Vada säkert
Av Anders Möllervärn 1992

Lär dig att vada säkert och du blir en bättre fiskare. Du får chansen att fiska ditt bete på rätt sätt och på fiskar som andra går förbi. Men det gäller att inte stå på öronen...

  Den fiskare som behärskar vadningens konst har många trumf på hand jämfört med sina fiskebröder på torra land. Vadaren har en helt annan kontroll över sitt fiskevatten. Själva vitsen med att ge sig ut i vattnet är ju att kunna presentera betet för sitt tilltänkta byte så effektivt som möjligt.

  För att helt och hållet kunna ägna din uppmärksamhet åt fisketaktik, är det en stor fördel att känna säkerhet och komfort när det gäller vadningen. Det gör du om du kan vadningens teknik och känner till faromomenten och dina egna begränsningar.

  Vadandet ska ha ett syfte. Att bara slentrianmässigt kliva ut i vattnet och börja kasta ger sällan det bästa resultatet. Olika typer av fiske och fiskevatten kräver olika strategi. Laxfiske i en typisk norsk älv skiljer sig mycket från fiske efter öring och harr i en svensk skogsälv. I båda fallen gäller dock att utnyttja vadningen för att komma i bästa möjliga position för att täcka fiskens ståndplatser på ett effektivt sätt.

  Man vadar inte för att i första hand nå längre ut. Den stora poängen är att komma i position så att du kan fiska av ståndplatserna så att betet rör sig långsammare över fisken än vad som skulle ha varit möjligt från land.

  Det räcker inte att nå till fisken med ditt bete om det inte presenteras så att det lockar till hugg. Ofta är det väl så att ståndplatser långt borta fiskas av med ett bete som har så stor fart tvärs över strömmen att fisken inte lockas att hugga.

  Gyllene regel

  Det problemet avhjälps med att vada i läge så att du kan fiska ditt bete så att dess vinkelhastiget blir lägre. För att klara det måste du kunna kasta precis dit du vill och få ditt bete att röra sig i strömmen som du vill. Det är först då du har kontroll över ditt fiske.

  En gyllene regel är att inte göra långa kast till en fisk om du med hjälp av vadning kan göra ett kortare kast och därmed öka dina möjligheter att presentera ditt bete på rätt sätt. Tänk dock på att det blir svårare att få iväg ett hyggligt kast om du vadat ut riktigt djupt.

Det kan ju ofta bli frågan om att vada ganska djupt och långt. Kom då ihåg att fiska av eventuella ståndplatser innan du promenerar tvärs över dem. Om det är andra fiskare på tur att fiska efter dig, så visa hänsyn. Tänk på att inte vada så att du förstör deras möjligheter genom att skrämma bort fisken.

  Det är ett vanligt misstag att i sin fiskeiver placera sig själv där betet borde vara, och därmed störa fisken och göra den mindre benägen att ta betet. Att röra sig lugnt och tyst och att så långt som möjligt hålla sig dold för fisken är grundläggande för nästan allt sportfiske. Det märkliga är att djup men försiktig vadning är ett utmärkt sätt att gömma sig för fisken.

  En öring, för att inte tala om en lax, reagerar mycket mer på en människa som står på en hög strandbank än på dessa två gröna avlånga saker som rör sig under vattnet. Om du vadar djupt så "ligger du lågt" och den del av dig som är ovan vattenytan hamnar under det synfält fisken har genom sitt fönster. Och fisken är mest av allt vaksam mot sånt som händer i och ovanför vattenytan.

  Vadar du med lugna rörelser, tålamod och med ett minimum av ljud kan du komma mycket nära fisken utan att den störs. En ljus kväll sent i juli, när jag fiskade en blank havsöringsnacke med min fiskekompis Bert-Ove, fick jag för en gångs skull gå före honom, medan han gick en linlängd uppströms mig.

  Jag väcktes ur koncentrationen på mitt eget fiske aven plaskande virvel en och en halv meter utanför mig, där en skygg havsöring tagit hans fluga, tydligen utan att ha tagit någon som helst notis om mig! Jag hade vatten till "tredje västkappen" och det gjorde mig tydligen väl dold för fisken.

  Många undrar om de ska välja vadarstövlar eller vadarbyxor. De flesta skaffar sig väl så småningom bådadera. Vadarstövlar behövs där vadarbyxor är förbjudna, som fallet är vid många fiskekortssträckor i de norska älvarna. Under heta sommardagar med lågvatten är vadarstövlar det enda möjliga eftersom vadarbyxor då är rena pinoredskapet eftersom värme och kondens gör brallorna till ett våtvarmt omslag. I alla övriga situationer är valet av vadarbyxor självklart, i alla fall för dem som fått sig en riktig rotblöta.

  Byxor bäst

  Vadarbyxor finns i olika material. Det vanligaste är väl väv belagd med PVC eller polyuretan. Fördelarna med dessa är att de är lätta att packa och att ta av och på. De är ofta också relativt billiga.

  På minussidan finns att de inte är särskilt smidiga att röra sig i och att de därför är väl tilltagna i storlek. Det gör att överflödsmaterialet ger ett stort motstånd i vattnet. De är heller inte särskilt slitstarka. Dessutom är det ofta svårt att få till pålitliga lagningar.

  Byxor av latex däremot är både smidiga och lätta att laga, men är dyra och kräver omsorg som ett spädbarn för att hålla i längden. Dyra är också vadarbyxor av neoprengummi, som i mångas tycke är det bästa materialet. Det är smidigt, hållbart och numera lätt att laga. Det finns i olika tjocklekar och om du väljer någon av de tjockare får du värmeisolering på köpet. Du slipper under normala förhållande bry dig om underställ och varma sockor.

  Valet mellan stövelfot och strumpfot med separata vadarskor är svårt. Vadarskor är utan tvekan stabilare och säkrare. Det kan vara värt att ta fasta på om du ofta fiskar i vatten med mycket omväxlande och stenig botten. Fördelen med stövelfot är framförallt att sådana är enklare att ta av och på och att du slipper hålla på med genomblöta sockor och skor. Dessutom är stövlar mycket varmare än vadarskor.

  Gott fäste

  Det är sulan på dina vadare som ger dig grepp på bottnen. Tyvärr är det så att den vanliga gummisulan som de flesta vadare har när de köps, är det sämsta man kan välja för att få ett tryggt fäste på stenig botten. Om det är sent på säsongen och algväxten tagit fart, så ger gummisulan ett oöverträffat glid.

  Nej, om du fiskar i vatten med stenar och grovt grus så ska du välja vadare med en sula av filt, eventuellt kompletterad med dubbad häl. Filtsulan ger ett mycket gott fäste på sådan botten, men är värdelös på lerig botten. Så tänk efter hur dina vatten är beskaffade och välj sula därefter.

  För vadning i hårt strömmande vatten och i vatten där det finns stora stenar eller diverse bråte på bottnen är en pålitlig vadarstav ett gott stöd i livet. Staven är också bra när du vadar i främmande vatten och i mörker. För att vadarstaven ska göra någon nytta, måste den vara tillräckligt lång. Om den räcker dig till axelhöjd kan du använda den som ett extra ben även i storstenig hårdström.

  Viktigt är att kolla att den är stark nog att bära din tyngd om du lutar dig mot den. Tänk då på att i hård ström (det är då den verkligen behövs) så böjs staven av vattnets tryck mot den. Den ska kunna ta din tyngd även då.

  Livrem

  Andra saker att tänka på är att den bör vara förtyngd i nederdelen så att det är lätt att nå bottnen med den även när strömmen är stark. Flytande och lätta vadarstavar är värdelösa i stark ström. Sedan är det ju en stor fördel om staven är mörk i färgen och "ljuddämpad" med en gummisko i änden. Ljusreflexer och metalliskt buller gör att den hungrigaste fisk tappar matlusten.

  Om du använder vadarbyxor är det en god idé att också ha ett bälte om midjan. Man hör ibland talas om att vadarbyxornas ben då som ballonger kommer att hjälpa till att dränka en kapsejsad fiskare. Det skulle då ske på så sätt att de flyter upp till ytan på grund av den inspärrade luften och därmed pressar ner fiskarens huvud under vattnet. Detta är naturligtvis rent nys.

  Praktiskt taget all luft pressas ur vadarbyxorna under vadningen, även om fiskaren har ett bälte. Däremot hindrar bältet vattnet från att tränga ner i vadarna om olyckan skulle vara framme, och ökar på så sätt säkerheten. Dessutom är det alldeles utmärkt till att fästa vadarstav, huggkrok, håv eller annat du anser dig behöva under fiskets gång.

  För det mesta är vadning en ganska fridfull och okomplicerad procedur. Men under lite svårare förhållanden med knepig botten och stark ström är det bra att kunna tekniken och att känna till faromomenten.

  Uppströms

  Det är ett stort plus att ha lokalkännedom och kunskap om det aktuella vattnet. Ägna lite tid till att kolla hur "infödingarna" fiskar och vadar. Använd alltid vadarstav om du ska vada ett okänt vatten. Kom ihåg att aldrig vada i mörker i ett vatten som du inte har bekantat dig med under dagtid.

  I norska älvar och i svenska vatten som är reglerade kan vattenståndet ändras snabbt. Var observant på detta. En nivåökning på till exempel fem centimeter betyder att dina marginaler minskas mycket mer än så, om du står i en snabb ström. Vattenvallen mot din rygg ökar kanske med 10-15 centimeter på grund av att också vattnets hastighet ökas och därför att du måste luta dig mer mot strömmen för att kunna hålla balansen. Om du då har en snabbström att passera på hemvägen, gäller det att vara vaken och ta sig iland i tid.

  Försök att välja din vadarväg så att du rör dig snett uppströms eller åtminstone tvärs över strömmen när du ska passera knepiga partier. Det ger en helt annan kontroll över rörelser och balans än om du går med strömmen.

  Risken är då att du förs med strömmen så att du förlorar fotfästet med den övre foten innan du fått ett bra fäste med nedre. Det är då svårt att behålla kontrollen över hastigheten. Rätt som det är får dina fiskekompisar se dig springande nerför forsen.

  Simtur

  Om du fiskar vadande längs en grusbank bör du försäkra dig om att du kan ta dig iland vid grusbankens slut. Att vara tvungen att vada 20-30 meter motströms i snabbt, djupt vatten är något man inte gärna utsätter sig för mer än en gång. Observera också faran med att gå för långt ned på en grusbank under snabb ström.

  Ofta vill du väl i det läget "nå en liten bit längre". Om du står ett tag längst ner på en grustunga kommer vattnet att gräva bort material nedströms dina fötter så att det blir omöjligt att få en fast punkt för att ta sig uppströms igen. Känslan när bottnen bara försvinner under fötterna har gett många fiskare upplevelsen av att livet passerat i revy framför ögonen. Om du i det läget inte har en kompis som kan räcka fram ett spö eller en vadarstav till hjälp så återstår bara att ta sig en simtur över den' djuphåla som finns nedströms.

  Stora stenar ska du passa dig för. En sten som är lätt att ta sig upp på kan vara omöjlig att komma ner från i stark ström. Gå runt stora stenar. Tänk dock på att strömmens tryck är mycket kraftigare i vattenplogen som stenen skapar genom att vattnet pressas åt sidorna. Undvik också att kliva på mindre stenar. I snabb ström rullar de lätt undan så att du förlorar fotfästet eller får foten i kläm.

  Som en krabba

  Vid svåra passager ska du vada med sidan vänd mot strömmen och med vadarstaven i uppströmshanden. Om du är på väg att tappa fotfästet måste du luta dig mot strömmen för att återfå det. Om du då har staven nedströms är den inte till någon nytta. Det är också mycket lättare att få ett bra fäste med staven om du håller den uppströms så att vattnets tryck pressar staven mot bottnen i stället för uppåt.

  När du vadar med staven som tredje ben ska du alltid ha stöd för två av dina kontaktpunkter när du flyttar den tredje. Det säkraste är att gå ganska bredbent och att släpa fötterna längs underlaget i korta steg. Börja alltid med uppströmsfoten och följ efter med den andra - gå som en krabba. Staven eller uppströmsfoten används för att undersöka bottnen innan du fortsätter.

  Var uppmärksam på att stark ström lätt kan fånga ditt rörliga ben om du tar ett för långt steg i förhållande till det fäste du har. Om det sker är du illa ute. Trycket gör att kroppen vrids så att du får bredsidan mot strömmen. Då gäller det att med snabba korta steg återfå balansen innan simturen är ett faktum.

  Ett speciellt faromoment är när du ska vända dig i hård ström. De flesta ofrivilliga bad sker nog i samband med vändning. Orsaken är dels att du lätt fångas i en vridning när trycket mot benen växlar. Dels har det med vår varseblivning att göra. Om du stått ett tag vänd åt ett håll i strömmen har ditt balans- och varseblivningssystem lärt sig att kompensera för synintrycket av det framrusande vattnet.

  Ögonmärke

  När det synintrycket ändrar riktning spelar synen balanssinnet ett spratt så att kroppen förlorar balansen. Lösningen på detta problem är att ta ögonmärke på stranden (som förhoppningsvis står stilla) och sedan vända sig etappvis med koncentration på att hitta nya fasta punkter för ögat och framförallt på att inte titta på vattnet.

  Om du nu mot förmodan skulle kapsejsa, så ta det lugnt. Om du har vadarbälte så tar det åtminstone två till tre minuter innan dina vadare är vattenfyllda. Försök inte att ta av dig vadarna. De kommer inte att dra ner dig i djupet om du gör rätt: vattnet i vadarna är inte tyngre än vattnet utanför.

  Lägg dig på rygg med fötterna nedströms så att du kan hålla undan från hinder. Böj upp huvudet och håll armarna utåt i vattnet.

  Lyft inte armarna. Släpp spöt om du måste, men gör ett försök att ta med dig linan under armen. Eller sätt fast kroken i vadarna, så har du en chans att fiska upp spöt.

  Gör inga häftiga rörelser utan följ med strömmen och se dig om efter en lämplig plats att stranda på. Rulla sedan iland. Att försöka resa sig med vattenfyllda vadarbyxor är inte bara svårt, det utgör också en komisk scen som du bör bespara dina fiskekamrater om du inte vill bli påmind om händelsen resten av ditt liv.

Text och foto av Anders Möllervärn 1992 ©