Mygg och myggpuppor
av Gunnar Johnson

Vem av oss har inte svurit över myggen, då vi gått vid ån eller sjökanten? Själv luktar jag tydligen mums för de små sadisterna och brukar bli flitigt uppvaktad. Men nu är det lyckligtvis så, att det för det första inte är alla mygg som sticks, och för det andra är detta en insektsgrupp, som utgör en mycket betydande del av fiskens föda - men som trots detta faktum inte förrän under senare år lockat oss flugfiskare att i någon högre grad utveckla vårt fiske med representationer av dem.

  Chironomiderna, eller fjädermyggorna, tillhör ordningen Diptera - tvåvingade insekter - säger uppslagsboken. Finns i alla typer av vattenmiljöer och har många generationer per år. Förekommer under hela säsongen. Chironomiderna har fullständig förvandling från ägg, larv, puppa till kläckande mygga. De vuxna insekterna lever av växtsafter, men ibland nöjer de sig med enbart dagg - ett synnerligen sympatiskt drag - och fjädermyggorna blev genast mina vänner.

  Det är kanske inte i första hand den könsmogna vingburna insekten, som borde intressera oss flugfiskare - och inte heller larven, som oftast befinner sig i bottenslammet och därför är svår att presentera på ett vettigt sätt. Öringen och regnbågen söker den inte direkt, även om undantag finns som bekräftar regeln. Däremot utgör larverna basföda för fiskar som braxen, vilken med sin dammsugarmun lätt kan sålla ut dem ur bottenmaterialet.

  Något fiske med själva larven är därför knappast aktuellt. Den är till form och utseende lätt att imitera, men de masklika rörelserna och uppehållsplatserna i bottenslammet gör det svårt att presentera den. Jag upplever den själv som helt ointressant, även om den finns i oerhörda mängder.

  Nej, istället är det puppan som fångar flugfiskarens intresse. Puppan brukar normalt vara ett vilstadium, men när det gäller myggpuppan kan denna vara mycket aktiv och förekomma i alla nivåer från botten till ytan. Storleken varierar från några få upp till nästan 20 mm, och färgerna är många och skiftande. De kan vara beige, grå, svarta, olivegröna eller bruna - och till och med röda.

  Puppans utveckling till färdig insekt, tar från ett par dagar upp till några veckor beroende på vattentemperaturen. Tiden varierar också mellan olika arter. Larven genomgår förvandlingen inne i sin pupphud, vinganlagen växer fram, och den slanka bakkroppen med sin markerade segmentering börjar likna den färdiga myggans.

  Puppan får ett kraftigt thoraxparti (thorax = bröst), och den främre delen av kroppen har ibland givit mig intryck av en kutryggig bisonoxe. Vinganlagen ligger inte uppe på ryggen, utan på puppans sidor, och på huvudet sitter grupper av ljusa flimmerhår. Bakkroppens spets är också försedd med hårknippen.

  Puppan, som oftast är något större än den färdiga insekten, blir mer och mer aktiv, och som genom en signal stiger ibland ett stort antal samtidigt upp till ytan. Kanske regleras detta av vattentemperaturen, men inverkan av feromoner (= doftämnen av hormonkaraktär) kan också tänkas påverka valet av kläckningsögonblick. Arten får ju större överlevnad om ett stort antal myggor kommer att kläckas och svärma samtidigt.

  Det har sagts mig, att de stiger till ytan tack vare en liten gasbubbla som bildas under pupphuden, och som också hjälper till att spräcka ryggpartiet över vingarna. Det är just under denna korta resa, och framför allt då puppan befinner sig strax under ytan, eller i själva ytfilmen, som den utgör ett så begärligt byte för öring och regnbåge. Puppan hänger där med krum rygg, och det kan ta från ett par sekunder upp till någon minut för den att krångla sig loss ur puppskalet.

  Visserligen är puppan oftast liten, men genom att den finns i så stort antal på ett begränsat område, och samtidigt är helt oskyddad, kan fisken bekvämt gå omkring och suga i sig puppor och kläckande fjädermyggor, utan att själv slösa med sin energi. Med andra ord en »jaktmetod», som ger stort utbyte, men med liten ansträngning. Fisken präglas därför snabbt, och blir vad vi kallar selektiv.

  Vi ser öring och regnbåge gå med halva ryggen över vattnet. Kryssande i ytan betar de av det dukade bordet. Ibland tror vi kanske att fisken vakar efter nymfer, när det i själva verket är en långsamt infiskad myggpuppa, som vi borde presentera. Ett fiske, som i stort sett varit helt förbisett, men nu börjar komma igång i våra stilla vatten. En nymf fiskad strax under ytan kan ibland ge utdelning, men oftast hör man från desperata flugfiskebröder på strandkanten att de prövat allt - och ingenting hjälper.

  Fisken vakar metodiskt hela tiden - dock utan att lockas till hugg med något av flugfiskarens många mönster.

  Men visst finns det en fluga även för dessa situationer. En långsamt - mycket långsamt infiskad myggpuppa är naturligtvis svaret. En tunn, väl sträckt och infettad tafs, ett spö som matchar och ger en delikat presentation och ett varsamt handlag är vad som fordras. "Hugget" är ibland knappt märkbart, och den tunna tafsen gör att vi inte kan göra mothugg i vanlig bemärkelse. En lätt stramning av linan - och sedan en balansgång som på spindelväv vid intagningen.

  Även om man kan fiska myggpuppan hela vägen från botten till ytan, fiskar jag själv enbart mina imitationer i vattnets ytskikt. Kanske i första hand därför att jag med åren vid allt flugfiske helst vill fiska på vak. Det är ju så förbålt roligt att se hugget.

  Jag börjar med att sträcka tafsen genom att fästa flugkroken i barken på ett träd eller något annat föremål i närheten. Med vänster hand fattar jag en halv meter upp på tafsen och sträcker den. Jag drar ner högra ärmen på min fiskejacka, och håller linningen mellan höger hands tumme och pekfinger, så att tyget bildar ett veck. Så fattar jag med vecket över tafsen och drar med snabba tag fram och tillbaka med fingrarna. Av friktionsvärmen blir tafsen då mjuk, och genom att samtidigt sträcka den med vänsterhanden förblir den rak då den får svalna i spänt tillstånd. Jag börjar vid spetsen, och arbetar sedan uppför hela tafsen ända fram till fluglinan. Tygvecket mellan fingrarna skyddar dem från värmen, och tafsen skadas inte, vilket kan bli fallet om man drar den genom en gummilapp. Jag har kontrollerat i mikroskop - så jag vet!

  Min tafs är infettad nästan ända fram till spetsen, och puppan hänger därför endast en eller ett par centimeter under vattenytan. Några rekommenderar ett »flöte» av en gammal flytlina uppträdd på tafsen, för att man lättare ska se hugget. Själv har jag inte prövat detta, utan fiskar hellre på kort avstånd, och ser då bättre vad som sker. Allt myggfiske ska enligt min mening inte bara utföras med en mygga på tafsen - utan också själva tafsen, linan, spöet och rullen ska vara i myggklass, för att ge största utbyte och tillfredsställelse. Men en sådan utrustning medger inte några mer avancerade lång-kastövningar. Sådana utövar jag numera endast på gräs, och bara om jag blir ombedd och starkt provocerad.

  Flugfiske är flugfiske - och långcasting är för mig endast en avart till bodybuilding. Det imponerar kanske på somliga - men inte på mig.

  Den som vet med sig att han kan kasta långt, behöver inte använda sig av den styrkedemonstrationen vid praktiskt fiske. Han fiskar istället. Och fiskar han med en myggpuppa på tafsen, så fiskar han långsamt, långsamt - och med alla sinnen vidöppna och beredda.

(Detta var ett utdrag från Gunnar Johnsons bok "Med fluga" publicerad 1980, här presenterat med författarens tillstånd.)

Bilder och text av Gunnar Johnson 1980 ©