Harrflugor och harrar
Av Lars-Åke Olsson 1984

Harr fångad på en nattsländeimitation, "hårvingesedge".

  "Jag kastade snett ovanför harren och den lätta linan landade mjukt på vattenytan tillsammans med min lilla svarta fluga. Jag såg alltsammans. I det knädjupa vattnet steg harren lugnt upp mot flugan och sög i sig den. Jag krokade fisken, tröttade den och släppte den." Om harrflugor och harrfiske berättar här Lars-Åke Olsson.

  Harren finns i många olika typer av vatten. Från värmländska Klarälven, upp genom det norrländska skogslandet, till Lapplands ofta lågfjälliga, vindpinade och trädlösa landskap. I snabba, hårda och grunda strömmar till breda lugnflytande nästan selliknande åar. Torrflugan är ibland den effektivaste då harren är inriktad på flytande insekter och ibland framstår våtflugan som det bästa alternativet. Med våtfluga menas då motsatsen till torrfluga, d.v.s. alla flugor som fiskas under vattenytan som representanter för undervattenvärldens alla olika varelser.

  Flytande nymf

  En av de effektivaste torrflugor som jag använt under de senaste åren är en flytande nymf. Jag har vid flera tillfällen fått fisk på dessa flytande nymfer då jag misslyckats med andra flugor.

  Jag kommer så väl ihåg min första torra våtfluga som gav mig en fisk. Det var i ett fjällvatten och jag fiskade på eftermiddagen min våtflugekombination, en Black Zulu som ändfluga och en meter ovanför en Red Tag som upphängare. Av någon anledning så blötte jag inte våtflugorna för att få dem att sjunka utan jag lät naturen ha sin gång så att säga. Upphängaren flöt längst och syntes mycket väl och när flugan närmade sig en stor sten som låg just där strömmen började öka farten steg en fisk upp mot den torra våtflugan och sög i sig den.

Från höger om veven och medsols: Butcher, påfågelnymf, flytande nymf, Black Gnat, Europea 12, Red Tag, Black Zulu.

  Olivgrön

  En annan gång, när jag fiskade i mitt hemmavatten, hade jag en fisk som vakade varannan minut tio meter från mig. Under en lång stund prövade jag "allt" utan resultat. Fisken blev inte skrämd utan fortsatte sitt vakande. Ingenting såg jag på vattenytan och ingenting i luften. Så kom jag med ens ihåg min olivgröna nymf med bruna ben och vingsäckar. Jag knöt den på tafsen, doppade den i torrflugeolja, blåste den torr och kastade den ovanför nästa vakring. Den hann inte flyta länge förrän den togs med ett plask av en harr som så småningom visade sig väga 7,5 hg och var 44 cm lång.

  Jag har också ett exempel från förra sommaren. I en ström •som började smalna av i en V-formad nacke hade jag en utmärkt utsikt över ett stim av fem harrar. Den största fisken såg ut att kunna väga omkring sju hg och sedan kom de andra i en fallande skala. Det var förmiddag och soligt men ändå ganska kallt eftersom en nordvästlig vind blåste. Jag kastade mina flugor snett uppströms och hade en intressant stund från min utomordentliga utkiksplats.

  En del av innehållet i min flugask intresserade harrarna men bara så att de höjde sig som närmast en dm under flugan och tittade. Jag provade alla säkra flugor utan resultat. Till sist knöt jag på en nymf som jag bundit med olivgrönt hår och hackel och stjärtspröt av olivgrön höna. Det är min flytande eller sjunkande åsländenymf, beroende på om jag fettar den eller inte. Jag doppade den i torrflugeolja, knöt den på tafsen och kastade. Som vanligt steg den största harren i första kastet och sög i sig den flytande nymfen och var fast. Den flytande nymfen hade återigen visat sin effektivitet.

  Mycket effektiv

  Jag fiskar den uppströms, nedströms eller tvärs över strömmen beroende på hur vattnet ser ut och var fisken står i förhållande till mig. Jag fiskar den nästan utan undantag på jämna blanka vattenytor och alltid med så kort lina som möjligt. Det gör att jag har bättre kontroll över nymfen och tafsen och får den att flyta med strömmen så naturligt som möjligt. Den flytande nymfen är mycket, mycket effektiv vid vissa tillfällen.

  Sjunkande nymf

  Det andra fisket med nymf, under vattenytan, är vanligare och oerhört spännande. Det nymffiske som jag först kom i kontakt med var Frank Sawyers sätt, uppströmsfisket med flytande lina och tafs och spetsen och den förtyngda nymfen under vattenytan. Det fungerade alldeles utmärkt i mina fjällvatten och jag tog harr, öring och röding i både ström och sjö.

Däremot har det varit svårare att fiska så i skogslandet. De många olika ytströmmarna och oroliga vattenytorna har gjort det svårt att se tafsen och kanske att Pheasant Tail och de andra kalkströmsnymferna, och även S S Nymph, inte är de rätta heller.

Harr

  Började experimentera

  För några år sedan, i slutet av säsongen, fungerade inte torrflugan och jag började experimentera med ett nymffiske som skulle passa min ström.

  Tidigare hade jag fiskat nymf under de kvällar och eftermiddagar när fisken var i rörelse. Fiskade jag då nedströms fick jag ett hugg på femton kast och fiskade jag uppströms fick jag fem hugg på femton kast men det var nästan omöjligt att kroka fisken.

  Den teknik som jag nu började använda var någonting mitt emellan uppströms nymffiske och nedströms våtflugefiske. Jag strävade alltid efter att få tafsen och linan i en båge, som pekade nedåt i strömriktningen. Nymfen drogs helt lätt nedströms av tafsen och flöt naturligare och det blev lättare att registrera hugget. Jag kunde se och ofta känna när tafsen stannade upp, mycket bättre än när jag kastade snett uppströms och tog in lina i takt med att den flöt emot mig.

  Jag gick så långt att jag vid vissa platser och tillfällen bedrev ett slags mete med flugan. Jag "kastade" uppströms och två meter fluglina och en halvmeter tafs hängde i luften. Nymfen sjönk och gled nedströms. Jag höll ögonen på tafsen och när den stannade gjorde jag mothugg och krokade ofta fisken.

  Påfågelnymf

  Det här fisket med kort-kort lina har jag tagit många fiskar på de senaste åren. Det går alldeles utmärkt att använda vanliga våtflugor, som t ex Red Tag, nymfer och puppor av olika slag. Där det är djupare fiskar jag förtyngda flugor utan spröt, kroppar bara, t ex nattsländelarver.

  En av mina effektivaste uppströmsnymfer är Rolf Smedmans påfågelnymf, som bara är en krok med kropp av ett eller två strån från påfågelns stjärtfjäder. Jag upphör aldrig att förvånas över dess effektivitet. Den får inte vara för liten. Storlek nr 12 är min bästa och den ska bindas på en kraftig våtflugekrok.

  En av de saker som gör det här uppströmsfisket med kort lina så effektivt är kolfibern, som gjort det möjligt att tillverka långa spön för lätta linor. Min favorit för det här fisket är ett spö som är 9,3 fot långt för en lina i klass fem. Det är tillräckligt styvt när det inte belastas för att göra mig snabb vid mothugget och tillräckligt mjukt när det belastas för att inte slita av den tunna tafsen. Hösten efter torrsommaren 1982 gav mig gott om tid att fiska nymf. Eftermiddagarna och kvällarna tillsammans med det långa kolfiberspöet och påfågelnymfen gav mig mina bästa fisken på många, många år. Med mitt nya tvärströmsnymffiske tog jag en eftermiddag, utan att röra mig mer än tio meter efter stranden, en harr på 6,5 hg, en på 9 hg och en öring på 1,1 kg. När jag avslutade fisket för kvällen fattades dessutom två påfågelnymfer i min flugask.

Två harrfiskare, Per-Arne Nygren och Janne Frisk, undersöker harrens maginnehåll.

  Ej snabbt mothugg

  En av de saker, som jag lagt märke till när jag fiskar med kort-kort lina, och bara har en del av tafsen i vattnet och på ytan, är att jag inte behöver vara så snabb med mothugget. Det är som om fisken skulle ta flugan i munnen och smaka på den en stund innan den bestämmer sig för att svälja eller spotta.

  I vanliga fall känner den säkert dragningen av tafsen och linan men med endast tafsspetsen som motstånd i vattnet blir det annorlunda. Jag hinner många gånger tänka: "nu har tafsen stannat, det är säkert en fisk som har tagit flugan, jag gör mothugg". Mothugget kommer och fisken krokas ofta.

  Favoritfiskeställena är smala kanalliknande strömmar, som kläms ihop av två stenar, eller gränsen mellan det lugna vattnet och strömmen utanför och snett nedanför en sten.

  Våtfluga

  Den klassiska våtflugan är odödlig vare sig man använder fantasiflugor som Silver Doctor eller mera insektslika flugor som March Brown eller Greenwell's Glory.

  När jag fiskar våtfluga har jag alltid en upphängare och en ändfluga. Ändflugan fiskar djupare medan upphängaren ligger alldeles i vattenytan eller strax under. Med ett långt spö kan jag låta upphängaren studsa och stripa i vattenytan på ett mycket levande och för fisken upphetsande sätt.

  Hugget alldeles speciellt

  Hugget är något alldeles speciellt vid nedströms våtflugefiske. Aldrig vid något annat tillfälle upplever man det mera överraskande och explosionsartat än när flugan, tafsen och linan börjar svänga in mot den egna stranden. Även en liten fisk känns stor.

  En utmärkt kombination är March Brown som ändfluga och Red Tag som upphängare. Likaså en Bloody Butcher som ändfluga och en Black Zulu som upphängare ibland utbytt mot en March Brown Silver, Blue Dun eller en Grenwell's Glory.

  Många är de harrar som jag tagit på våtfluga under årens lopp och de två flugor som jag tagit de flesta på är Red Tag och Black Zulu. Den luddiga grönkroppade Red Tag med sitt bruna hackel och sin knallröda stjärttofs fiskar jag med framför allt under dagtid. Och den svarta, silverribbade Black Zulu med sin lika knallröda stjärttofs blev gråvädersflugan, kvälls- och nattflugan.

Lars-Åke torrflugefiskar i Ammerån

  Torrfluga - nattsländan och bäcksländan:

Under många år fiskade jag torrfluga när fisken vakade och våtfluga när fisken inte vakade. Det hade man ju lärt sig genom att läsa fiskeböcker och tidningsartiklar. Våtflugan fiskade jag i strömmens alla delar, lugna partier såväl som snabba. Torrflugan däremot bara på de lugna, blanka delarna där den flöt bra.

  Blev dagfiskare

  Så kom jag till Gimån och lärde mig av Rolf Smedman, torrflugefiskets mästare i strömmande vatten, hur effektiv den flytande flugan är vid harrfiske under hela säsongen. I de snabbaste strömmar och under de oroligaste vattenytor, där stod harren med förkärlek, och den bästa flugan för den platsen var en rätt bunden torrfluga, som flöt länge. Jag blev dagfiskare i stället för kvälls- och nattfiskare. Förmiddagarna och eftermiddagarna blev dygnets bästa delar och vindlösa dagar med värme och brännande sol dominerade torrflugan åtta dagar av tio.

  En sådan typisk torrflugedag gled jag klockan 5 på morgonen nedströms i min kanot. Det var den 9 juli och jag skulle fiska i en ström som jag inte brukar besöka så ofta. Solen hade varit uppe några timmar men luften var fortfarande sval och frisk och det skulle dröja några timmar innan högsommardagens bakugnsvärme inträdde.

  Strömmen gav kanoten god fart och jag behövde bara styra med akterpaddeln. Solstrålarna reflekterades i strömmens grus och bottens tenar och det klara vattnet gav mig full insyn i undervattensvärlden.

  Jag landade nere vid forsnacken och drog in kanoten mellan några stenar och började fiska torrfluga. Efter en timmes fiske hade jag några lämpliga matharrar men ingen större fisk hade visat sig. Jag tog fram stormköket och gjorde i ordning för frukost. Två harrar puttrade snart i smör i kökets stekpanna och doften från dem kittlade inte oangenämt i näsan. Med en bedövande vacker utsikt över den blanka strömnacken åt jag nystekt harr med knäckebrödssmörgås och drack te till. Det var den härligaste av alla sommardagar. Granskogen på andra stranden avtecknade sig intensivt grön mot den blå sommarhimlen och inte en vindkåre krusade vattenytan.

  Mitt på dagen paddlade jag uppströms igen till strömmen som jag kommit från. Klockan började närma sig två och om inte förmiddagen hade givit mig någon större harr så kunde chansen komma nu.

  Småharren var pigg på torrfluga i de nedre delarna av strömmen och det verkade lovande.

  Europea

  Jag fiskade med en Europea på tafsen. Jag höll mig borta från strandkanten därför att där gick djupfåran. Jag gjorde korta kast vinkelrätt mot strömmen och fiskade mig uppströms. Det blev många korta kast i strömkanten och plötsligt kom det jag hade hoppats på och som alltid lika överraskande.

  En stor harr steg i•det meterdjupa vattnet upp mot min flytande fluga men hann inte med utan fick vända, simma nedströms och ta den. Det var en härlig känsla att känna tyngden av den stora fisken i den starka strömmen. Och när den magnifika harren så småningom låg i håven och kunde vägas blev den sommarens största med sina 9 hg.

  "Snabbströms-torrflugorna" måste bindas så att de flyter länge annars får man byta fluga för ofta. De måste också bindas starka. Jag slår ofta vattnet ur dem med en pisksnärt.

  European är en av de bästa men det finns andra nattsländeliknande flugor som är bra. Binder man dem med ett glest kroppshackel så ökas flytförmågan. Andra flugor, enklare att binda, är vanliga hackelflugor med tätare kroppshackel i grått och brunt. De flyter bra och syns väl för fisken och fiskaren. De representerar allt ätbart som finns på vattenytan och kanske mest strömmens bäck- och nattsländor.

Jan-Åke Olsson med en fin sommarharr tagen på en grön nattsländelarv

  Torrflugan - dagsländan:

  Det här torrflugefisket pågår givetvis under hela säsongen, men inte på snabba, oroliga vattenytor, där dränks de allt för snabbt.

  De första dagsländorna, åsländorna, visar sig i mitten av maj. I början av juni har de blivit flera men aldrig så många att man ser några svärmar. Vattenståndet är fortfarande mycket högt och vattnet är snabbt och det är den tid på året då man ska fiska våtfluga, eventuellt med en sjunkande eller t o m en snabbsjunkande lina.

  Det gjorde jag också under många år tills jag en junidag råkade knyta på en av mina olivgrönkroppade, gråhacklade torrflugor, mina imitationer av åsländor, och fick fisk. Inte bara små, utan stora harrar, torrflugeharrar, solskensharrar. För mig börjar säsongens flugfiske med lika mycket torrfluga som våtfluga. Jag tycker inte att det är tiden på året som är avgörande, utan väder och vind, fiskens och insektens rytm, dag eller natt.

  Torrflugan -den lilla svarta kusen:

  När det gäller flugor för harren måste man också ha några små, mörka som ska representera den stora grupp som består av flygmyror, fjädermyggor, steklar osv. Det är mestadels landinsekter, som av någon anledning hamnar på vattenytan. En del av dem är dåliga flygare och förs av vinden ut över vattnet och faller ned där, drunknar och blir fiskföda.

  Jag vet inte om färgen spelar någon större roll men själv binder jag mina små i svart och brunt med sparsamt hackel och med vingar.

  I en typisk harrström i fjällvärlden, bred och lugnflytande med sand och grusbotten och lågt, mycket lågt, vatten, kom jag gående uppströms med mitt 1,5 fot långa splitcanespö och en dubbeltaperad lina i klass 4 på den lilla rullen. I den tunna tafsspetsen satt en liten svart fluga med två grå vingar lagda bakåt över kroppen. Storleken var någonstans runt 16.

  Jag gick i den grunda strömfåran och höll ögonen på den djupaste delen av strömmen, som gick inte mitt i strömfåran, utan under videbuskarna efter den ena stranden. Där hade strömmen grävt ut en djup fåra i den lösa sanden och där stod en och annan fisk och de var inte små precis.

  Jag upptäckte en harr och sjönk ned på knä: Den syntes tydligt mot den ljusa sandbottnen. Jag luftkastade och drog ut lina. Det var helmysigt att kasta med det lilla splitcanespöet.

  Jag kastade snett ovanför fisken och den lätta linan landade mjukt på vattenytan tillsammans med min lilla svarta fluga. Jag såg alltsammans. I det knädjupa vattnet steg harren lugnt upp mot flugan och sög i sig den. Jag krokade den, tröttade den och släppte den.

  Det här smygfisket i lågvatten är mycket spännande. Man kastar inte så mycket utan väntar tills man ser en fisk, studerar den, väljer fluga och taktik, kastar, tar den eller skrämmer den och så går man vidare. Den här harren vägde ungefär 6 hg och nästa ytterligare 4 hg.

Text av Lars-Åke Olsson © 1984

Besök gärna Lars-Åkes hemsida: http://www.scandiwest.com