Avdelningen för tabbar och blunders.
Urban Strahl

  Vurpor och klantigheter hör nästan flugfisket till. Särskilt i strömmande vatten, det liksom ingår. Låt säga, för ett femtontal år sedan. Jag hade nöjet att besöka Råstaälven i Norge,  med sina harrar, öringar och rödingar. Fick också äran att drilla strömmens tre ädla flugfiskar under det veckolånga besöket. Men, så en kväll skulle kamraten och jag fiska nacken precis där strömmen tar vid uppe vid själva Råstosjön, för er som är bekant med området.

  På den här tiden fiskade man med vadarstövlar, så också jag. Sakta men säkert hade jag fiskat mig utåt i strömmen. Rätt som det var trampade jag snett och försvann i det iskalla vattnet. För några sekunder tumlar man runt utan kontroll och fotfäste... När jag tittade upp ur blötan sa kamraten, -Det enda som stack upp var din röda toppluva. Ridå! Slafsade mig inåt strandkanten till, dyblöt in på bara köttet...

  Tillbringade natten vid renvaktarstugan intill vårt tältläger,  så flugfiskare och kläder blev torra igen. En annan gång rullade bilen norrut och jag stannade inte förrän det stod Östersund på skylten. Jämtland lockade och flugfisket i detta fina landskap. Kamraten Torgny agerade guide och stod för husrum för besökande östgöte.

  Harrarna visade sitt bästa humör och det var lätt att vara flugfiskare. I en ström på gränsen till Lappland firade vi triumfer bland öringarna och livet lekte. Så, en förmiddag, stod Tojje och jag och blickade ut över Kvitsleströmmen. Bred och i perfekt vattenstånd. Grönska och vackert i största allmänhet. Tojje hade varnat men rätt som det var blev strömmen mig övermäktig. På ett ögonblick for jag nedströms, sprattlar, rullar, och det känns som en evighet innan man får kontakt med botten.

  När jag sent om sider kom på fötter guppade flugaskarna bort, bort... Det orange polygarnet jag använder vid nymffisket som nappindikator lyste lång väg utför Kvitsle...

  Strömfisket kan vara förädiskt. Vid nå´t tillfälle har tabbar och blunders slutat lyckligt. Mitt för nedre vindskyddet i Idsjöströmmen sitter en stock fastkedjad som ett minne från flottningen. Här måste det bara stå fisk! Några eleganta fallskärmskast senare steg mycket riktigt en fin harr till min torrfluga. Men, sekunden senare stod jag med spöet i en hand och rullen i den andra samtidigt som jag drillade fyrtiofemcentiometers kämpande ström fisk som inget hellre vill komma loss.  Tar man det bara piano så fixar det sig. Hög spöföring, rulle på plats efter lite trixande,  lugnt och metodiskt... Lycklig kunde jag retunera fin harr så småningom.

  På tal om strömmande vatten, hur många solglasögon jag tappat vid avkrokningar och dylikt går knappt att räkna, ni vet, när man böjer sig ned, brillorna tror man sitter säkert på kepsen, innan man fattat vad som hänt guppar de iväg utom räckhåll... Jag har skaffat senil snöre,  en god investering kära läsare.

  Men, priset på klantigheter jag varit med om genom åren med flugspö i hand är från ett besök i klubbvattnet en augusti söndag. Ett eller annat vak men inte helt lättfiskat. Vid tjärnen har vi bryggor och för att variera sig står man ett tag för att någon minut senare sitta på huk, dels sparar man knäna en del, samtidigt gör man sig mindre synlig för strand strykande regnbågar. Inget konstigt med det. Fiskebyxorna jag använder har tryckknappar och dragkedjor. Men den här dagen måste jag ha slarvat. Stod längst ut på bryggan och hukade mig ned för att byta position. Plums! Bilnycklarna trillade ur fickan och for åt botten. Alltså, bilnycklar och vatten är ingen bra kombination. Brukar var duktig på att stänga fickorna, suck! Hur som helst, kastade av mig kläderna och dök i. Sikt djupet var sisådär trettiocentiometer... Tur då att klubbkamrat Kenneth var på plats och fick agera räddande ängel och taxi. Reservnyckeln till bilen min hängde fint på sin krok i hallen hemma...

  Flugfiske och bilnycklar är ett kapitel för sig. För en del år sedan stod jag utvadad i Gysingeforsarna och förmodligen letade i västen efter någon flugask. Med öppen ficka fick jag grepp på bilnycklarna! Panik, kallsvettning, hjälp!S nabbt som ögat drar jag igen blixtlåset till västfickan och ser till att hemresan blir av över huvudtaget. Det blir så bökigt och omständigt annars... Kanske idé att skaffa en sån´där korkboll att fästa bilnycklarna i och som flyter.

  Jag ska ta tag i det...

Text av Urban Strahl © 2010