Havsöringen och den fantastiska sorkflugan
Av Bengt Öste

Det var naturligtvis en befängd idé att pröva ett över 40 år gammalt kanadensiskt laxfiskeknep på svensk havsöring. Men det blev en sensationell succé en gång, men aldrig mera!

  Långa, kalla vintrar upplevs av den inbitne flugfiskaren som ett nästan outhärdigt isoleringsstraff. Liksom fången i kumlabunkern blir han för varje vecka alltmer desperat, och hans tankar kretsar till slut kring en enda sak: allt det ljuvliga, spännande han ska göra när fängelsets portar äntligen öppnas och han är fri…

  Desperationen ger upphov till ett intensivt planerande, alltför intensivt - de nya ideer om taktik, metodik och flugmönster som föds ur vintermörkret är inte bara talrika, utan för de mesta också orealistiska, stundom rent befängda. De flesta galna ideer jag själv kläckt under sådana förhållanden har jag lyckligtvis glömt. Men några av flugorna har jag kvar. Som terapi har de fungerat - men inte duger de att fiska med!

  Men någon gång har det faktiskt också hänt att en sådan vild vinteride har fungerat, ja, varit rent sensationellt lyckad. Det är speciellt en ide jag minns, och den var egentligen inte alls min egen och inte heller speciellt befängd, i varje fall inte i den fiskemiljö den hörde hemma, i Kanada. Tvärtom, den hade prövats med framgång där - men min tanke att pröva den här hemma skulle säkert ha tett sig orealistisk eller rent av galen… om det inte varit en lång och kall vinter.

  "Överlägsen metod"

  Även den vintern hade jag, av terapeutiska skäl, rekvirerat ett antal böcker om flugfiske. En av dem var "Atlantic Salmon Flies & Fishing", av Joseph D Bates, Jr, en alldeles förträfflig bok om laxfiske och en guldgruva för laxflugebindaren. I kapitlet om våtflugemetoder hittade jag en beskrivning av "Patentet", även kallat "Thompson's Patent", en märklig fiskemetod, som upphovsmannen överste Lewis S Thompson första gången provade i Kanada år 1928. Fem år senare berättade han om den fisketuren:

  "För fem år sedan fiskade jag i Jimmie's Hole, en ryktbar hölja i Restigouche. Vid den tiden fanns det i den höljan en gammal hanlax, som vi lärt känna under namnet Cirkushästen. Han stod mitt i höljan, och rätt vad det var började han sin uppvisning: han steg till ytan och visade sin stora, breda rygg och "hjulade" på det viset tjugo gånger eller fler, alltid på samma plats. Han tittade aldrig åt en fluga. Varje kväll frågade vi den som hade fiskat den höljan, om han haft någon kontakt med Hästen. Men det var aldrig någon som lyckades få kontakt med den lurifaxen.

  Så blev det min tur att fiska den höljan, och där fanns den gamla Cirkushästen, hjulande ännu livligare än vanligt, tyckte jag. Men flugor hade inte någon plats i hans liv, det märkte jag när jag fiskade igenom höljan. Jag hade en 5/0 Abbey på tafsen. En stor lax steg till den långt över på andra sidan, nära stranden. Jag lät flugan gå vidare och svänga runt. Jag hade gott om tid, så jag tog hem flugan och kastade den långt uppströms.

  Den flöt nedströms och såg ut som en stor sork. Den fångades av strömvirvlarna och slungades ut i det kristallklara, spegelblanka delen av höljan. Den närmade sig Cirkushästens håla och, gode Gud, där kom Hästen själv! Han tog flugan, och därmed hade han börjat sin sista ritt. Så föddes ett nytt sätt att fiska lax, en metod som jag anser mycket överlägsen någon annan metod jag känner till. Vi kallar den Patentet."

  Idealisk dag för galna experiment

  Så långt upphovsmannen Mr Thompson. Han tillägger att den yviga hårflugan kan kastas både uppströms, tvärströms och nedströms; det viktiga är att kastet utförs som ett stoppkast och linan lander i bukter så att flugan får flyta fritt. När kastet stoppas slår hårvingen ut och behåller den formen så länge linan inte är sträckt, och det är en viktig del av knepet - den "fluffiga" hårvingen får ett maximum av "liv".

  Det litet befängda med min idé att pröva Patentet, en vid det laget över fyrtio år gammal kanadensisk flugfiskemetod, var naturligtvis att jag inte alls avsåg att fiska lax, utan havsöring. Men det var djup, mörk, lång och kall vinter, som sagt. Vad som helst tycktes duga. Jag letade fram en stor, ljus och mycket yvig ekorrsvans och satte mig att binda ett halvdussin av de thompsonska "sorkarna", Red Abbey 5/0.

  Månaderna gick, vinterdesperationen födde många nya, galna idéer och jag glömde Thompson och hans Patent. Men jag blev påmind när jag riggat mitt havsöringsspö och öppnade flugasken, på morgonen den första dagen av vårens första fiskeutflykt. Där satt de, ett sorkbo av stora Red Abbey. Jag lirkade loss en och knöt den på tafsen.

  Våren var sen det året, och när värmen kom var det med besked. Redan i mitten av april var vattentemperaturen i älven nära sju grader, och just denna dag var den dittills varmaste: soldis, vindstilla och femton grader i luften. En idealisk dag, tycktes det, även för galna experiment.

  Den plats jag valde kunde, med lite fantasi, förmås att påminna om den älvstump som fanns på en skiss i "Atlantic Salmon Flies & Fishing", den som illustrerade Patentet. Den älvstumpen var visserligen bara en kastlängd bred; själv kunde jag på min höjd nå älvens mitt, om jag kastade tvärströms. Men annars stämde det, för den djupa fåra med blank ytström där fisken fanns var svår att nå, både på skissen i boken och i min verklighet.

  Tog flugan

  Att där fanns fisk var jag helt övertygad om. I det varma vårvädret måste hundratals stora "besor" vara i färd med att backa ned mot havet, resonerade jag, och i just den här fåran hade de sannolikt fått vara ostörda. Den var så gott som omöjlig att fiska på konventionellt vis.

  Första kastet snett uppströms blev för kort, och inte heller ramlade linan i de snygga, slaka bukter som fanns på skissen. Jag repade av fem meter till, tog i litet extra och hejdade spöet halvlyft i framkastet. Det fungerade: linan spändes med en tung knyck, den väldiga flugan slog ut "pälsen" och voltade, linan studsade tillbaka i bukter.

  "Sorken" flöt, högt dessutom, med utslaget hår, och snodde långsamt ett varv på det svarta, blanka vattnet. I ögonvrån ser jag någonting blänka till, flera meter nedströms, och vänder blicken ditåt. Herregud... vilket monster till havsöring... nåja, säkert fem kilo i alla fall… och som den gapar!

  Av någon anledning kopplade jag inte samman upptäckten av den stora havsöringen med vad jag själv hade för mig. Den stora fisken höjde sig sakta i vattnet, den gapade stort och klippte med gällocken, gång på gång... och jag bara stirrade. Så småningom kommer min Red Abbey inflytande i synfältet, och en meter framför fisken dras den ned av strömmen, under vattnet.

  Jag måste ha varit mycket svag i min tro, eller mycket ringrostig efter den långa vintern. Hursomhelst, först då fattade jag att havsöringen hade fått syn på min fluga på mycket långt håll - fem, sex meter - och stigit för att möta den. Det som sedan hände, hände mycket snabbt: fisken tog flugan och försvann i djupet.

  Nästa försök

  Det lilla som fanns att läsa om Patentet hade jag under vintern läst om och om igen. Jag trodde att jag kunde det utantill. Men det fanns trots allt några viktiga rader som inte fastnat: "Man fiskar Patent som man fiskar öring. Man måste kroka fisken, men man kan se varje fisk som tar flugan." Ja, naturligtvis, när jag så småningom lyckats hala in alla mina vackra linbukter, var det så dags. Hur länge havsöringen ostört fick tugga på min Red Abbey vet jag inte, men den hade haft alltför god tid på sig, den saken var klar.

  Nästa försök, några meter nedströms, i samma djupfåra, blev inte så lyckat. Men Red Abbey sjönk i samma ögonblick den tog vatten. Luftkastandet räckte inte för att torka den, kanske hade jag en tyngre krok än den som mr Thompson hade använt. Hur som helst, jag bytte den mot en snustorr ur asken… och nu flöt den perfekt.

  Denna gång var jag beredd. Jag höll fortfarande ett öga på flugan och tog in en eller två onödiga linbukter, samtidigt som jag skelade nedströms med andra ögat... och där höjer sig plötsligt ännu en havsöring... och en till! Det var bara en meter mellan dem, och det var uppenbarligen för litet, för medan flugan började sjunka men ännu hade två meter kvar till den främsta av de bägge fiskarna, dök de bägge mot bottnen. Flugan virvlade oantastad vidare.

  Fem meter längre ned, bara några minuter senare, stiger fisk nummer fyra, mot Red Abbey nummer tre. Den gången var jag också beredd, och hade hjälp av att kastet var mer tvärströms - jag kom inte längre nedströms just där, för jag stod på en liten udde och bottnen var dyig. Hursomhelst, linan var nästan sträckt när fisken tog flugan, och mothugget kom just när fisken vände med "sorken" i munnen.

  22 havsöringar steg

  Den havsöringen var inte lika stor som den första jag hade sett, men större än de bägge andra. En knappt genomsnittlig havsöring för den älven, men en havsöring som jag var lyckligare över att ha lyckats fånga än alla andra tillsammans... så kändes det, just då. På en sträcka av knappt tio meter hade fyra fiskar stigit, från halvannan meters djup, till min Red Abbey. Var det en tillfällighet, eller var det mer än fyrtio år gamla kanadensiska Patentet för lax också en suverän flugfiskemetod för svensk havsöring?

  Det verkade nästan så, även när jag fortsatte fiska. Resultatet blev visserligen inte lika fenomenalt under den återstående delen av denna första, minnesvärda vårfiskedag, men det var ändå imponerande: summa tjugotvå havsöringar steg till min Red Abbey under sex timmars fiske... tjugotvå som jag kunde se eller känna. Sex av dem krokade jag, och fem fick jag även på land. Antagligen skulle jag lyckats ännu bättre med en helt flytande lina (jag använde en långsamt sjunkande) och med ett kraftigt enhandsspö (jag hade ett tvåhands), för jag hade en hel del besvär med att hålla reda på alla slaka linbukter.

  Men kanske skulle en annan, mer konventionell fiskemetod gett samma resultat? Jag tror inte det, för flera andra flugfiskare var i farten den dagen, och även om ett par av dem fick lika många fiskar på land, var det ingen av dem som kunnat registrera lika många kontakter med fisk.

  De fiskare som den dagen använde snabbsjunkande linor, och det var de flesta, tyckte rent av att fisket var dåligt -fisken steg villigt, och en fluga som fiskades högt i vattnet gav det bästa resultatet, hur man än kastade.

  Dagen därpå hade vädret slagit om. Det var kyligare i luften och snöglopp. Jag envisades med mina vid det laget ganska vältuggade "sorkar", men utan att få se en enda fisk stiga till dem, än mindre känna någon. Men de fiskare som hade snabbsjunkande linor firade den dagen stora triumfer och härjade svårt bland de utvandrande "besorna"...

  Nya befängda ideer

  Det har gått åtskilliga år sedan den aprildagen. De buskiga flugorna med sina yviga ekorrvingar finns fortfarande i min flugask, och det händer att jag prövar Patentet än en gång. Men det som hände en varm, soldisig aprildag för länge sedan har aldrig upprepats. Det har visserligen hänt, någon enstaka gång, att en havsöring har tagit min buskiga Red Abbey, men inte som den gången, utan först när den hunnit sjunka och när linan börjat sträckas, alltså när den fiskat på "gammaldags" vis.

  Men flera vintrar sedan dess har varit både långa och kalla. Nya befängda ideer har kläckts och prövats, och knepet att i högt och kallt vårvatten fiska uppströms och tvärströms med slak lina och har firat nya triumfer.. men då med kraftigt förtyngda "jättenymfer", som rullat eller studsat på bottnen i djuprännorna.

  Och nya flugmönster har fiskats upp ur de böcker som rekvirerats för att hålla vinterspöket stången. Ett år var det "ålflugan", Ransome's Elver, som absolut måste prövas ... jag kommer aldrig att glömma det som hände när fiskebrodern Per, efter tre fisklösa dagar, knöt en sådan på tafsen, spottade på den och hävde ut den i höljan. Det var ett äventyr i klass med "sorkflugan" Red Abbeys debut ... men det är en annan historia.

  En av många som har sitt ursprung i en lång svåruthärdlig vinter.

Text av Bengt Öste 1982 ©
Teckningar: Gunnar Johnson 1982 ©