Klassiska flugfiskeartiklar

Och Knut knöt en knut
av Einar Björkegren 1977

  Längre flugtafsar än flugspön blir allt vanligare bland flugfiskare, men för att kunna bemästra slika konstellationer på ett fiskabelt sätt måste vi försöka komma underfund med hur man lämpligen undviker att förbindelsen fluglina - flugtafs fastnar i toppöglan i det mest psykologiska av ögonblick. Att förbindelsen fluglina -backing i och för sig är ett predikament av samma storleksordning, demonstreras ju av naturliga skäl inte lika ofta.

  Senast i höstas stod jag både länge och väl beundrande en flugfiskande medbroder, som hade en riktigt bra fisk på kroken, men varken kunde få flugtafsen in eller ut. Fiskaren och fisken gjorde båda samtidigt rusningar ömsom uppför och ömsom nedför strömbanken – då och då avbrutna av fullkomligt utsiktslösa håvningsförsök, där avståndet mellan fisk och fiskare bara med någon ynka halvmeter översteg fiskarens yttersta räckvidd med håven.

  Fiskarens piruettande balettsteg vid löpningarna, avbrutna av hans enorma armsträckningar vid de resultatlösa håvningsförsöken, åstadkom hos åskådaren en svårbetvinglig känsla av att vilja stampa takten samtidigt som man tyckte sej höra Rimskij-Korsakov's balettmusik intonerad i fjärran.

  Vilket underbart stoff till en artikel!

  Till slut segrade dock mitt bättre jag, som rusade fram erbjudande sej att håva, vilket tacksamt accepterades av den vid det har laget rätt andtrutne fiskaren.

  Min sålunda förlöste medbroder hade en ögla i grovändan på sin långa flugtafs och den hade han fäst i fluglinan med en traditionell "åttaknut", eller något annat lika omfångsrikt.

  Något sådant är då rakt inte rekommendabelt ens för flugtafsar kortare än spöt, än mindre för flugtafsar som är längre. Detta av följande skäl:

1) Knuten fastnar i spö-öglorna och framförallt i toppöglan.

2) knuten utvecklas till någonting gångjärnsliknande som gör att:

a) fluglinans rörelseenergi fortplantas mycket dåligt efter detta gångjärn, samt
b) gör att fluglinans spets förslits mycket snabbt (innebärande att några centimeter måste kapas allt som oftast). Slutligen
c) skapar knuten allvarliga störningar på vattenytan (speciellt då på en lugn vattenyta) så snart den tas in med märkbar hastighet, t o m vid "hand-twist". Det har gjorts en hel del försök att komma till rätta med det här problemet under senare år, som t ex att fluglinespetsen monterats med en metall-ögla för att knyta fast flugtafsens grovända i - men det uppslaget försvann gudskelov. Ett senare försök med något kallat connector-lås, i storlek jämförbart med ett risgryn och av plast, har jag provat och skrivit om i min bok ÖRINGEN OCH JAG. En del fluglinor har redan vid fabrikationen försetts med en tafsgrovända av monofil i linspetsens kärna, vilket verkade nog så rationellt, men på fabriken ifråga uppger man sej hålla på att lägga ned försöket. Vidare kan man, mer eller mindre invecklat, knyta och/eller limma (med cyanoacrylatlim) en centrerad flugtafs-grovände i fluglinespetsen - men om man uppnår någon fördel med att just centrera monofil-biten torde väl kunna diskuteras -för min del har jag svårt att inse detta - men jag ger mej gärna om någon överbevisar mej.

  Grinner-knuten

 Själv har jag gjort försök med två stycken, i stort sett, identiska fluglinor (WF-5-F).

I) Vid fluglina nr 1 har jag fäst en heldragen, taperad, 10 fots 0,18 mm flugtafs vid flugline spetsen med en s.k Grinnerknut*. Knuten har jag säkrat och jämnat till, gjort avsmalnande åt båda håll.

Dubbel-Grinner flugknut

II) Vid fluglina nr 2 har jag "kört upp" en lagom grov synål i fluglinespetsens kärna (en del moderna fluglinekonstruktioner har en kärna av monofil och på dessa fungerar naturligtvis inte den här metodiken).

 Någon centimeter från själva fluglinespetsen har jag kört ut nålen igen genom fluglinans yttersida. Genom detta hål har jag sedan trätt in flugtafsens grovända, dragit ut tillräckligt mycket för att knyta en Grinner-knut på utsidan av fluglinan (se bilden ovan, Grinner tafsknut) Även denna knut har givetvis säkrats, jämnats till och gjorts avsmalnande med limning.

*GRINNER-knutens upphovsman, den kände, men också omstridde flugfiskaren och fiskeskribenten RICHARD WALKER uppfann knuten 1971 men offentliggjorde den först 1976 i tidskriften TROUT AND SALMON. Knuten påstås vara döpt efter upphovsmannens glatt grinande avkomma Robert, Michael, Marston. När jag frågade honom om det var sant, så bara grinade han.

Dubbel-Grinner

Jag kan inte för allt smör i Småland märka någon skillnad på de båda linornas funktion. Som du märker så pratar jag om heldragen taperad flugtafs, men naturligtvis kan den också bytas mot en taperad flugtafs som du knyter själv. Det är vissa fördelar med att använda en heldragen taperad flugtafs - man slipper undan en hel del knutar, även om man inte slipper undan alla. Ifråga om heldragen, taperad flugtafs så finns det verkligen alla sorter. Från rena s-k-i-t-en och uppåt kvalitetsmässigt sett, men dom ser alla ungefär likadana ut. Du kan inte av utseendet avgöra om flugtafsen är av god kvalitet eller inte. Köp av flugtafs är därför i allra högsta grad en förtroendefråga och det fabrikat du köper måste vara något du känner väl till och har goda erfarenheter av.

  Se upp med grovänden

  Flugtafsens grovände måste hälla minst 2/3-delar av den diameter fluglinespetsen håller. Alltså en flugtafsgrovände om 0,50-0,60 mm i diameter. Detta får du inte pruta på. 1 handeln kan du hitta alla möjliga diametrar, så se bara upp. Det är viktigt, för genom att flugtafsens grovända håller 2/3-delar av fluglinespetsens diameter, så orkar den hjälpa till litet med transporten av något av den rörelseenergi du genom flugspöt gett fluglinan - och det är liksom det som är meningen med det hela.

  Flugtafsen ska helst inte vara kortare än ca 3 m och sluta med en spetsgrovlek om 0,18 mm. Den flugtafslängden har sina obestridliga fördelar, bara du vant dig kasta med den.

  Men spetsen är naturligtvis en känslig bit. På den knyter du fast din fluga och klipper så småningom bort den igen. Allt om och om igen. På det viset blir den både kortare och grövre. Och på så sätt kommer ett förr eller senare ofrånkomligt byte att omfatta hela flugtafsen, vilket kanske kan vara mera våld än nöden egentligen kräver.

  Detta speciella problem kan lösas på ett betydligt enklare sätt, nämligen med lösa tafs-spetsar som på t ex TWIN-TIP. Dom lösa tafsspetsarna fäste jag tidigare med blodknut. En knut som tjänat mej troget i många långa fiskeår. Jag knyter den mer eller mindre med hjälp av förlängda märgen (och klara den även i usel belysning).

 Förbättrad kirurgknut

  Men nu har en "ny" knut - en stark konkurrent till blodknuten - dykt upp. Egentligen är den väl inte ny alls, utan har bara inte använts på länge (just inom fiske). När jag träffade på den först kallades den "förbättrad kirurg-knut", men kärt barn har många namn. Den kallas också "vatten-knut" av många (se Fig nedan). Dom enkla prov jag gjort är inte särskilt vetenskapliga. Jag har knutit samman samma grovlek monofil dels med blodknut och dels med kirurgknut och sträckt knutarna med hjälp av en fjädervåg tills dom brustit.

  Jag är helt på det klara med att resultatet långt ifrån blir exakt, men en viss tendens får man fram i alla fall. Kirurgknuten är lättare att lära sig knyta. Den är lika stark som blodknuten, men med färre brottanvisningar på monofilmaterialet. Lär dej den.

  På det här viset blir det istället flugtafsens tunnare hälft som måste bytas. Inte så ofta som själva spetsen kanske, men i alla fall.

  Hur löser du det problemet då? Jo, en heldragen taperad flugtafs - gärna i två delar och av typ TWIN TIP - kortar du av genom att klippa bort de sista 15-20 cm. 1 den nyuppkomna spetsen knyter du -med kirurgknut - fast en bit om ca 20-25 cm med en diameter som är 0,05 mm mindre än den nyuppkomna spetsens. Den biten är uteslutande en bit att knyta fast den nya spetsen i. En "knytbit" helt enkelt som du byter när den är förbrukad, dvs när det bara är 10 cm eller så kvar. I knytbiten fäster du, fortfarande med kirurgknut, ca 75 cm av en diameter anpassad till fluga-fiske-vind o s v som flugtafs-spets.

  Fluglina – backing

Så har vi "den andra ändan" d v s backingen. Naturligtvis kan man "brodera" också här med ett elegant, självtillfredsställande konsthantverk - om man nu verkligen känner för det. Man kan köra upp en lagom stor synål i slutänden av skjutlinans kärna och sedan tränga ut nålen genom fluglinans yttersida någon centimeter från slutet; trä in backingen genom hålet, dra ut tillräckligt mycket av den för att göra en Grinner-knut och på så sätt få backingen centrerad mitt i skjutlinans kärna. Men vad skulle nu det vara bra för? Jag kan inte inse det.

  För mej räcker det fuller väl med att veta att backingen verkligen är fäst vid fluglinan. Alla har inte ens det. För min del fäster jag alltså backingen vid fluglinan med en Grinnerknut på fluglinans utsida, men naturligtvis säkrar jag också denna enkla konstruktion genom limning och gör den jämnt avsmalnande åt båda håll.

  Jag har faktiskt påträffat flugfiskare som gör alla sina skarvningar, alltså både tafs-grovänden i fluglinespetsen och sin monofilbacking i skjutline-ändan, genom att bara borra upp ett hål i kärnan för att sedan köra upp limbestruken (cyanoacrylat) monofil i borrhålen. Visserligen har lim numera blivit något helt annat än det var bara för några år sedan, men ändå! Något sådant skulle jag aldrig våga lita helt på!

  Genom att tillämpa det här systemet med att ha den övervägande större delen av flugtafsen permanent fäst vid fluglinespetsen - ett system som blir allt vanligare - har vi skapat oss ett nytt problem, visserligen av mycket mindre storleksordning, men ändå!

  Flugtafs med vidknuten "knytbit" har en synnerligen förarglig benägenhet att efter upprullning på flugrullen, kila in sej bland och under flugline-vindlingarna, för att sedan vägra att låta sej petas fram och det är inte bra - inte alls!

  Jag har träffat på flugfiskare som försökt lösa detta nya problem genom att fästa den yttersta delen av den kvarvarande flugtafsen på utsidan av flugrullestativets gavel med sk el-tape eller tape av annat slag (kladdigt och litet osnyggt, tycker jag) eller också med en liten bit 1 x 1 cm kardborrelås som klistrats fast vid flugrulle-stativets gavel (jag tycker varken att kardborrelås passar dit eller är riskfritt, dessutom tycker jag det verkar överdimensionerat på något vis, om du förstår vad jag menar).

  Själv har jag löst problemet ifråga genom att borra ett litet hål i flugrullestativets fasta gavel. Naturligtvis efter att ha noga kontrollerat att det inte kommer att sitta ivägen på något vis. Hålet har jag gängat och med en metallskruv har jag så på utsidan fäst två knappt 10-öringsstora plastskivor. Metallskruven har naturligtvis slipats av på insidan.

När jag så, efter slutat flugfiske, vevat in lina plus större delen av flugtafsen på rullen, så fäster jag tafsspetsen mellan de små plastskivorna: Några har uttalat farhågor för att fluglinan under arbete skulle hänga upp sej på dom små plastskivorna, men hittills har ingenting hänt i den vägen.

Däremot slipper jag peta och böka för att få tag i tafsspetsen bland fluglinans vindlingar på rullen och det tycker jag är en väsentlig fördel.

Text av Einar Björkegren © 1977

 
 
 
 
Rekommenderat flugtafs-arrangemang