Premiär-öring
Av Gunnar Johnson

  Premiär kan betyda festglada fiskare som samlas för att öppna en ny säsong tillsammans, men en premiär kan också avnjutas i ensamhet. Ensamhet förresten - man känner sig aldrig ensam ute vid en å fylld av brusande liv. Ensam kan man däremot känna sig, när man står upp och vill försvara samma å mot ett samhälle som tveklöst styrs av helt andra värderingar än flugfiskarens.

  Jag fäster en imitation av en grön, frilevande nattsländelarv på tafsen, fuktar nylonet med saliv och drar långsamt till knuten. Jag har under vintern bundit flera stycken, en del på vanlig våtflugekrok men också några på maggotkrok med böjd rygg. De flesta är lätt förtyngda, och de dubbade kropparna är ribbade med beige strutsherl och försedda med ett långt taperat huvud, som också får representera larvens mörkbruna framkropp.

  Snart du...

  Även om vårfloden nu gått tillbaka, och samtidigt tagit med sig de sista isbryggorna som strömstaren dykt från på vårvintern, är vattnet ännu högt över sommarnivå. Och det är fortfarande för kallt för att öringen ska stiga till ytan. Jag fiskar därför djupt nere bland bottenstenarna, och kastar uppströms med slak tafs för att låta flugan sjunka ordentligt innan linan tas av strömmen och sträcker tafsspetsen.

  Vårfloden har möblerat om på botten och dragit med sig halvsjunkna stockar och trädgrenar, och redan i ett av de första kasten fastnar jag och förlorar flugan. Jag sätter mig ner och knyter på en ny grön larv. Solen värmer skönt genom ett skirt vårgrönt lövverk, och ån dansar ystert nedför höljorna och piskas till vitt skum i forsarna. Ån är på humör - det är ju premiär idag, och hon vill väl visa upp all sin festsprudlande glädje.

  Den sista svåra tiden av vårvinter är förbi, och jag har länge gått och tummat på fiskegrejorna. Den senaste månaden har spötuben stått framme, och favoritrullen har legat på ritbordskanten för att jag ska kunna se den dagligen. Snart du ... har jag tänkt.

  Blandade känslor

  Premiär är ett ord med "magi". En premiär kan avnjutas i sällskap med andra fiskebröder, som långt i förväg tillförsäkrat sig en åtråvärd plats första fiskedagen. Men en premiär kan också avnjutas som ett ensamt möte med en vårbrudsklädd natur med skiraste ljusgröna flor slaget över åns porlande slöja av vitt och silver.

  En sådan premiär är det för mig idag. Men även om dagen är underbart fin, och känslan av att äntligen stå vid ån igen uppfyller mig med varm, igenkännande glädje, så är känslorna den här gången blandade med en stingande oro. En förtvivlan mitt i all porlande vårglädje, som inte ens fågelsången förmår skingra.

  Min vårbrud blev våldtagen för några år sedan. Bolaget längre uppströms skändade henne och det sprudlande liv hon bär och föder.

  Det är därför med blandade känslor jag idag går henne till mötes. Det jag kallar liv och rätt till liv är okända begrepp för ett bolag som mäter omvärlden i kronor och ören, och för en kommun och myndigheter som mäter lyckan i antal arbetstillfällen och som därför fattar beslut som luktar lika illa som den olja som tillåts fläcka hennes slöja och med våld ta bort det liv hon bär.

  För vad betyder för dem alla de öringyngel som aldrig fick uppleva den vår jag själv nu går till mötes. Och vad betyder alla de sländor som aldrig fick dansa i skymningen en varm sommarkväll... De syns inte i Bolagets bokslut, och de skulle ju ändå aldrig fått rösta i några kommunala val.

  Utslagna

  Det är mot den bakgrunden jag premiärfiskar. Att de två yngsta årsklasserna öringar är utslagna vet jag efter förra höstens elfiske, men jag vet också att en del större öringar klarar sig. Det fanns knappast några dagsländor sommaren som gick, medan nattsländorna tycks ha klarat sig bättre, åtminstone så här långt nerströms.

  Så därför har jag bundit nattsländelarver i vinter. En ny sådan sitter nu på tafsen, och jag flyttar mig till en annan del av höljan. På ena sidan kantas ån av några större stenblock och utanför är det djupt. Jag kastar uppströms och långt ovanför, för att flugan ska sjunka till rätt djup innan den når hålan.

  Svaret kommer när jag väntat det, och jag utnyttjar överraskningsmomentet för att styra ut fisken på den fria vattenytan nedanför, innan den riktigt fattat vad som hänt och hunnit gå ner och sno in tafsen runt någon bråte på botten.

  Öringen ganska stor

  Öringen är ganska stor för ån, säkert styvt kilot, och jag tar mig friheten att drilla den lite längre än jag skulle gjort om det var sommar. Ännu är temperaturen låg och vattnet håller mycket syre, så öringen ska inte fara illa. Jag krokar av den nere i vattnet. Den är ännu vintermager, men till sommaren har den ätit upp sig till matchvikt kring ett och ett halvt kilo, om det nu finns tillräckligt att äta, - om inte oljan tagit det mesta.

  Om det dött en del fisk så kan ni väl sätta i ny, har folk sagt i all välmening. Begär ett skadestånd och köp från en odling.

  Men så enkelt fungerar inte naturen. Köpa ny fisk går nog, men den är inte anpassad till ån sedan urminnes tider, som vårt vildlekande bestånd är. Och förresten - vår köper man insekterna...

  Jag har tagit min premiäröring, och innan dagen är slut har jag släppt tillbaka ytterligare två. Alla valde de min gröna nattsländelarv. Och även om de i det vårkalla vattnet inte utvecklade samma kämpkraft, som de ska bara om några veckor · då jag kan fresta dem med torrfluga, så är de vildöringar till varje centimeter av sin längd.

  Vilda bataljer

  Våren är sen här på det småländska höglandet, men när försommaren kommer som genom ett trollslag och naturen slår ut i full grönska, så kommer mina öringar att bjuda på vilda bataljer. Med spöt i båge och rusande nerför forsnackarna ska öringen dra lina från min rulle, och sången från den ska blandas med ljudet av brusande vatten. Den sången kan en odlad öring aldrig bjuda på.

  Premiär är ett ord laddat med förväntningar. På vintern drömmer vi om premiären medan vi binder våra flugor.

  Hur många flugor binds det egentligen i Sverige en vinter, tänker jag medan jag rullar in löslinan efter att ha släppt tillbaka premiärdagens sista fisk. Hur många timmar ägnar vi åt våra dunkrokar, och hur många timmar ägnar vi åt våra vatten? Tänk om vi band hälften så många flugor, och använde resten av tiden åt att vårda de öringar som sedan ska skänka oss fiskarglädje till sommaren. Hur många brevporton går det på varje fluga? Hur många brev skulle vi kunnat skriva till makthavare och myndigheter, för att driva kampen för alla de liv som inte får födas till någon premiär? Hur många artiklar med vackra bilder av rusande fiskar kunde inte ha fått förbli oskrivna, för att istället lämna plats i spalterna för det som det hela egentligen handlar om - att vi i framtiden ska ha ett fiske värt namnet.

  Inför en premiär ska man vara nervös, har en skådespelande vän berättat mig. OK - jag är nervös inför min premiär, men min nervositet är blandad med rädsla...

Av Gunnar Johnson 1982 ©