Siken kräver skicklighet
Av Bengt Öste 1984

Den flugfiskare som inte lyckas lura ut vilken insekt siken äter, och i vilket stadium, och som inte hänger med i svängarna när alla sikar plötsligt skiftar till en annan art och/eller ett annat stadium, för det gör de lika snabbt som ofta . .. ja, den fiskaren kan lika gärna krypa tillbaka in i tältet för att lösa korsord eller knyppla spetsar.

Siken är både stor och läcker - medelvikten är ofta över kilot, och ingen fisk ställer lika stora krav på fiskarens skicklighet som just siken.

  I mitten av mars i fjol var det sportfiskefest i Påskallavik, ett par mil söder om Oskarshamn på ostkusten, inne i själva hamnbassängen. Jag kom för sent, som jag brukar göra, och hade dessutom annat att syssla med en filminspelning i närbelägna Fliseryd, om Sydkrafts planer på ett nytt kraftverk i Emån.

  När jag kom fanns det bara spridda rester kvar av det några dagar tidigare så festligt dukade fiskebordet. Men några ihärdiga metare från Oskarshamn hade ändå lyckats få en godbit var: sik, stor sik. De var också sent ute, men min fiskebroder Pelle Klippinge kunde berätta vad som hänt. Ett stort stim av mycket stor sik - fiskar på halvtannat till två kilo i snitt - hade kommit in i hamnen och stannat där flera dagar.

  Bet glupskt

  Pelle hade själv fångat fem av dem på fluga, stora nymfer eller små streamers, fiskade på en långsamt sjunkande lina. Det var en effektiv metod, Pelle hade på en liten stund fått fem stycken och tyckt att det räckte. Andra sportfiskare med haspelspön hade varit minst lika framgångsrika. Siken bet glupskt på små, långsmala skeddrag - sikstimmets ärende i hamnen var nämligen att frossa på de myriader av strömmingsyngel, som fanns samlade där just då.

  Sikfesten i hamnbassängen i Påskallavik varade som sagt inte så länge, men den som känner siken vet att det är inte bara tidigt på våren den kan stryka utefter land - en av de flitigaste och skickligaste av artens haspelfiskare passade på även i höstas, och fick även då en sik. Bara en, men han hade sannolikt fått flera ... om inte fisk nummer två hade varit en havsöring på hela nio kilo!

  Nya fiskemöjligheter

  Men det är inte bara duktiga sportfiskare i Påskallavik med omnejd som upptäckt att siken faktiskt låter sig fångas även i havet, med spö och lina - om man lyckas lura ut var och när. Även i Stockholms skärgård har skickliga haspel- och spinnfiskare lyckats ta reda på var sikstimmen har sina vägar vår och höst.

  Själv har jag hittills misslyckats, eller rättare inte nått riktigt ända fram, som det heter ... när jag i höstas stötte på ett stort sikstim alldeles utanför "mina" uddar ut mot Gränöfjärden, fanns det inte ett enda bete i asken som dög. Det var nämligen en mycket lugn, mycket varm oktoberdag med nästan helt blankt vatten, och sikens ärende i tångskogarna utanför berghällarna var ett annat än att jaga strömmingsbarn - en stor, sen kläckning av nattsländor. När det regnar manna har den slarvige inget flugspö ... jag skyndade förstås genast hem efter ett, plus asken med rackelhanar och puppor, men när jag kom tillbaka var festbordet redan avdukat.

Även små älvar kan ha stora stim av storsik i de lugna selen - här en svensk flugfiskare, Hans Åström, i norska Hola, ett par mil från Femundens sydände.

  Men jag, som alltfler andra sportfiskare, fick upp ögonen för den nya möjlighet som siken erbjuder - och att den understundom sannolikt även kan fångas med ytgående flugor, eller rent av "torrt". Sikfisket kanske rentav kan bli en parallell till det snabbt växande sportfisket efter havsöring i havet, i all synnerhet när ett fritt fiske på södra ostkusten tillåter en obegränsad kartläggning av de uddar, tångflader, sund och stengrynnor där sikstimmen gärna håller till när de går grunt.

  Men även i övrigt, inte bara som ett nytt, läckert "storvilt" i öppet vatten, är siken en fisk som väcker allt större intresse bland svenska sportfiskare. Även om siken länge varit en populär fisk för isfiskare i norr - och även i söder, på de stora sjöarna där - har den varit orättvist behandlad, ja, rent av förbisedd. Den förtjänar mycket större uppmärksamhet, inte bara för sitt läckra kötts skull, utan för sina förnämliga egenskaper som sportfisk.

  Fiskevårdande fiske

  Även flugfiskarna, som annars inte brukar lämna någonting oprövat, har i stor utsträckning försummat siken. Det är synd och skam, inte minst därför att siken i alltför många vatten är den fisk som håller på att "ta över" och av fiskevårdsskäl bör beskattas hårdare.

  I de vatten i skogslanden i södra Norrland och motsvarande på den norska sidan, där jag och mina fiskebröder skaffat en viss (jag) till gedigen (enstaka fiskebröder) erfarenhet av siken, är den på många håll på god väg att konkurrera ut både öring och harr. Samma sak gäller ju längre norrut, där siken blir allt talrikare i före detta fina rödingvatten.

  Den som vill vara riktigt elak, och det vill jag ibland, vågar nog påstå att flugfiskarnas, hittills ringa intresse för siken har sin förklaring i att siken faktiskt är svår att fånga på fluga - mycket svårare än både öringen och harren. Öring och harr, även stora exemplar, är fiskar som låter sig fångas även av nybörjare, men siken kräver skicklighet. Siken är en utmaning, och en mycket god mätare på en flugfiskares erfarenhet och kunskaper - inte minst kunskaper om insekterna.

  Äkta selektiv

  Siken är nämligen den enda fisk vi har i våra vatten som verkligen lever upp till det rykte som brukar tillskrivas öringen alltså den sortens fiskar som är så nogräknade att de t.o.m. påstås räknar stjärtspröten på en torrfluga innan de bestämmer sig för att ta den, eller tacka nej. Den sortens fiskar finns det mycket gott om i flugfiskelitteraturen, men den handlar som bekant till mycket stor del om hårt påpiskade öringar i brittiska kalkströmmar. I en nordisk verklighet har dessa litteraturens superkräsna öringar inte några motsvarigheter - bland öringar, vill säga. Men väl bland våra sikar.

  Siken är nämligen äkta selektiv, som det heter på flugfiskarspråk. Det betyder att den äter en insektsart - och, vilket är viktigt, en form av denna insekt - i taget och då ratar alla andra, hur läckra de än må te sig för fiskarens öga.

  Den flugfiskare som inte lyckas lura ut vilken insekt siken äter, och i vilket stadium, och som inte hänger med i svängarna när alla sikar plötsligt skiftar till en annan art och/eller ett annat stadium, för det gör de lika snabbt som ofta ... ja, den fiskaren kan lika gärna krypa tillbaka in i tältet för att lösa korsord eller knyppla spetsar.

  Eller, om det nödvändigtvis ska fiskas, försöka med öringen och harren, för de är inte alls lika nogräknade. Är de "i stöten" sopar de i sig allt som kommer, hur det än är bundet och vad det än anses imitera ...

  Flugor som duger

  Siken är inte bara utomordentligt kräsen, den låter sig heller inte, som andra fiskarter, provoceras till hugg. Till skillnad från både harr och öring tar den aldrig en fluga som stripar. Dunkroken ska inte bara vara en bra imitation av den rätt siken för tillfället föredrar, den måste också uppföra sig exakt som denna. Det lönar sig därför att använda en mycket lång och mycket tunn tafsspets när man fiskar sik med fluga.

  En bra insektsimitation innebär att åtskilliga av de traditionella flugmönster som används för harr- och öringfiske faktiskt inte duger till sikfiske. De gamla hederliga hackelflugorna, t ex, som ofta ger mycket fisk när det finns gott om nykläckta dagsländor, lurar sällan en sik - sikversionen måste ha vingar som de äkta sländorna, och den måste ha magen i vattenytan på nykläckta dagsländors vis. Annars ratar siken flugan, som alltså bör bindas med s.k. uppbundet eller undertill planklippt hackel, eller s.k fallskärmshackel.

  Lyckligtvis är den superkräsna siken inte någon skygg fisk, och en skicklig fiskare kan fånga många sikar när han väl kommit underfund med vad siken för tillfället kalasar på. Siken uppträder ju i stim, och typiskt för ett sikstim är att det i regel börjar vaka långt uppströms i en hölja, för att sedan "backa" nedströms - sikarna är många, fisketillfällena likaså, och att sikar hela tiden fångas skrämmer sällan resten av stimmet på flykten. . .

  Siken har också en annan egenskap, som gynnar fisket. Nattetid kommer den ofta in på mycket grunt vatten, och vakar inte sällan helt nära land. Då är den naturligtvis mer lättskrämd, men svårigheten för flugfiskaren är i regel en annan, nämligen att det i halvmörker är mycket svårt att se vad siken egentligen har för sig, d.v.s. att av vakformen få tips om vad det är som siken äter. Den är nämligen precis lika selektiv på natten som i fullt dagsljus!

  Pröva "kläckare"!

  Det har ofta sagts, och skrivits, att siken föredrar mycket små flugor. Det är inte sant, den är bara utomordentligt nogräknad med både utseende och uppträdande hos en imitation. Därtill kommer att siken mycket ofta kalasar på svårimiterade former av olika vanliga insekter, framför allt dag- och nattsländor - s.k. kläckare till exempel (emergers på flugbindarengelska) eller stillborns (dödfödda, havererade), som under stora kläckningar ofta samlas i bakvattnen.

  Den som vill bli en framgångsrik sikflugfiskare bör alltså veta betydligt mer om just kläckare och hur man imiterar dem - med flytande puppor och nymfer - än vad de flesta flugfiskare vet. Men det är ett vetande som inte bara lönar sig under sikfiske, eftersom även de mer lättlurade öringarna och harrarna gärna tar för sig när det finns kläckare på, eller rättare sagt i, ytan.

  Kanske, om man vill vara mindre elak, och det vill jag också, kan säga att sikflugfisket förblivit outvecklat just för att den sortens flugtyper ännu är i stort sett oprövade här i Norden, trots att utländska erfarenheter säger att de vid många tillfällen inte bara är mycket effektiva, utan de enda som ger fisk.

Ett nytt, framgångsrikt svenskt mönster, inte minst för sik
- Lennart Bergqvists flytande stora-strömslände-nymf -

  Låt mig därför sluta med att presentera en sådan kläckareimitation, som Lennart Bergqvist experimenterat ut och som i somras visade sig vara utomordentligt effektiv, inte minst för siken. Den imiterar den stora strömsländans nymf i dess allra sista stadium, sekunderna före kläckningen:

Krok: torrflugekrok nr 12, nedåtböjd ögla
Bindtråd: brun
Stjärt: 5-6 strån av mandarinand, spridda i V-form
Kropp: (både bak- och framkropp): mörkbrun kanindubbing
Hackel: medium brunt torrflugehackel - i storlek 14 för krok nr 12 och jassid - klippt över och under
Vingsäckar: mörkbrun poly, som vikes bakifrån framåt över hacklet.

Text av Bengt Öste 1984 ©
Foto: Lennart Bergqvist 1984 ©