UL-fluga
Av Tomas Olson

Har de ultralätta spöna någon uppgift i praktiskt fiske? Eller är de bara en ploj för prylgalna som skall ha allt?

Det är vid förhållanden som denna med lugnflytande blankt vatten och ofta på fiskad och lättstörd fisk, som de lätta linklasserna är intressanta.

  Vid mitten av åttiotalet fick jag för första gången tillfälle att fiska med Orvis nya superlätta flugspön. Det var min gode vän Jan Karlsson, som under en amerikaresa inhandlat ett 7 fot 9 tum långt Orvis-spö; "The Ultra Fine". Spöet var klassat för linvikt 2, en linklass som vid denna tidpunkt var en klass lägre än den gängse förekommande. Under mindre blåsiga förhållanden var detta ett fantastiskt litet spö. Precisionen på närhåll överraskade och den låga vikten förvandlade fiske efter trehektos harrar till en ny och intressant sport.

  Efter ytterligare några år introducerade Orvis världens första grafitspö för linvikt 1. Vid denna tid hade även flera andra spötillverkare: Loomis, Powell, Sage, Scott, RST med flera följt upp trenden med spömodeller i linklass 2.

  År 1991 var det åter dags för Orvis att bredda UL-trenden genom att introducera världens lättaste flugspö. "The One Ounce" (1 ounce = 28,35 gram) är fortfarande det lättaste serietillverkade flugspö som finns. Den ringa vikten förklaras till stor del av att längden endast är 6 1/2 fot.

  Fyra av Orvis fem olika modeller av ultralätta spön är byggda i traditionell långsam helaktion. Orvis kallar denna aktion för "full flex" och den är i mångt och mycket skapad i syfte att efterlikna känslan i traditionella splitcanespön. Så länge man fiskar på kort distans och så länge vinden inte är för stark, är dessa spön förträffliga redskap. Förhållandena vid praktiskt fiske är dock skiftande och oförutsägbara - en realitet som till en del begränsar den praktiska nyttan av dessa spön.

  Den femte modellen i Orvis lättlineserie, PM-10 842, har en helt annan aktion. Detta 8 fot och 4 tum långa spö för linvikt 2 är ett spö i den moderna grafitgenerationen - alltså ett spö med progressiv aktion och med vidare användningsområde än övriga Orvis lättlinespön.

  Orvis har även designat egna flytlinor i klass 1 och 2 passande till sina lätta spön.

  En historisk bild av superlätta flugspön bör även innefatta splitcanespön. Flera canespöbyggare har skapat och dokumenterat superlätta spön - exempelvis Bengt Engelbrekt, som byggde spitcanespön för linvikt 2 redan på sjuttiotalet. Med en spövikt på 35 gram och längd av 7 fot 2 tum är detta ett talande exempel på bambuns fantastiska egenskaper. Många duktiga och erfarna fiskare framhåller bambun som det bästa spömaterialet för spön upp till åtta fots längd.

  Orvis var med sitt Power Matrix 10 842 först på marknaden med ett superlätt spö som också var snabbt och progressivt. Sage har sedan hösten 97 ytterligare flyttat ner gränsen för snabba och superlätta progressiva spön med sina SPL spön i linklass 2, 1 och 0. SP betyder Smoth Performance. Aktionen beskrivs som medium, snabb progressiv. Sage har även designat egna nya superlätta snakeringar till dessa spön, för att undvika att toppdelen blir för tung och svajig, vilket skulle kunna ge efterslag som stör kastet.

  Sages "Quiet Taper" flytlinor är också en viktig del i konceptet. Linorna är designade av Sage i flytande modell och med weight-forward tapering, linvikterna är 2, 1 och 0. Det utmärkande för dessa linor är en tunnare kärna, vilket medger en tunnare lina än vad som annars är standard för linklass 2. I de stora lintillverkarnas linprogram finns för närvarande flytlinor ned till linvikt 2. Men om trenden med ultralätta utrustningar fortsätter, kan vi kanske framöver vänta oss passande speciallinor.

  Längderna på Sages och Orvis lätta linor ger en vink om användningsområdet. Quiet Taper klass 2 är 18,3 meter lång och Spring Creek är strax över tjugo meter. I reklamen säger Orvis att deras ultralätta spön med långsam aktion främst är avsedda för fiske på när- och mellandistans, mellan fem och femton meter.

  Det går att kasta längre än femton meter, men att göra det med god precision är svårt. Orvis PM-10 842 med sin snabbare aktion kommer dock väl till sin rätt vid kastlängder över femton meter. Det gör även Sages 282-3 SPL.

Fiske med torrfluga och små nymfer efter bäckar och smååars öring och harr kan bli både roligare och effektivare med de ultralätta linklasserna.

  De lätta linklasserna passar knappast för fiske med större flugor än torrflugor i storlek 12. Små förtyngda nymfer är också ett alternativ. Orvis framhåller möjligheten att använda mycket tunna tafsar. Så länge det är fråga om mindre fisk är detta naturligtvis en finess, som förhöjer värdet av fiske med lätt utrustning. Men i alla fall jag undviker att fiska med dessa utrustningar efter större fisk i strömmande vatten. Det tar längre tid att drilla fisken med klen utrustning och risken är stor att fisken tröttas över den gräns som medger att den överlever efter att ha återutsatts. Denna invändning gäller även om man avser att behålla fisken - man löper ju alltid risken att tappa den i slutfasen av drillningen.

  I reklamen framhåller både Orvis och Sage fördelen med att de lätta linorna är mindre störande både vid utlägg på vattnet och vid lyft från vattnet. Efter att parallellt ha provat en Sage Quiet Taper klass 2 med en standard DT lina klass 2, vågar jag inte uttala mig säkert om saken. En skillnad i spetsdiameter är det i alla fall; Sagelinan är något tunnare.

  Graden av störning vid utlägg och lyft är i hög grad även beroende av tafsens utformning: längd, tapering, grovlek och material. Vid val av homogen nylon tafs är det för Sages Quiet-Taper lina, som har en linspetsdiametern på 0,65 mm, lagom med en tafsbutt på 0,35-0,40 mm beroende på längd och användningsområde. Om linspets och tafs är infettad har också stor betydelse för störningar vid linans lyft från vattnet - en fettad tafsbutt och linspets ger mindre vattenstörning.

  Detta återkommande dryftande av linans eventuella störning vid utlägg och lyft tenderar dock ofta att bli väl teoretiskt. Det är summan av olika störningar från det att fiskaren närmar sig vattnet och fram till att flugan har flutit förbi fisken, som avgör graden av störning. I många fall kan säkert linan och framförallt linans spets vara den slutliga detalj, som påverkar fisken att antingen fly eller vägra att stiga.

  Både Orvis och Sage poängterar fördelen med ultralätta spön och linor vid fiske efter lättstörd fisk vid blank vattenyta och klart vatten. Med den rikedom av kalkströmmar, som finns i Nordamerika är det lätt att inse behovet. Men man framhåller också fördelen med att fisket efter mindre fisk blir intressantare - det må sedan gälla "blugeills" i en sjö under vindstilla förhållanden, eller små bäckrödingar i en liten "creek". Man kan översätta detta till abborrfiske i sjöar och mindre öring och harr i små åar. Nu är det ju så att vi i Sverige varit oförmögna att lösa problemet med överuttag av fisk i våra norrlandsvatten. Harr och öring håller generellt låg medelvikt även i de större norrlandsälvarna vilket betyder att ultra lätta linklasser kan vara passande även i dessa vatten.

  Med våra fiskeförhållanden är det de snabbare spöna som passar bäst. Detta gäller lika mycket för små vindskyddade vattendrag som för våra stora vatten. Det är min övertygelse att progressiva medium eller snabba spön har de bästa egenskaperna för fiske i små och snabbt rinnande vattendrag. Flyttiderna för torrflugor är korta i dessa strömmar och det gäller att man snabbt kan lyfta linan från vattnet, speciellt vid uppströmsfiske, annars fastnar man ideligen i stenar och vegetation.

  Å andra sidan får inte ett spö till detta ändamål vara för snabbt. Ett mycket snabbt spö kräver exakt timing, något som är svårt att alltid klara under de mycket varierande kastpositioner det är fråga om. Min uppfattning kring detta baserar sig på många års intensivt fiske i små strömmande vatten och på studium av vissa amerikanska proffs, främst Joseph B Humphreys, som anses vara ledande på området.

  Det finns en rad traditionella små flugrullar som passar till superlätta flugspön. Orvis rekommenderar generellt sin CFO 1 rulle till sådana spön. Likvärdigt utförande och vikt; 80 - 100 gram, har även övriga traditionella lättviktsrullar. Ny för 1998 är Loop Traditional Model Midge och Model Nymph. Midgerullen väger inte mer än 75 gram, men har ändå en innerdiameter på 58 mm och kapacitet för femtio meter backing till Sage Quiet Taper lina.

  Det är något billigare att tillverka ett lätt, kort spö än ett längre och tyngre. Detta är lätt att se på prisskillnaden mellan klingor; en 7-8 fot lång klinga i klass 2-3 är ofta 5- 15 procent billigare än en 9 fot lång motsvarande klinga i klass 4-5. Det finns få lågprisklingor med aktion 2 och några ettor finns över huvud taget inte att köpa. Detta är synd med tanke på att det just är lågbudget- fiskevatten som passar den UL-flugfisket.

Av Tomas Olson 1988 ©