvis sådana man skulle ha om man skulle lyckas väcka öringens intresse. Men det räckte ingen veckopeng i världen till...

  Av artighet eller var det kanske osäkerhet och rädsla steg jag ner från spången för att låta mannen passera. Men han stannade och hälsade vänligt, och från marken nere och vid sidan av spången växte han samtidigt som jag själv blev ett par decimeter kortare.

  Med andra ord kände jag ännu tydligare vilken miserabel fluga jag hade, vilket jag i någon slags desperat ambition att föregripa hans förväntade kritik själv påpekade, samtidigt som jag höll upp spöet och visade min fluga.

"Den är hemmagjord", sa jag. "Kanske går det bättre om man har köpeflugor..."

  Nu satte han sig ner på spången, sköt upp fiskehatten och torkade pannan med en snusnäsduk han haft knuten runt halsen.

"Får jag se", sa han. "Den har kanske aningen långt hackel", fortsatte han, "men annars är den nog bra. Den får du säkert fisk på. Det är inte alltid köpeflugor är bäst. Roligt att du binder flugor själv, det ska du fortsätta med."

Det hjälper inte att ha välbundna flugor, om vi inte ger oss tid att studera vattnet och presentera dem på rätt sätt

  Jag växte. Och genom att han nu satt sig ned på spången var jag dessutom även rent fysiskt lika lång som han. Vi var jämbördiga. Vi var två flugfiskare som mötts vid ån, och dessutom hade han tyckt att min fluga var en riktig fiskefluga, som man kunde få fisk på!

"Men det är kanske inte alltid som flugan är det viktigaste", fortsatte han och pekade med sitt spö ut över vattnet. "Minst lika viktigt är hur man kastar flugan och vilken kontroll man sedan har över den, när den flyter med vattenströmmarna. Och så måste du lära dig att räkna ner fisken."

"Räkna ner fisken?"

"Ja, laxöringen (man sa så på den tiden) har ofta en rytm när den vakar. Det kan skilja mellan olika fiskar och vid olika tillfällen. En del går upp var tjugonde sekund, andra kanske bara varannan minut. Men om man tar sig tid att studera en sådan fisk, så kan man räkna sekunderna, ungefär som du kanske lärt dig att räkna tiden mellan blixt och dunder för att veta hur långt bort ett åskväder befinner sig. Det visar sig att man har lättare att locka en laxöring till hugg, om man serverar flugan just när fisken är inne i sin rätta rytm för att stiga och ta."

  Det skulle dröja ytterligare några år innan jag helt förstod vad han talade om. Men med ökad erfarenhet av vakande öringars sätt att uppträda, så fann jag att mannen hade rätt. Vissa öringar har en vakrytm, och kan man "räkna ner" tiden från senaste vaket, så ökar chansen att man får fisken att stiga till fluga.

  Att kasta direkt efter senaste vaket ger däremot sällan någon utdelning. Det brukar bara resultera i att man efter några kast skrämmer ner den eller ännu värre skrämmer bort den från ståndplatsen. Ju färre kast man gör över en fisk desto bättre, är en god regel!

  Öringar med jämna vakintervaller brukar vara fiskar som vakar lugnt och tryggt. Jag tycker mig också ha konstaterat att det generellt sett är fiskar som är större än genomsnittet för vattnet. Det är därmed också öringar som i kraft av sin storlek står på de bästa ståndplatserna. Mina erfarenheter är främst hämtade från en för mig välkänd sträcka i mitt hemmavatten Emån, där vissa öringar på vissa ståndplatser visat sig ha speciella vakrytmer, medan mindre öringar på andra platser inte visar upp samma beteende. Samma tendens tycker jag mig också ha mött i andra vatten, även om jag där inte har samma långa erfarenhet att bygga mina iakttagelser på.

  Bland annat har jag vid danicafisket ofta undrat över varför öringen, trots att det flutit en jämn ström av stora sländor över vattnet, inte ätit intensivare, utan släppt förbi merparten av smörgåsbordet och istället låtit stigningarna till ytan dirigeras av en till synes mycket tidsbunden vakrytm. Ibland har man nästan kunnat ställa klockan efter den...

  När jag legat på magen och studerat fisken på armlängds avstånd, så har jag inte sett samma beteende när den tar danicanymferna.

Större öringar väljer de bästa ståndplatserna och har ofta sin egen vakrytm då det är störst chans att de stiger till flugan.

Här äter öringen mer kontinuerligt, medan den faller in i en vakrytm när den tar födan från ytan.

  Vad lärde mig då mötet med den gamle flugfiskaren den där gången för många år sedan? Ja, kanske inte främst att större öringar har en egen vakrytm, utan mer övergripande att han fick mig att inse vikten av att inte ha bråttom utan istället ta mig tid att sitta ner och studera vattnet och reflektera över vad jag ser från strandkanten.

  Vi lever idag i en så prestationsorienterad och tidspressad tillvaro, att vi har svårt att bryta mönstret och tar med oss samma tempo också under vår fritid. Tyvärr ser man alltför ofta flugfiskare, som utan att ge sig tid att studera vattnet direkt vadar ut och börjar kasta mekaniskt, så att de stör fisket både för sig själva och andra. Men det går inte att stressa fram resultat ute vid fiskevattnet. Och skälet är enkelt; allt vi gör här ute sker på fiskens villkor och den låter sig inte provoceras. Fisken har sin egen tid och rytm, baserad på dygnets och årstidernas växlingar.

  När vi kommer till ett fiskevatten med vårt eget tidsbegrepp i bagaget, så gäller det alltså att förstå att här gäller andra tidsbegrepp och spelregler. Och ska vi förstå naturens spelregler, så måste vi också studera naturen. Det var kanske det den gamle mannen egentligen berättade för mig. Det räcker inte att binda vackra flugor eller träna in en perfekt kastteknik. Det är i och för sig bra, men det är i grunden helt andra saker som räknas.

  Främst gäller det att färdas så långsamt och med så öppna sinnen att vi får tid att ta in alla intryck och all information.

  Det sägs att vi idag lever i ett snabbt informationssamhälle; men då är det viktigt att förstå den avgörande skillnaden mellan information och kunskap, och inse att vissa kunskaper endast erhålls genom självupplevda erfarenheter. Först då kan de vävas samman till verklig kunskap.

  Det må sedan gälla fiskens vakrytm eller val av ståndplats, vilka insekter som finns på olika biotoper, deras svärmningstider och kläckningsmönster, eller att helt enkelt studera vattenströmmarna för att se hur de kommer att påverka linan och tafsen, så att man får ett så draggfritt flyt som möjligt.

  Det kan också vara att notera vattentemperaturen och inse vad den betyder för fiskens och insekternas aktivitet det är ju växelvarma. Att helt enkelt ge sig tid att studera delarna för att kunna bygga och förstå helheten.

  I exemplen ovan kan kunskap om vakrytmen och studiet av strömbildningarna göra att man får ett så bra flyt och en så god timing med flugan, att fisken går upp och tar redan i första kastet. Utan att man tar sig tid att studera och värdera fiskesituationen ökar omvänt risken att man skrämmer undan fisken vid många förnyade kast med en fluga som dels riskerar att dragga och dessutom presenteras med fel tidsintervall.

  Egentligen är det hela rätt enkelt. Det handlar mest om att lämna stressklockan hemma och ge sig tid att sitta ner en stund mellan kasten, och att inse att flugfiskesporten den tekniska prylutvecklingen till trots fortfarande är en sport på naturens villkor...

Text och bilder: Gunnar Johnson © 2000