Fjädermyggan "Bosse"
Av Björn Möller

Fjädermyggans puppa står på fiskens meny under hela säsongen. Med en myggpuppa i tafsspetsen är det upplagt för spänning och kamp. Men det gäller att fiska flugan rätt.

  Hur ofta har vi inte stått där vid vattnet, slitet vårt hår och bytt flyga efter fluga - med klent resultat? Medan fisken försmädligt vakat över hela sjön? Risken, eller chansen, är stor att du vid de här tillfällena hamnat mitt i en fjädermyggkläckning, med mycket selektiv fisk som resultat.

  Tittar du närmare på vattenytan ska du se att den är täckt med tomma puppskal efter nykläckta fjädermyggor, plus en del färdiga myggor som vilar på ytan. Kanske byter du nu till en liten förförisk "midge" torrfluga. Troligtvis hjälper det inte. Det har nämligen visat sig att under en myggkläckning så tar fisken cirka 50 puppor mot en vingad fjädermygga!

Bildtext: Skalen efter kläckta fjädermyggpuppor kan man finna i mängder i ytan

  När fisken tar kläckande fjädermyggpuppor visar den sig vanligen med lugna, rytmiska och upprepade vak. Som hajar visar de ryggfenan och stjärten under ganska lång tid när de långsamt simmar fram i ytan. Detta gäller framför allt på blankt vatten.

  Skulle vattnet var krusat av vinden har puppan lättare att bryta genom ytspänningen och kläcker därför mycket snabbare. Nu blir vaken gärna kraftigare. Man kan lätt bli lurad vid sådana tillfällen och tro att det är något helt annat på fiskens meny. Det vanliga är ju lugna, fina vak när fisken äter myggpuppor.

  Rätt teknik

  Det finns gott om bra imitationer för att efterlikna fjädermyggpuppor. Kanske har du en egen favorit som fungerat bra för dig. Min personliga favoritfluga när pupporna hänger i ytan och fisken ''silar" mygg, är en egen skapelse - Bosse kallar jag den, se bindbeskrivning här nedan - som snart hunnit bli tio år.

  Fördelen med den är att man inte behöver smörja in tafsen med fett ända fram tiIl flugan för att få den att hänga kvar i ytspänningen. Cirka en meter av tafsspetsen närmast flugan brukar jag lämna oinfettad, eller preparerad med sjunkmedel. På så vis får jag en puppa som hänger i ytfilmen av egen kraft, och vattenytan närmast flugan förblir ostörd av tafsen - något som kan vara nödvändigt om fisken är skygg.

  Vill du ha framgång i ditt fiske med myggpuppor måste du lära dig den rätta tekniken. Är du tillräckligt snabb kanske du hinner placera din fluga i vakringen, möjligen vänder då fisken och tar imitationen. Men ofta är det bättre att placera puppan en eller två meter framför fiskens färdriktning.

Bäckrödingen i mitt hemmavatten kan bli ytterst selektiv.
Då fungerar "Bosse".

   Ta det lugnt

  Med lite träning lär du dig se åt vilket håll fisken är på väg. Är du osäker så kasta upp mot vindriktningen. Cirka 90 proccnt av den vakande fisken simmar mot vindriktningen.

  Blåser det ingen vind fastnar som vi sagt pupporna längre tid i ytfilmen. Då är det viktigt att inte skrämma fisken när du kastar. Försök placera flugan så försiktigt som möjligt i fiskens färdriktning. Låt puppimitationen ligga stilla. Simmar fisken förbi, så låt den komma några meter innan du försiktigt lyfter flugan för ett nytt kast.

  Jag har ofta skrämt fisk som inte upptäckt min puppa. Jag har blivit stressad och lyft för tidigt. Behåll alltså lugnet och dra ner på tempot om du känner dig pressad. Koncentrera dig.

  För att efterlikna de naturliga myggpupporna ska imitationerna fiskas mycket långsamt, eller helt opåverkade. När fisken tar, gör den det sakta och makligt. Först när du fäster kroken i hans mun blir fart på honom. Var försiktig när du krokar och pass på den första rusningen.

  Äger du en flytring, och använder den med förnuft, så ta den med nästa gång du ger dig ut på "myggpuppfiske". Fisken skyggar inte för ringen, och du kan "paddla" rakt in bland den vakande fisken. Det händer att den är så nära att bara tafsen är utanför toppöglan på spöt när du presenterar flugan. Snacka om närkontakt! Då gäller det att ha nerverna under kontroll.

Flugan "Bosse" uppför sig precis rätt i ytskicktet

  Så här binder du "Bosse"

  Den här puppan har firat triumfer under myggkläckningarna. Det speciella med den är att den har polycelon som thoraxparti. Bakkroppen - som kan vara av bindtråd eller av vingpennefibrer - binder jag ner en bit i krokböjen. Ibland dubbar jag kroppen, men tänk på att kroppen skall vara smal.

  När du låser polycelonet ska du inte spänna remsorna när du fäster dem framme vid huvudet. Vik dem bara bakåt. Se också till att remsorna är lika långa på var sida om thorax, annars får ena sidan mera flytkraft och puppan hänger snett i vattenytan.

Krok: Exempelvis Mustad 94833
Bindtråd: Grovlek 6/0 i lämplig färg
Stjärt: Mycket tunn vit fluorescerande ullgarnstuss
Kropp: Valfri efter lokala färgvariationer
Ribb: Bindtråd i avvikande färg
Thorax: Två remsor polycelon inbundna på sidorna, pekande bakåt där thoraxpartiet skall börja. Remsorna vikes framåt på sidorna och låses fast. Innan detta görs binder du in en huvudtofs av vitt fluorescerande ullgarn.

"Bosse" i olika färgvarianter

  Fjädermyggan kort sagt

  Fjädermyggor saknar stickorgan och "bits" inte. De är mycket vanliga vid våra vatten och kläcker i stora mängder från tidig vår till sen höst. För fjädermyggan tar det cirka ett år att utvecklas till färdig vingad insekt. Den genomgår fyra stadier: ägg, larv, puppa och fullvuxen vingad insekt. För flugfiskaren är puppan det intressantaste stadiet.

  Fjädermyggans larv är smal och maskliknande och kan bli upp till 30 millimeter lång. Den simmar, trots att det går långsamt, mycket rörligt, och är därför synnerligen svår att imitera för oss flugfiskare. Personligen har jag aldrig haft någon framgång när jag fiskat med larvimitationer.

  Storleken på puppan är från någon millimeter upp till cirka 15 millimeter. Färgerna varierar, men svart, brunt och olivgrönt är vanligast. Puppan har smal bakkropp med ett något kraftigare thoraxparti. På huvudet finns en vit tofs som är speciellt synlig i vattnet. Även i stjärtpartiet finns dessa tofsar, men här sparsammare och kortare.

  Det finns myggpuppor som kläcker efter solnedgången, arter som kläcker sena morgontimmar och tidiga eftermiddagar. Några kläcks mer eller mindre konstant under hela dygnet.

  När det är dags för puppan att stiga till ytan för att kläckas måste den först ta sig ur sitt pupphus nere på botten. Här stannar den kvar en stund, och här börjar fisken ta för sig. En djupt fiskad puppa kan lura fisken redan nu.

  Snart stiger pupporna mot ytan. Fisken har chans att fånga dem på vilken nivå som helst under den livsfarliga vägen mot ytan. I ytfilmen hänger nu tusentals puppor. Ibland dröjer det flera minuter innan de får av sig "overallen" och kan lyfta som vingade myggor. Det är nu fisken - och flugfiskaren - har sin stora chans.

Text och foto av Björn Möller 1994 ©
Björns hemsida www.abatarphoto.fotosidan.se/