Fluga precision - på julafton
Av Rolf Smedman 1979

  På moddiga hala vägar hade vi avverkat sträckan Stockholm-stugan i Jämtland för att på sedvanligt sätt fira jul och nyår långt ifrån stadens jäkt och ävlande. När vi äntligen kom fram sent på kvällen hade ingen av oss i familjen lust och ork för något julstök utan var tacksamma att efter en hastig måltid få krypa ner i en varm säng, medan öppenspisvärmen spred ljuvliga törvedsdofter i stugan.

  Vi hade hämtat upp farfar i Sundsvall på vägen upp och gladde oss över att han ville fira jul med oss. Fjortonåringen Dan hade lite svårt att somna. Trots att han för längesedan kommit över tron på tomten var han lite spänd på julaftonen och byns gamla sed att varje jul ha tomtar som besöker varje hus och delar ut klappar, iförda renskinnspälsar och dragna av häst i en gammal släde.

  Dessutom hade farfar medfört ett långt paket som såg intressant och spännande ut och som det stod Dan på.

  Det var mycket att göra innan julfriden tilläts lägra sig över stugan och jag var uppe långt innan dagern började bryta igenom. Granen, som jag för en gångs skull sett ut redan på sommaren, skulle hem och kläs. Dessutom hade det kommit nästan en fot snö under natten och den skulle makas bort på vägen till uthus och grind. Stora vägen ut till byvägen sköter Erik på Backen med hjälp av traktorn och han var redan i farten med sitt extra julgöra.

  När det började ljusna var alla uppe och i farten i stugan. Hustru Majbritt hade redan prydliga köksrosor på kinderna, eftersom hon påbörjat det viktiga skinkkoket. När jag klätt mej för att gå och hämta hem granen, påminde hon mej om att vimpeln måste upp på flaggstången, så att alla i 'byn skulle se att vi anlänt, inte minst tomtarna ...

  När jag kom pulsande genom skogen, hemförande granen, mötte mej Dan som med gråten i halsen förklarade att han hjälpt till med att hissa vimpeln. Det var ju snällt, men vad värre var, han hade inte kopplat ihop linorna rikligt och nu hängde vimpeln i topp, men gick inte att fira ner.

  Det var ingen katastrof precis, men man ställer sig inte att fira ner en sjutton meters flaggstång på julafton.

  Efter snöskottningen gick jag in i stugan för att värma på en kopp kaffe. Dan hulkade fortfarande över (sitt misslyckande med vimpeln och eftersom vi alla var lite trötta, gav det ena ordet det andra och snart var vi inbegripna i ett praktfullt gräl på själva julafton "fridens' dag. Det vill säga mest hustru Majbritt och jag.

  Farfar höll sig, gammal och klok som han är, utanför dispyten men inföll försynt i en paus: "Du Rolf, som ju kan kasta fluga, tar väl ner vimpeln på ett kick. Dan får öppna sitt julpaket från mej. Det är ett flugspö med rulle, lina och allt!".

  Efter ytterligare en massa tjattrande slet jag upp paketet drog på mej stövlarna och gick ut och satte ihop spöet. I redskapslådan hittade jag en stor, tung streamer och en bit nylontafs, 0,40. Dan satt i ett hörn och vågade inte säga ett ord, eftersom far var ganska bister kring ögonen. "Djädrans tjafsande på en julafton, man har väl annat att göra."

  Ingen i stugan vågade följa med ut och titta. Farfar och Majbritt dolde sig bakom gardinerna, Dan vågade inte ens titta, när jag pulsade ut till flaggstången och drog lina av rullen...

  Jag hade ingen plats för bakkast, det stod björkar i vägen. Jag måste försöka kasta rätt. upp. För varje misslyckande blev jag alltmer irriterad, jag kände de förväntansfulla och roade ögonen i ryggen. Där hängde den nu förhatliga vimpeln alldeles slak på stången, oåtkomlig. Men det här var en utmaning och eftersom jag gett mej in i spelet kunde jag nu inte ge upp. Om jag så skulle stå där tills tomtarna kom, skulle den förbaskade vimpeln ner.

  Då hände det, en vänlig vindil kom vimpeln att fladdra ut och streamern fastnade i den allra yttersta sömmen. Det var bara att lägga ner spöet och hala ner vimpeln. Inifrån stugan hördes ett samfällt glädjetjut och Dan kom farande ut i bara sockorna och kastade sig om halsen på mej.

  Julfridet var räddad...

  Men varje jul påminns jag om då jag kastade fluga precision och för säkerhets skull tar jag själv hand om vimpelhissandet på julafton, för att säkra familjefriden.

Av Rolf Smedman 1979 ©

Red's not: Rolf Smedman avled år 2000, läs mer om Rolf