Klassiska flugfiskeartiklar

En 133-årig "bondefluga"
av Bengt Öste

  Hur bra är egentligen en Jock Scott?

  Åjo, den står sig säkert, liksom flera andra namnkunniga skapelser från det stora viktorianska laxflugeeran, som t.ex Silver Grey, Silver Doctor och Thunder & Lightning.

  Men förutsättningen är, naturligtvis, att de är riktigt bundna. Och det är svårt, så svårt att även duktiga amatörer ofta misslyckas.

  Detta har, understundom, gett dessa trotjänare ett något skamfilat rykte. Amatören lyckas oftare, och bättre, med mindre komplicerade flugor som t ex Blue Charm, och i all synnerhet med enkla hårvingeflugor som Stoat's Tail eller Hairy Mary. Och de är ju pålitliga, de också.

  En annan, mer relevant anledning till att dessa ofta grant pyntade klassiker är på väg att försvinna är naturligtvis bristen på rätta material. Flertalet erfarna laxfiskare har också klart för sig, att mycket av grannlåten är överflödig - för laxen, vill säga. "Strippade" klassiker, där de 40, 30 eller 20 olika ingredienserna "bantats" till 10 eller 5, fiskar lika bra, eller bättre.

Men redan under de viktorianska praktpjäsernas tid fanns det laxfiskare som envisades med mycket "simpla" mönster, med stor framgång, och bland brittiska flugbindare finns i dag ett växande intresse för de enkla, pålitliga "bondeflugor" som användes före den viktorianska eran och inte sällan var det anspråkslösa ursprunget till senare tiders mer festklädda laxflugor.

Toppy
Flugan i förgrunden är bundet som originalet, en 1/0
Bakom: Geoffrey Bucknalls version, med silverribbing, en 3/0.

  Geoffrey Bucknall, känd brittisk flugfiskeexpert, har "återupptäckt" och presenterat en sådan fluga. Den heter Toppy och beskrevs första gången av William Scrope i "Days and Nights of Salmon Fishing in the Tweed" år 1843. Den tidens flugor gjordes av material som fanns på varje gård. Så även Toppy:

Stjärt: Gul ulltott.
Butt: Rött ylle.
Kropp: Rött hackel närmast butten, dubbad ull från svart tjur, kroppshackel från svart tupp.
Vingar: Svart kalkon, vita spetsar.
Huvud: Rött ylle.

  Toppy var på den tiden en ypperlig laxfluga, men föll i glömska - viktorianerna fick hand om den, pyntade till den till oigenkännlighet och gjorde den mer tilltalande för samtidens fiskare, men mindre aptitlig för laxen ...

  Men Geoffrey Bucknall har, som sagt, gått till källorna och även beskrivit hur en modern version bör se ut. Den skiljer sig obetydligt från ursprunget: den röda butten har försvunnit, det röda hacklet vid stjärten lindas i stället två varv, tjurullen byts mot sälull och kroppen ges silverribbing.

  I all sin enkelhet påminner Toppy om en Black Doctor, en de "stora" klassikerna.

> - <

Bird's Stone Fly

  Fluga nummer två i denna artikel är en mycket omtalad torrfluga, Bird's Stone Fly. Bl.a Nils Färnström har flera gånger lovordat denna fluga. Även jag har provat den och lovorden är välförtjänta - fiskad som en sedge, nattslända, i måttliga krokstorlekar är den ypperlig.

Bird's Stone Fly, från sidan (överst) och från ovan.
Krokstorlekarna är nr 12 respektive 10.

  Måttliga krokstorlekar, ja. Bird's Stone Fly hör nämligen, i sitt hemland USA, till laxtorr-flugornas kategori och är ett av de populäraste mönstern för storöring i Madison och Yellowstone när de väldiga "stone flies" som finns där, 3-4 centimeters jätteinsekter, börjar svärma. Storlekar som 4 och 6 är då vanliga. Här hemma torde 10 och 12 vara de mest gångbara:

Stjärt: två grova strån svart hår (från björntass på originalet).
Kropp: orange floss i sektioner, med "band" av kortklippt furnacehackel emellan.
Fronthackel: furnace, pressat åt sidorna, lackat och trimmat.
Vinge: brun bucktail lågt över kroppen.
Huvud: orange bindtråd, ofärgat lack.
Antenner: som stjärten.

  I "svenskt" krokformat kan bucktailen vara väl grov, själv använder jag ekorre. "Banden" av hackel på kroppen kan givetvis ersättas med ett vanligt, klippt furnace kroppshackel - det blir en ypperlig fluga, det också, men inte längre en riktig Bird's Stone Fly.

Text av Bengt Öste © 1976

Besök gärna sidan: Så minns vi Bengt