Fickfiske med Varianter
Av Sune Adolfsson

Korta kast, högtflygande fluga och fiske i forsens gropar
och lugna fläckar - det är ofta modellen för gott flugfiske
i strömmen under högsommar och höst.

Sune Adolfsson fiskfiskar med Variant vid sitt hemmavatten Sverkestaån
i Bergslagen. Eftermiddagen är varm och öringen står och passar på
matsmulorna mellan stenarna i forsen.

  Vattenståndet var på gränsen till idealiskt för årstiden och öringarna hade flyttat upp i djuphålorna mellan stenarna i forsen.

  Från en sten i forsen bjöd jag öringarna min fluga. Eftermiddagen var ljum och nästan helt vindstilla. Allt talade för ett lyckat torrflugefiske. Längre ned kom min fiskekompis Rolle gående med en fin öring i handen. En illa tilltygad variantfluga satt fortfarande kvar i fiskens mungipa och vittnade om att den huggit ovanligt glupskt på flugan. Det var en öring på dryga kilot med röda fläckar och en fröjd för ett flugfiskaröga att beskåda. Själv hade jag just tappat en präktig öring alldeles vid strandkanten. Och än skulle det dröja länge innan de sista solstrålarna gick ned över trädtopparna.

  Den dagen som så många andra i somras var fickfiske med Varianter ett gott val och varken Rolle eller jag behövde åka från ån utan fisk den kvällen. Återigen hade Variantflugorna triumferat.

En typisk "fickfiskefors" med fina bakvatten och gropar där öringarna
står och väntar på den förbipasserande maten.

  Mellan stenarna

Vid sommarfisket står ofta öringarna mitt i forsen bland stenarna och tar för sig av födan som flyter förbi med strömmen. Vattentemperaturen ökar och fisken söker sig till de svalare och syrerikare partierna av ån. Då brukar fickfiskemetoden vara effektiv. Särskilt om vattenståndet är relativt lågt brukar metoden vara oslagbar.

  Det gäller att med korta precisa kast fiska av alla tänkbara ståndplatser i forsen. Fisken står i groparna mellan stenarna och tar för sig av det förbipasserande matbordet. Det bästa är om man kan lyckas få kastet något snett nedströms eller om möjligt tvärs över ån. Även uppströms fiske kan vara effektivt.

  Vadning kan ibland vara nödvändig för att komma i kastposition för fisken - men tänk på att detta är ett fiske på kort håll och att man ofta förstör fler fiskechanser än man räddar genom sitt vadande.

  Kort tafsspets

  För bästa möjliga precision ska en inte alltför lång tafs användas. En tafs på ca 300 mm är lämplig för fickfisket. Den är betydligt mer lätthanterlig under fiskets olika moment än en modern lång tafs.

  Tafsspetsen får inte vara för lång, ca 50 cm. Speciellt viktigt är det vid fiske med de långhacklade variantflugorna som gärna vill tvinna en längre tafsspets.

  Den korta tafsspetsen kan tyckas vara väl kort och med risk att störa skygg fisk. Men vid fickfiskemetoden passerar flugan oftast fiskens ståndplats med full fart och fisken hinner inte observera den korta och störande tafsspetsen.

  Kort tafs och precisa kast är fickfiskets A och O och brukar även för det mesta ge resultat i fiskekorgen.

  Lockande flugor

  Art Flicks gamla klassiska variantflugor är fortfarande lika aktuella och har under de senaste åren genomgått en renässans. Varianterna är i blickpunkten mer än någonsin. Efter att ha fiskat med dem under några säsonger kan jag mycket väl förstå deras popularitet.

  De långhacklade torrflugorna är främst mycket bra dagsländeimitationer men även utmärkta då det gäller att locka upp fisk till ytan då inga kläckningar sker.

Det överdrivet långa hacklet gör att flugan står högt på vattnet och rider på hackeltopparna i forsens lugnare strömpartier. Ett högt ytläge skapar silhuett i vattenspegeln och ger fisken en nyckelretning som är svår att motstå.

  Varianternas höga flytläge kan av fisken möjligtvis uppfattas som om insekten är i färd med att lyfta från vattnet och få fisken att hugga flugan blixtsnabbt. Detta är typiskt beteende vid variantfiske. Flugan brukar sitta ordentligt fast i överkäken. Ofta blir man tvungen att ta fram peangen eller kniven för att få bort den fastnaglade flugan. Fiskarnas häftiga sätt att ta variantflugorna gör att det är lönande att vara lite extra noga med flugknuten och inte använda alltför tunn tafs.

  För att få lite extra effekt ur variantflugorna kan det löna sig att sätta fart på flugan i strömmen. Res upp flugan på det långa hacklet och låt den glida fram på ytan. En syn som inte många fiskar kan motstå!!

  Varianterna är främst strömvattensflugor. Det är där de kommer bäst till sin rätt. Men de är även värda att testas i stillastående vatten speciellt under dagsländekläckningarna från slutet av juni till säsongens slut.

Badger Variant - bunden med överdrivet
långt tupphackel av bästa kvalitet.

  Variantmönster

För den flugbindande läsaren kommer här de populäraste variantmönstren flugor som är fiskliga både på öring och harr, och väl värda att testas vid sommarfisket.

Foto Niklas Dahlin ©

  Grey Fox Variant

Krok: Mustad 94833 nr 10-14.
Bindtråd: Gul.
Stjärt: Ginger tupphackelspröt (el. ljusbrun), -lika långa som kroppen. Sprid stjärten i solfjäderform.
Kropp: Ginger hackelstam. Läggs i blöt ca 1 timma före pålindningen för att bli mjuk och lättare att arbeta med. Efter kroppen har torkat bör den lackas 2 gånger för att skydda bättre mot vassa fisktänder.
Hackel: Ljus Ginger, mörk Ginger, Grizzle tupphackel 3-4 gånger längre än normal hackellängd.

Foto Niklas Dahlin ©

  Dun Variant

Krok: Mustad 94833 nr 10-14.
Bindtråd: Olive.
Stjärt: Blue Dun tupphackelspröt. Sprid stjärten.
Kropp: Rödbrun hackelstam och sedan samma som föregående mönster.
Hackel: Blue Dun tupphackel (3 st) av bästa kvalitet, - 3-4 gånger längre än normalt. Blue Dun tuppsaddle går även utmärkt att använda.

Foto Sven Davidsson ©

  Badger Variant

Krok: Mustad 94833 nr 10-14.
Bindtråd: Svart.
Stjärt: En bunt styva fibrer från Badger tupphackel eller tuppsaddle. Sprid stjärten.
Kropp: Badger hackelstam och samma som tidigare mönster.
Hackel: Badger tupphackel (3 st) av bästa kvalitet, 3-4 gånger längre än normalt. Badger tuppsaddle går även bra att använda.

För bästa resultat bör flugan göras i två faser, - först göra färdigt kroppen och låta den torka, sedan linda på hacklet och avsluta med Whip-finish.

Av Sune Adolfsson 1985 ©