Vad är vad i syntetflugan
Av Tomas Olson 1995

Under 1990-talet tog  olika syntetiska material över uppgifter som man tidigare traditionellt använde hår eller fjäder för.
Artikeln ger tips om de viktigaste syntetmaterialen
och deras användbarhet.

  Under de två senaste decennierna har skaran av flugfiskare ökat lavinartat, inte minst i USA, och det har lett till en snabb utveckling både av bindteknik och material. För bara ett par årtionden sedan bands nästan alla flugor med naturliga material. I dag mycket använda material som polypropylengarn och mylartinsel , var på den tiden helt okända. Min avsikt med denna artikel är att ge en bild av de mest använda syntetiska bindmaterialen med utgångspunkt från den praktiska nyttan av dessa material. Eventuella värderingar om vad som är fult och snyggt, eller vad som kan tänkas vara störande för många traditionellt sinnade flugfiskare lämnar jag därhän.

  Polypropylengarn ger enkla och starka vingar

  Ett av de första syntetmaterialen på marknaden var polypropylengarnet.

  Ursprungligen användes det som kroppsmaterial till torrflugor. I dag är det främst ett vingmaterial. Fördelen med polygarnet som vingmaterial är enkelheten att binda det på kroken, men även, liksom vävda syntetvingar, att de är lätta, hållbara och att de lätt kan lufttorkas med blindkastning.

  En variant till polygarnsvingen som förtjänar att uppmärksammas är nylongarnsvingen. Polyamid eller nylon har en högre vidhäftningsyta för flytmedel likt High Float. Detta gör att vi kan fiska flugan under längre tid utan att den sjunker. Detta garn lämpar sig alltså speciellt till flugor typ Rackelhanen, där vi vill fiska flugan omväxlande på, i och under ytfilmen. Simo Lumme föreskriver för sin nattsländepuppa också ett glansigt nylongarn för. att ge illusion av nattsländepuppans blanka hölje. Gary LaFontaine använder av samma skäl denna typ av garn till sina nattsländepuppor.

  Spentspinnerimitationer är också ett bra exempel på en flugtyp där polypropylengarnet lämpar sig som vingmaterial. Polypropylenfibrerna flyter ut fint på ytfilmen och ger ett representativt avtryck aven spentspinnervinge.

  Till riktigt små spentimitationer kan också flyritefibrer användas med fördel. Dessa finare och mjukare polypropylenfibrer är lämpligare till små flugor från strl. 20 och nedåt.

Moderna torrflugor med vingar och kropp i syntetmaterial.
För naturligt hackel finns dock ännu ingen ersättning.

  Som kroppsmaterial

  Syntetfibrer används ju också mycket som kroppsmaterial, antingen lindat, dubbat eller inbundet parallellt med krokstammen som exempelvis på torrflugan Polyhumpy. Till mindre flugor använder vi annars givetvis någon av de typer av finfibriga syntetdubbingar' som finns på marknaden.

  Poly-II och Fly-Rite, båda polypropylendubbingar, var först på marknaden men har fått flera efterföljare av olika typer av syntetfibrer. Till laxflugor och andra större typer av flugor finns en mängd olika glansiga och mjuka material, som till skillnad från den i mönsterbeskrivningar ofta föreslagna säldubbingen också är lättarbetade.

  Det finns dock anledning att vara en aning restriktiv till polyprolylendubbing som kroppsmaterial på torrflugor. I litteratur och press har polypropylen lanserats som något aven revolution för torrflugor då det har mindre densitet än vatten och alltså flyter. I verkligheten kan den lilla flytkraft dubbingen ger inte bära upp någon flugkrok. Att torrflugan flyter beror i stället på att dubbingen ej väts av vattnet, och därför kan bäras upp av ytspänningen, samt flyta på den luft som finns innesluten i kroppen.

  En bättre anledning att använda syntetfibrer till kroppsmaterial är att det lätt kan lufttorkas, och att det går att få tag på i så många färger. Om den syntetullsdubbade kroppen sedan i praktiken verkligen står emot vätning bättre än den naturullsdubbade låter jag dock vara osagt. En naturligt dubbad flugkrok, med exempelvis. Easy-Dub eller harull som impregnerats, flyter oftast bättre i början av fisket än den syntetullsdubbade kroken. Här betyder förmodligen dubbingens täthet (hur pass väl luften kommer åt att torka, eller blåsa rent kroppen från vatten) mest för dess långvariga flytbarhet.

  Vingmaterial som ersättning för formade hönssaddlevingar och quillvingar finns det också en hel del olika varianter att välja mellan. Den egentliga praktiska nyttan med dessa syntetvingar är dess goda hållbarhet. Liksom polyvingen kan den impregnerad lätt lufttorkas.

  Flugor med flash

  Syntetiska hårvingeimitationer som fishair används i begränsad omfattning som ersättning för naturligt hår. Den enda praktiska nyttan med dessa material är som jag ser det att de, till skillnad från naturligt material, ej tappar sin lyster och färg i saltvatten. Flashabou behöver väl vid det här laget ingen närmare presentation.

  Flashabou är egentligen ett varumärkesnamn på en strimlad typ av mylarfolie och säljs även med andra varumärkesnamn som Spectra-Flash och FlyFlash. Materialet används framför allt till lax- och havsöringsflugor, men även till streamers och saltvattensflugor har de fått stor användning. Den ursprungliga prismatiska pärlemorskimrande och den metalliskt folielika flashaboun i olika färger till vingar, båda strimmelform, har fått flera olika efterföljare.

  Det finns nu färgad prismatisk flashabou, fluorescerande flashabou och vävd flashabou i slangform till tubflugor och fiskimitationer. Ytterligare en typ av prismatisk flashabou i arkform kan klippas till önskade bredder och former, för att användas till exempelvis ryggsköldar på räkimitationer.

  Strimlad flashabou och flashabou i slangform finns nu också i en självlysande variant som laddas upp med en ljuskälla: exempelvis en ficklampa.

  Fler kroppsmaterial

  Ett material som fått stor användning till att imitera kroppssegment på nymfer och kräftdjur är segmentband av typ swannundaze och bodyglas. Jag har ringa erfarenhet av fiske med sådana nymfer, men jag vet att många amerikaner anser dem vara det enda rätta för att imitera de stora bäcksländeymferna.

Bildtext: En del syntetmaterial har gett oss möjlighet att binda starkt insektslika flugor. Som den här nymfen med sin realistiskt segmenterade bakkroppen av Swannundaze.

  Ett annat nytt syntetiskt kroppsmaterial som blivit mycket populärt är Furry-Foam. Detta material består av en tunn skumplastmatta belagd med ett sammetslikt syntetfibermaterial. Fördelen med furry-foam är att det lätt kan klippas till önskade bredder, och enkelt lindas runt krokskaftet. Ytan på en furry-foamkropp liknar i mycket en tät chenillekropp. Furry-foam kan också användas som ryggsköldsmaterial på exempelvis kräftimitationer.

   Nu finns det givetvis ett otal olika syntetmaterial förutom de jag räknat upp här. En del syntetmaterial är så självklara att vi inte Lägger märke till dem. Exempel på detta är Monocord, nymphthread och andra syntetiska bindtrådar. Flat mylartinsel är också ett allmänt brukat syntetmaterial som nästan helt ersatt de tidigare stela tinseltyperna. Säkerligen kommer det många fler syntetiska bindmateriai av varierande praktiskt värde.

  En orsak till att så många syntetmaterial dyker upp på marknaden är dess vanligen låga tillverkningskostnad. Naturliga material, av samma karaktär som vissa syntetiska, kräver mer tid och omsorg att få tag på, bereda, färga o.s.v., och har därför svårt att konkurrera med de syntetiska materialen. Den fina strukturen hos naturligt material har man dock ej lyckats efterlikna med syntetiskt material.

  Det återstår att se hur mycket av denna trend mot allt mer syntetiska insektsimitationer som har ett praktiskt och bestående värde. Flugbindning, hävdar jag, är i mycket en hobby för sig, där vissa flugmönster och material med tiden visat sig mer eller mindre användbara och därför levt kvar som allmänt brukade flugor och material. På samma sätt kommer förmodligen mycket av dagens rika urval av nya syntetmaterial och flugmönster att försvinna och efterlämna vad som visat sig vara praktiskt värdefullt.

Av Tomas Olson 1995 ©