Mitt första spö, var ett Arjon Reflex
Av thegardener

  Hej alla glada flugfiskare. Här kommer ett litet roligt ämne för mej, som är lite äldre, och som därför upplevt både trä-spön,glasfiber, och grafit.

  Min upplevelse är följande: Mitt första spö, var ett Arjon Reflex i Glasfiber. Indalsälven (Mitt hemmavatten) som var ett av sveriges förnämsta fiskevatten på den tiden (med flera världsrekord på insjö-öring) på sitt samvete, det var också det vatten jag började fiska i som 3-4 åring.

  Först med spinn, men som snabbt övergick i flugfiske, trots min ringa ålder, eftersom det kryllade av flugfiskare här då.

  Som 7-åring var lokaltidningarna här och gjorde ett reportage om mig, med helsidor bilder och allt. Hur i h..e kan lillpojken kasta som han gör.

  Då hette det inte speykast, roller kast, under eller överhandskast eller ens CZECH NYMF fiske när man tyngde ner flugorna för att fiska djupt. Men man gjorde allt det ändå. Utan flashiga namn. Man blev tvungen, när man var född några 100 meter från Granboforsen, med sly hängande enda utöver vattenytan, utan möjlighet att vada.

  Då var jag grym med mitt Arjon reflex. Hel lina ute, in på backingen. trotts fullt med buskar bakom ryggen. Min kasteknik var anpassad efter rådande förhållanden. Korta ben, och lätt kropp, (6-7år) omöjliggjorde vadning i strömmen, svaga armar gjorde att jag fick sticka in spöbutten i skjortärmen för att få ut hela linan med tillräcklig kraft i utkastet.

  Idag är jag 57 år, med kolfiberspö i handen, och har fullt sjå att få ut hela linan, även om jag har fritt bakom. Jag har idag sex sju spön i kolfiber, alla med samma beteende, matar bra... matar ännu bättre... matar bra... kollapsar orkeslöst.

  Nu har jag armstyrkan.... men vad hjälper det, med kolfiberspön som just passerat sitt korta egenskapsområde och sedan kollapsar.

  Detta är ett beteende som inte glasfibern har, om man köper ett relativt strävt spö.

  Dess kast-beteende är istället följande: Matar lite sisådär.... matar bra... matar ännu bättre.... matar bra... hela linan ute... lite längre...... tills armen inte orkar mer.

Alltså kollapsar inte på samma sätt som kolfibern. Utan det är armstyrkan som sätter gränsen, för linlängden.

  Idag fiskar jag inte längre i samma å, (Granboforsen nu utbyggd) utan i betydligt smalare vattendrag, så nu får det var detsamma.

  Men jag saknar glasfibern, när det blåser på ordentligt. Därför välkomnar jag den nya trenden med glasfiberinblandning i kolfiberspöna.

  Billiga eller dyra spön? Skitsamma. Har provat det mesta. När jag känner på dem i sportaffären, och provkastar dem, vinner oftast nått runt 1500-2500:-

  Jag söker alltid nått med ryggrad, och har svårt att känna att priset påverkar överhuvudtaget något, mer än på utseendet. Och utseendet, är det som helt saknar betydelse för mej en mörk sommarkväll ensam efter Hårkan eller Långan.

  Jag tror att tillverkarna har fastnat i att göra dem så lätta som möjligt, vilket gör att ju bättre och starkare material man kommer på, ju tunnare och smalare gör man spöna. Och då blev de bara dyrare, snyggare, lite lättare, men inte bättre.

  Bara återigen lite PINNIGARE och strävare för att orka med samma linvikt. Och den katapult effekt man eftersträvar som flugfiskare, uteblir till största delen av linlängden även nu.

  Herregud spöna väger ju mindre än mössan redan....83 eller 93 gram!!! vem bryr sig. Möjligen någon storstadsbo som förvirrat sig ut i naturen,och behöver gå långt för att hitta hem.

  Drömmen är när man bara behöver göra en liten knyck med handleden, och linan bara flyger ut i en fin linbåge. Men vad beror det då på, att spö tillverkarna ensidigt lagt allt krut på att göra dem lätta, blanka, snygga, och dekalstinna med mera.

  Kan det vara detta: Härom året träffade jag en flugfiskare som ville jag skulle känna på hans spö... känn.... känn... känner du... va lätt de é?

  Jag kände och kände, och kände igen,.... men märkte ingen skillnad mot mitt, vilket jag sa.

  Joooooo, men känner du inte..... de é bara rullens vikt du känner, sa han.... spöet väger ingenting,... . Jösses jösses jösses, tänkte jag........ vilken knäppgök..... men med eftertanke, inser man,...... någon har verkligen lyckats med marknadsföringen där.

  Men det var nog för tungt för honom ändå, för han gav upp ganska snart. Klev in i sin flashiga husbil och återvände till staden.

Väl mött så länge
thegardener
© 2011