Överraskningen
Av Rolf Smedman

  Strömmen började så sakta att stämma ner tonen till ett behagligt sommarsorl. Vårfloden gav med sig fortare än väntat och en efter en av fiskestenarna började sticka upp ur vattnet.

  Har man fiskat en lång räcka av år i ett vatten, lär man sig med tiden när de olika sträckorna börjar bli mogna för att det ska löna sig att lägga en torrfluga där. En och annan harr kan man lura att ta en förtyngd nymf innan stenarna visar sig, men en torrfluga besvärar dom sig inte med att stiga till.

  I övre delen av strömmen hade jag redan plockat några skapliga harrar, men strömnacken gick jag och sparade på för att ha en riktig godbit kvar. Där är strömmen snabbare och grundare, men det finns ett par hålor där de riktigt stora harrarna ställer sig, där måste vattenståndet vara perfekt för att det ska lyckas att narra en. Jag hade gått förbi där flera gånger, men ännu stod de rätta märkena under framrusande vatten. Men dom kom ett par, tre centimeter närmare ytan för varje dag.

  Jag hade gott om tid att vänta, i sinom tid skulle jag nog få belöning för mitt tålamod. Man har ju gudskelov blivit så gammal och klok att man inte låter fiskeivern rusa iväg med förståndet.

  Men så en morgon var det dags. Redan långt uppe i strömmen märkte jag att vattnet sjunkit undan snabbt de senaste dagarna och mina hålor nere på strömnacken borde vara precis mogna för en premiär.

  Men jag rusade inte direkt ner, försökte liksom suga sakta på karamellen och spara den lite längre. Jag började fiska minst femtio meter därifrån, fick ett par, tre lagom stekharrar som utan att tveka steg upp och högg European. Spädde ytterligare på min lustfyllda förväntan med att rensa fiskarna, repa färska björkkvistar till fiskekorsen, slå mej ner i skuggan och tända en pipa. Det var sommar, torrflugetid och vita ullmoln seglade upp över skogsbranterna söderifrån.

  Jag satt en god stund och tittade ut över strömnacken, men till slut gick det inte att hålla sig längre. Fanns det en storharr så skulle den få smaka på min slända nu.

  Jag knöt på en ny och fräsch fluga och redan i första flytet över blanknacken blev jag bönhörd. Under bråkdelen av en sekund trodde jag det var en storharr, men det var en av de inte alltför mångtaliga öringarna som hade tagit ståndplatsen. Den for iväg som en raket nerströms, hann hoppa och visa sig riktigt ett par gånger, innan den dök ner och satte fast den tunna tafsen mellan ett par stenar. Utgången kunde bara bli en, nollsextontafs är inte rätta dimensionen för en tvåkilos strömöring, speciellt inte när åbotten är en enda stenhög.

  Jag fick ett litet tunt plåster på såret i nästa håla som gömde två sexhektosharrar.

  Överraskningar som den här har hänt mej flera gånger i strömmen under årens lopp, någon sällsynt gång har jag tagit hem spelet, men för det mesta vinner öringen. När man nu skryter över att ha blivit gammal och vis, borde man ju gardera sig för såna här risker, fiska av misstänkta ståndplatser med lite grövre don. Men är man uppväxt med harren så är man.

  Jag var nere under ett par dagar och prövade streamers på kraftigare tafs, men ingen öring visade sig. Men det hade inte kommit någon storharr till hålan heller, så öringen fanns kanske kvar.

  Min son Dan kom upp på semester och redan första morgonen ville han ner och pröva en torrfluga. Han är ännu mera purist än jag och vill inte harrarna stiga till hans Europeor, så får det vara. Precis innan vi skulle stiga in i bilen gick jag tillbaka till Lillstugan och hämtade ett haspelspö och ett par små wobbler. Jag brukar inte spinna i strömmen, bara någon gång ibland när elritsorna leker och strömgäddorna vandrar upp efter dem.

  Dan fiskade av strykorna och skaffade en harrmiddag, men jag gick direkt ner till nacken och fiskade av hålan, först noga med olika streamers och sedan med torrfluga. Ingenting hände och när Dan kom ner satte jag ihop haspeln och gjorde ett kast över hålan. Öringen klippte wobblern direkt, rusade trettio meter ner i strömmen, hoppade och slet…!

  …det var helt klart att jag inte skulle ha den, och sedan fick haspeln vila. När inte ens så här grova försök hjälper är det lika bra att svälja förtreten. Olustkänslan försvann gradvis på eftermiddagen, när vi tillsammans rågade en korg med fina torrflugeharrar i strykan under den olycksaliga öringshålan. Bara ett par dagar senare tog jag sommarens första storharr där.

Av Rolf Smedman © 1984