Få ordning på hacklet
Av Anders Isberg 2004

  Flugbindning innebär ofta att man måste linda ett hackle. Ett problem som kan uppstå är att man binder fast för många material på samma lilla område på flugkroken. Det blir lätt tjockt och bulligt även om bindtråden är tunn. Och det kan skapa fler problem. Ett exempel är torrflugor där man lindar hacklet sist av allt och binder in det precis bakom kroköglan. Om det då blir för nära själva öglan, kommer inbindning av hacklet och den avslutande knuten att behöva bindas på ett mycket kort område, vilket gör huvudet ganska stort. Särskilt i de fall man använder sig av två eller tre hackle. En följd blir att man lätt lackar igen hela kroköglan.

  Undvik fallgroparna

  I fallet torrfluga och tupphackle finns ännu en fallgrop. Om man lindat hacklet så att man avslutar närmast spetsen så är fjäderstammen tunn och skör där och vid fiske kan hacklet gå av och sno upp sig. Flugan är förstörd. Ett sätt att lösa problemet är att välja bindmetoder som flyttar isär inbindningspunkterna på materialet längs med flugkroppen. Då blir det lätt att få det snyggt vid varje inbindningspunkt.

  Det här att linda bindtråden genom hacklet för att låsa hacklestammen är inte på något sätt en ny bind metod, men den förtjänar att lyftas fram och användas, då den ger ett mycket bra resultat, om än med lite träning. På detta sätt binds dels hacklet in på ett hållbart sätt, och dels far man lättare en ren fri krokögla att sikta mot med tafsen. Metoden känns kanske igen lättare när det rör sig om kroppshacklade streamers och lax-/havsöringsflugor, men det far sin stora förtjänst på just torrflugor och flymfer. ju mindre krokstorlek, desto större förtjänst.

  Bild 1.

  På en torrfluga, låt säga en Européa 12, binds hacklet in cirka 1 1/2 mm bakom krokögat och bindtråden lindas till den position som det bakersta hacklevarvet ska ha. Hacklet lindas fast med 8-lindning och överskottet viks bakåt. Det sistnämnda är en förträfflig metod att med några få varv sätta hacklet exakt på rätt plats som jag lärt mig genom Gunnar Johnssons bindbeskrivningar.

  Bild 2.

  Därefter lindas hacklet bakåt, varv bredvid varv tills det möter bindtråden. Om det uppstår tendenser till hacklevridningar kan man försöka zick-zacka lite med hacklevarven för att få sidofibrerna att ställa sig rätt igen. Väl framme vid bindtråden håller man hackletången med ena handen och tar trådrulle hållaren med andra handen och går igenom hacklet med tråden sträckt. Det låser först det bakersta varvet på hacklet så att man kan släppa hackletången. Därefter lindar man tråden i lagom glesa, men väl sträckta, varv framåt tills man kan linda några varv på det tomma utrymmet mellan hacklet och kroköglan. Efter whipfinisher-knut eller dubbelt halvslag kan tråden klippas och flugan är klar. Om tråden tenderar att binda ned hacklefibrerna tvinnar du trådrullehållaren och zick-zackar lite bredare, då skär tråden direkt ned till hacklestammen.

  Bild 3.

  Flugorna, särskilt torrflugor och nymfer, får små eleganta huvuden som inte stör när man knyter dem på tafsen.

Slutresultatet, flugor med små nätta huvuden:

Text och bild av Anders Isberg 2004 ©