Mina bästa öringflugor

And-Ändan
Av Anders Möllervärn 1994

Cul de Canard heter flugan. Det är franska och betyder faktiskt andända. Trots många år på nacken har flugatypen först nu slagit igenom hos oss. Och det är en riktig killer.

  Att centraleuropeisk flugfisketradition inte har stått särskilt högt i kurs hos oss uppe i Skandinavien har vi många exempel på. Det senaste är Cul de Canard, flugtypen som är bunden av fjädrar från gräsandens fettkörtel. Trots att flugan varit en legendarisk killer på kontinenten i snart ett sekel har den inte slagit igenom hos oss. Vi har ju hämtat i stort sett allt från den engelska och amerikanska f1ughskekulturen.

  Typiskt nog så upptäcker vi den här flugan först efter att den blivit en sensation i USA och där fått det snärtiga namnet CDC. Detta trots att flera lanserings försök har gjorts hos oss, av bland andra Preben Torp Jacobsen.

  Flugan har sitt ursprung i Jurabergen i Schweiz och Frankrike och har därför franskt namn. Cul de Canard betyder, något grovkornigt, andända. I ändan har andfåglar en fettkörtel som producerar det fett som de med hjälp av näbben impregnerar sin fjäderdräkt med.

  Runt fettkörteln sitter det tio, femton mycket speciella fjädrar. De är mellan en till fyra centimeter långa och har långa mjuka fjäderstrålar som är beklädda med tusentals små fjun. De ser inte mycket ut för världen, men har egenskaper som gör dem till ett sensationellt flugbindningsmaterial.

  Fjädrarna är enormt lättrörliga och ger flugorna liv och rörelse. Dessutom har flugor bundna med CdC en flytförmåga som går utanpå det mesta. Den viktigaste anledningen till det är nog att tjädrarnas uppbyggnad ger en stor kontaktyta mot vattnet och därmed maximal ytspänning. De små fjunen håller också mycket luft kvar i fjädern när den kommit genom ytan. Det bättrar på flytet, men har också en annan fisklurande effekt.

  Lätt byte

  Fisken är ofta inriktad på de insekter som är i vattenytan och i färd med att kläckas. Den "vet" att sländan inte kan ta sig ur vattnet omedelbart och att den därför är ett lätt byte. I kläckningsskedet har sländorna gasbubblor mellan kroppen och nymf- eller pupphuden. En CdC-fluga imiterar antagligen detta sårbara övergångsskede i sländans liv på ett förtroendeingivande sätt med sin rörlighet och sina luftbubblor.

  CdC är svårhanterliga fjädrar eftersom dom är så "fluriga" och svårgripbara. Om du lyckas få tag i fjädrar av hög kvalitet, så är de något lättare att tämja. Tveka inte att köpa toppkvalitet även om priset är mycket högre än för många av de tvivelaktiga kvaliteter som finns till försäljning idag.

  Det finns många sätt att binda torrflugor med CdC-fjädrar. Jag har fastnat för en metod som kanske inte är den enklaste, men som i mitt tycke ger de mest attraktiva flugorna:
Stjärt: tupphackel
Kropp: tvinnad CdC
Vinge/Hackel: lindad CdC

  Solfjäderform

  Börja med att binda in en konventionell stjärt med tupphackel. Välj de kraftiga raka fibrerna från de breda och korta tjädrarna i kanten på nacken. Det är viktigt att få till en så fin och bred solfjäderform som möjligt. Flugan behöver stöd i sidled eftersom hacklet är så mjukt.

  Ta därför en relativt stor CdCfjäder, stryk samman strålarna mot toppen och bind in spetsen helt intill stjärten. Lyft sedan fjäderstammen så att den står uppåt i rät vinkel mot krokskaftet. Tvinna fjädern försiktigt motsols. Här kan fjädern lätt gå av alldeles intill korkskaftet eftersom det mesta av tvinningen tas ut där tjäderskaftet är tunnast. Motverka detta genom att efter några varv nypa tag i fjädern närmast kroken för att hindra tvinningen just där.

  Linda så fjädern uppöver cirka två tredjedelar av krokskaftet till den punkt där hacklet ska vara. På stora krokar kan du behöva två fjädrar. Eventuellt behöver nu kroppen friseras lätt. (Akta bindtråden)

  Hackel och vinge skapas genom att en CdC-fjäder binds antingen i spetsen eller butten och lindas framåt så många varv det går. Trots att tjädern ger ett delikat intryck så är den tåligare än man kan tro. Den kan lindas ganska fast. Rätt längd får du genom att helt enkelt klippa till det hela efter det att hacklet är lindat.

  Om du nu avslutar med ett huvud, så har du en dagsländeimitation. Om du samlar hacklet till en bunt där det mesta finns på ovansidan av kroken och sedan binder ner det så att det lutar bakåt i cirka 45 graders vinkel, så får du en nattslända. Om du dessutom kortar ner vinglängden till halva skaftet så har du en kläckare.

  Som hårmaterial

  Som alternativ till att linda hacklet runt krokskaftet går det att hantera CdC mer som hårmaterial än som en fjäder. Klipp av hackelstammen och bind in fjäderbiten med spetsarna framåt och dra i stammen så att längden blir rätt och upprepa detta antingen runt hela krokskaftet eller lägg bitarna ovanpå varandra, alltefter vilken flugtyp du vill åstadkomma. Res upp det hela till önskad vingposition genom bindtrådsvarv tätt framför eller över vingbasen.

  Observera att Cul de Canard inte ska impregneras med något av de vanliga preparaten. Då klibbar de mjuka fjunen och fjäderstrålarna samman och flytkraften försvinner. Flugan ska bara ges ett par extra blindkast för att vattnet ska slås ur.

  Om CdC - efter att ha tagits av en fisk - blivit genomblöt och fått fiskslem på sig, måste den sköljas ur ordentligt och torkas helt innan den går att använda igen. Så bind några stycken av varje färgvariant och storlek ...

  Cul du Canard är en mycket graciös fluga som landar på vattnet "ack som ett fjun så lätt". En sån fluga är naturlig att välja när fisken vakar på blankt och lugnt vatten. CdC är mycket effektiv vid såna tillfällen. Med en försiktig presentation verkar fisken närmast okritisk. Jag vill dock också peka på att Cul de Canard flyter som en kork i orolig, krabb ström trots det skira intryck den ger. Pröva den i ett snabbt harrstryk och håll i hatten!

Av Anders Möllervärn 1994 ©