Fisk på – äntligen!
av Johan Hemmingsson

  Hjärtat slår några extra hårda slag medan fisken slänger med huvudet strax utanför älvens utlopp. Lina löper ut från rullen, jag vinner tillbaka några meter, och proceduren upprepas. Händerna darrar - jag vill inte tappa den nu, efter all möda.

  Det dröjer inte länge innan konturerna av fisken syns i det klara vattnet. Solen reflekterar fiskens färger och mina axlar sjunker ihop. Jag suckar tungt.

  Jag har spenderat sex dagar på tåg, två dagar i buss över gropig stäpp och en dag på hästrygg för att nå just den här älven i det inre av Mongoliet – Archangai. Därför är det något av en besvikelse att en gädda har tagit min streamer.

  Spöet slaknar och en avbiten tafs kommer upp. Någon mer fisk intresserar sig inte för mina flugor.

  Några dagar senare har jag letat mig tillbaka in till byn och genomvåt efter en våldsam åskskur värmer jag händerna vid kaminen i ett fallfärdigt guesthouse. Plötsligt rycks dörren upp och in kliver en skojfrisk engelsman.

- ”Doctor Livingstone, I presume”, utbrister han och skrattar.

  Han slår sig ned, vi börjar prata och det visar sig att han har kontakt med en turoperatör i Ulan bator. Snart håller jag ett samtal på ett hybridspråk mellan engelska, tyska och mongoliska över en knastrig telefonlinje. Tre dagar senare sitter jag i hennes vardagsrum och jämför fiskeutrustning med hennes man. Han finner nina grejor dugliga, men jag saknar en ”mus”. Utan mus får man ingen taimen, förklarar han. Vi gör ett besök på stadens svarta marknad, och jag inhandlar musimitationer av en man som säljer rostiga fiskedrag och kattungar.

  Två dagar senare glider jag långsamt längs med Onon gol i en gummibåt. Älven rinner tvärs genom stäppen i provinsen Hentiy, i norra Mongoliet. Min guide pratar inte engelska, men gestikulerar vilt medan han kedjeröker. Min tolk, Orgil, har inte fått kläm på fisketermerna så konversationen blir trevande. Då och då biter en mindre lenoköring över mitt bete, men taimen, den stora laxen uteblir.

  Jag byter till spinnspö medan vi glider över ett stort sel. En rapalawobbler flyger genom luften, och det smäller till samtidigt som draget når ytan. Fisken rusar och rullen skriker. Guiden släpper årorna och följer intresserat händelserna.

- ”To shore!”, ropar jag och pekar mot stranden. Guiden börjar ro, men får plötsligt ett telefonsamtal. Han svarar, skiner upp och börjar skrattande prata med personen på andra sidan.

- ”Men vad i... hang up!”, flämtar jag med andan i halsen. En vit buk reflekterar solen.

  Det blir grundare, och jag tar saken i egna händer. Jag kliver ur båten i farten, med vatten upp till midjan vadar jag i land. Fisken där ute har tröttnat och kommer glidande i vattnet. Guiden har lagt på luren. Han kliver ur båten och kommer gående, lojt rökande.

  Men än en gång blir jag besviken. Det är ingen taimen som tagit wobblern, utan en... ja, vad sjutton är det? Det påminner om en id, men med liten mun full med vassa tänder. När jag griper kring den kraftiga kroppen blir plötsligt guiden eld och lågor. Han viftar med armarna och min tolk förklarar att fisken jag fått är en Ulaan tsulbuurt. Det är en mycket ovanlig och svårfångad fisk som invandrat till Mongoliet från Ryssland. Jag återutsätter fisken men kan inte riktigt dela guidens glädje. Det är taimen jag är ute efter. Och guiden är inte så hjälpsam.

  Dagen därpå tar han mig och min tolk i sin jeep. Han kör oss en bit längs älven till en sträcka som påstås vara ett tillhåll för den mytomspunna laxen. Jag börjar fiska, men upptäcker plötsligt hur guiden efter samspråk med tolken sätter sig i jeepen och kör iväg.

- ”Vad fan, vart ska han nu då?”, frågar jag.

- ”Han ville fiska på ett annat ställe”, får jag till svar.

- ”Jaha, när kommer han tillbaka?”

- ”Idag.”

  Det gör han dock inte. När vi letat oss tillbaka till campen, efter några vådliga vad och timslånga vandringar över stäppen möter vi guiden. Han har ett stort knippe lenoköringar i handen som han stolt visar upp. Frustrationen brinner i mig. Mina dagar i Mongoliet börjar rinna undan, och jag beslutar mig för att åka vidare. Tillsammans med chauffören och tolken åker vi norrut mot Onon Balj nationalpark. Men först efter en långdragen ansökan om inträdestillstånd i parken. Den gränsar mot Ryssland, och för utläningar krävs en speciell licens för att få vistas och fiska i området. Jag visar mitt pass för en bister herre i en förfallen sovjetbyggnad, och först efter rekomendation från fiskecampens manager tillåts jag inträde. Jag andas lättad ut och vi ger oss av. Men att hitta rätt i området är inte lätt, ens för den infödda chauffören. Efter några timmar på stäppen stannar vi vid ett nomadcamp och frågar efter vägen. Vi har en otrolig tur. En av de boende har sin vinterbostad i området, och han erbjuder sig att följa med. Han är även en inbiten fiskare, och mot en mindre penning är han beredd att guida vid älven. Vis av erfarenhet drar jag mig för arrangemanget, men inser att vi åtminstone måste ha en vägvisare.

  Snart stannar vi vid en fallfärdig stuga i en älvdal. Skogsbeklädda berg reser sig omkring oss, och här är ödemark i ordets rätta bemärkelse. Inte ens nomader nyttjar området på sommaren, och guiden berättar att det är minst fem mil till närmaste människa.

  Jag slår upp tältet utanför stugan, och får veta att vi ska byta taktik. Taimen ska sökas på natten.

  När stjärnorna tänds på himlen ger vi oss av. Älven är liten, knappt fem meter bred. Den rinner stilla och mörk genom skogen. Inga pannlampor tillåts, så jag snubblar och svär tyst när vi tar oss genom det täta buskaget. Så står vi strax äntligen på en strandbrink. Under guidens överssende börjar jag kasta. När ögonen vant sig vid mörkret ser jag silluetten av musimitationen i vattenytan. Som torrflugefiske, fast med helt andra dimensioner. Varje kast är spännande, men för varje fisklöst försök sjunker modet.

  Vi byter plats, tar oss genom ny djungelliknande vegetation medan sibiriens knottsläktingar hittar nya vägar in under mina kläder. Vi hittar en ny brink, och guiden pekar mot en djupränna vid andra stranden. Jag kastar, men utan samma glöd. Det blir nog inget, tänker jag.

  Då smäller det! Musen försvinner i en virvel och jag har inget att sätta emot när fisken rusar. Trots det försöker jag hålla emot. Älven är full av träd och rötter. Tafsen kan trassla in sig om jag låter fisken rusa fritt, tafsen kan gå av om jag bromsar för mycket. Guiden behåller lugnet. Han står stilla och bevittnar kampen. Spöet bågnar och fisken välver sig i ytan. Jag hör, men ser inget.

- ”Go out!”, ropar Orgil.

  Jag vadar ut i vattnet, det rinner in i kängorna men snart har jag fisken mellan mig och stranden. Jag böjer mig ned och i blindo famlar jag efter den hala kroppen. Jag häver upp den på stranden och småstenar sprätter omkring när den mörka siluetten trummar runt på land. Det blänker om fisken i månskenet.

- ”Tul”, säger guiden.

- ”Taimen!”, ropar Orgil.

  Jag tänder lampan, och ja, det är en taimen. Som en stortandad öring biter det argt efter mig när jag lösgör kroken ur dess mun. Jag mäter fisken mot spöet.

- ”70 cm”, utbrister jag.

- ”Small”, säger guiden. Orgil skrattar.

  Efter fotografering och beundrande får fisken friheten åter. I skenet av min pannlampa simmar den majestätiskt tillbaka ned i sin håla, förbryllad över vad som just har hänt.

  Vi vandrar tillbaka till lägret. Alltjämt snubblande, men nu utan svordomar. Vid lägret firar vi med att skåla i nirmilh, den lokala vodkaspecialliteten. Det har blivit kallt, nedåt nollgradigt. Stjärnorna blinkar åt mig när jag stänger dragkedjan till tältet. I fjärran hörs hjortar skrika, ett lågmält samtal på mongoliska hörs från strax intill och fisklukten dröjer sig kvar i mina näsborrar. Mina dagar i Mongoliet börjar sina, men jag är inte längre frustrerad. I morgon återstår en hel dags fiske, kanske hugger den riktigt stora Taimen då. Kanske inte.

  Fiska i Mongoliet

  Varje år hamnar ca 20 japaner på sjukhus i Paris med svåra chockskador. Det har kommit till staden med den romantiska bilden av en mysig tillvaro med konstnärer i baskrar som målar porträtt vid flodens strand, vackra kvinnor i tunna klänningar och leende äldre herrar som bjuder på hemmagjort vin. När japanerna sedan upptäcker att Paris är en hårt trafikerat stad av västvärldssnitt bryter de ihop över sin krossade illusion.

  Huruvida det är en skröna eller inte låter jag vara osagt, men exemplet skulle kunna gälla mongoliet. Landets fiske räknas till absolut världsklass, och är en våt dröm för många fiskare. Jag träffade en hel del fiskare på min rundresa, och somliga var djupt besvikna. De hade hört talas om floder fullpackade med fisk, enorma harrar och glupska lenoköringar. Många reste hem utan att ha sett ett vak på sin resa.

  Men förutsättningarna för ett fantastiskt fiske finns naturligtvis. Av tradition har mongoler inte ätit fisk, och det är först på senare år de intresserat sig för sportfiske. Dessutom har de insett vilken enorm inkomstkälla fisketuristerna är, så det blir ständigt enklare att ordna sina turer. Det finns till exempel operatörer som ordnar paketresor där de möter dig på flygplatsen och sedan servar dig under hela resan, med bland annat trerättersmiddag och taimengaranti. Men då kan priserna springa iväg. Man kan också ordna fisket på egen hand. Antingen genom lokala turopertörer som finns i Ulan bator, eller genom att resa helt själv. Då är det enklast att besöka någon av nationalparkerna, eftersom det till skillnad från i Sverige är främst där som fiske får bedrivas. Fiskekorten är billiga och köps tillsammans med entréavgiften av parkförvaltaren. Vill man resa till de mer avlägsna platserna krävs en annan licens. För den behövs en skriftlig inbjudan från den aktuella provinsen och den måste införskaffas öga mot öga hos en fisketillsynsman. Då sparar man mycket tid på att vända sig till en turoperatör i Ulan bator, som hjälper dig genom proceduren.

  Man kan med fördel spendera en dag eller två på att fråga runt hos olika operatörer eftersom vissa tar ut saltade administrativa avgifter. Samtliga gusethouse arrangerar turer, men långt ifrån alla har fiske på agendan. Tala tyst om dina fiskeplaner, för om du berättar personalen att du ämnar resa med ett annat bolag kan dom tvärt vända sig emot dig och inte ens ge direktioner hur du hittar till bussen.

  I guideboken Lonely planet kan man hitta tips på olika områden, men ta deras fisketips med en nypa salt. De fiske jag nämnde ovan hade gått på författarens berättelser om sjöar där fiskarna simmade rakt på kroken i vattnen, och stora öringar stod på kö. Författaren till boken har baserat många av sina texter på rykten, och gör således många besvikna.

  Men Mongoliet är helt klart värt en resa. Vare sig man vill fiska gädda, lenok eller taimen, den enorma laxsläktingen som kan bli 150 cm lång, så finns det ett smörgåsbord av möjligheter. Men planera i god tid, om du vill ha fiske i världsklass. Annars riskerar du att gå samma väg som japanerna i Paris till mötes.

Text och foto av Johan Hemmingsson © 2011