Havsöring på närdistans
Av Pelle Klippinge

Många mindre strömmar håller fin havsöring. Fisket sker vanligen på kort håll vilket betyder försiktighet och optimal spänning. Smart strategi och skräddarsydda redskap är ingredienser som underlättar.

  Hugg och rusning i samma sekund! Jag bävar och håller andan då havsöringen sticker med rak kurs till höger mot bryggan. Den fortsätter under en båt där linan nätt och jämnt går fri. Går upp i ytan och sprätter till innan den sticker vidare mot kanalen som i sin tur leder mot havet. Typiskt nog är det en bastant fisk som bitit på och med hela linan ute tynger det rejält. Rullen varvar friskt och det är inte så mycket mer att göra än att lätta trycket och avvakta med mitt lilla spö. Det brukar fungera med lite tur.

  Som tur är väljer havsöringen att vända i 90-gradersböjen, och går tillbaka mot huggplatsen. Gör några rusningar till innan den vinglar över lite på sida. Kommer tillbaka ända upp mot forsen. Med stadig press, så det riktigt sjunger om linan i vårvinden, kan jag sedan styra in den och få grepp om spolen. Havsöringen är stor för detta lilla vatten. Jag mäter och väger den vackra kämpen till drygt 6 kilo. En av de stridbarare individerna jag lyckats fånga i åns vackra strömmar.

  En stund senare knallar jag uppströms för att låta Sea pool, som mynningshöljan kallas, vila lite grand. Vandrar genom ett formidabelt hav av vitsippor ett stycke ovanför Herrgårdsrännan och slår ny styrknut runt flugans hals. Hör årets premiärstrof lite trevande från lövsångaren uppe i altoppen och ser första svalan susa förbi.

  Jag testar knuten och bryner kroken. Smyger i position och står blickstilla som en häger. Hinner inte rulla ut så många kast innan det biter till på kort lina. Hugget kommer just där det grundar upp strax ovan det gamla Klapphuset. Exakt där Folke har minkfällan. Det lilla spöt står åter i rejäl båge. Också detta är en stark krabat visar det sig, även om den mest rullar och krumbuktar sig i ytan. Den vill först ner mot nacken vid bron men gör inga längre utflykter. Den blir snabbt spak och jag ser att det är en mörkare och utvandrande hane. Då den väl kommer in mot land simmar den rätt upp på terra firma. Jag lossar flugan och låter havsöringen sedan ligga på sida en kort stund innan den simmar iväg för egen maskin.

  Intensiva fisken

  Visst är det kul när havsöringen biter på! Och jag har en bestämd uppfattning att fisket just i mindre vattendrag gärna blir extra intensivt de dagar man kommer rätt. Så var det exempelvis just denna aprildag vid en liten å som tillhör mina hemmavatten. För att läska er ytterligare blev det för övrigt ännu en havsöring denna förmiddag. Den tog upp mot den övre gränsen i lilla pottliknande Jack Scott. För övrigt en ganska speciell pool som det gäller att fiska på rätt sätt. Inte bara lägga ut flugan hur som helst.

  Kan fisket dessa gyllene stunder upplevas som alltför enkelt och kravlöst för att ge spänning? I denna skildringen verkar det som att det bara är att kasta ut så nappar det. Vanligtvis är det förstås inte så enkelt, även om det shmdtals blir ett och annat välkommet bonanza. Speciellt sent på våren när nedvandrande havsöring blandar sig i leken med en glupande aptit på allt som rör sig. Man ska i sammanhanget dock ha klart för sig att ett mindre vattendrag är högst speciellt att fiska. Det kräver vanligtvis lite extra finess och skiljer sig på några punkter väsentligt från fisket i större strömmande vatten.

Underbara vår! Lars K. väljer fluga vid Såghäljan

  Vaksamt vilt

  Låt mig först i korthet berätta att ån håller ett stabilt bestånd av vild havsöring. Ingen lax vandrar upp. I förhållande till vattnets storlek är det grov havsöring, där det enligt uppgift har fångats enstaka exemplar över 10 kilo. Varje säsong fångas det havsöringar runt 6 kilo och vanligen också några toppar över 8 kilo. På den sträcka jag fiskar som ligger närmast havet fångades för övrigt bara för några vårar sedan en välmatad havsöring på hela 8,5 kilo. Medelvikten här, i de nedre delama, torde dock ligga närmare 2 än 3 kilo. Detta eftersom det fångas en hel del mindre blänkare eller "finnocks" under eller runt kilot.

  Den vandringsbara delen av ån är lite svårbedömd eftersom den grenar sig men är mellan tummen och pekfingret sju kilometer. Flödet i ån fluktuerar mycket, som i de flesta vattendrag här i Småland, och pendlar mellan 0,5-10 kubikmeter under säsongen. Bredden på ån varierar naturligtvis men jag gissar att en snittvidd ligger runt 6-8 meter med ett vatten som är lätt humusfärgat. Att fisket här har gamla anor förstår man då Gustaf Wasa på sin tid tillsatte en fogde enbart för att övervaka det hela och naturligtvis för att indriva skattemedel.

Det lilla spöt i rejäl båge.
Havsöringen rusar ner mot nacken vid bron.

  De som tidigare bara bedrivit havsöringsfiske i större vattendrag kan lätt komma fel vid ett mindre. Här går det sannerligen inte att busa fram hur som helst. Havsöringen är precis som allt vilt vaksam och som jag skrev tidigare så kräver fisket här lite mer finess. Med det menar jag framför allt att man måste tänka i nya banor, uppträda extra försiktigt och i vissa situationer tillämpa en annorlunda strategi. Jag kan ta mig själv som ett dåligt exempel här eftersom det tog ett tag innan jag riktigt kunde acklimatisera och ställa om. Och först då började det hända saker. Bara så små diffusa missar som att vada eller gå för nära åkanten visade sig i vissa pooler betyda mer än både tafsgrovlek och flugmönster tillsammans. Speciellt gäller detta de pooler som har blank slät yta. De med turbulent ström och vågigt drag genom större delen av poolen är inte alls lika känsliga.

Pelle visar upp en sjukilosöring vid Såghöljan.

  "Fine and far off"

  Visst vet jag att försiktighet är en dygd i allt som inrymmer havsöringsfiske men är man fostrad vid ett större vatten är det faktiskt lättare än man tror att glömma läxan. "Fine and far off" gäller där så är möjligt och glöm inte att ståndplatserna i ett litet vatten alltid är närmare stranden än i ett större. Hur många flugfiskare i Mönum, Driva eller annan större älv startar inte sitt fiske genom att vada ut någon meter eller två, bara för att täcka de bästa ståndplatserna? Detta fast man egentligen vet att havsöringen även där stundtals går väldigt grunt.

  Stående på stranden eller ännu bättre så att bara spötoppen når strax utanför är en perfekt tumregel. Dels får lina och fluga en attraktivare sving i de flesta pooler men framför allt betyder det att man fiskar av större yta. I bästa fall med flugan i jämn fin fart ända in till strandbrinken. En viktig och smart strategi som kort sagt optimerar fångstchanserna. I större vattendrag med mer strömtryck får man på något vis detta gratis medan man i ett mindre vatten måste vara mer uppmärksam och helt enkelt jobba mer aktivt på denna viktiga detalj.

  Jag fick detta klart för mig då jag till en början envisades med sjunklina under vårfisket. Fisket gick dåligt. Gång efter annan missade jag försiktiga "nyp" eftersom linan plus en dubbel Garry i storlek 6 helt enkelt sjönk för djupt. Retfullt nog ofta i det spärmande skede då jag fiskat mig ner till poolens mest intressanta och djupare del. Här gällde det att fundera ut något. Ett radikalt skifte till flytlina och tyngre fluga i kombination med att stå längre in på stranden gjorde underverk. Nyckeln till framgång var att flugan då fiskade hela poolen inklusive det djupa partiet och ända in till strandkanten.

Pelle släpper tillbaka en sjukilosöring i Såghöljan.

  Litet pooldilemma

  Håll med om att vissa pooler är hopplöst svåra att fiska. De jag framför allt syftar på har en kraftig och vattenfallsliknande inloppström. Ni känner säkert igen det hela då lina och fluga efter kastet sugs rakt ner i en stor båge där all kontakt och kontroll bara upphör. Många med mig upplever dessa pooler som smått eländiga. På sträckan finns en sådan pool ett stycke ovanför en vägbro. Det är den lilla höljan som går under det klingande namnet Jack Scott, som jag nänmde inledningsvis. Poolen är kort, kanske runt femton meter allt som allt, men den har ett riktigt fint djup på två meter. Man fiskar den från innersving och i höga flöden gräver linan ner sig rejält efter nedslag.

  I denna pool, precis som i andra liknande, är det knappast lönt att fiska på traditionellt maner och starta överst. Nej, betydligt bättre är att starta på mitten. Givetvis med så låg profil som möjligt även om denna pool tillhör den "förlåtande" kategori som har en bruten och vågig yta, där öringen inte är lika lätt att störa. Effektivaste vapen är en förtyngd fluga - och viktigt; kasten riktas snett uppströms rakt in i det skummande vitvattnet. Mendning kan behövas ibland men miraklet som sker från denna position är för det första att linan inte dras ner, och allra viktigast naturligtvis att flugan fiskar på avsett vis. Den får en helt annan gång, samtidigt som man har kontroll över den! Havsöringen står gärna under eller strax bakom det brusande vitvattnet och när den jagat ifatt flugan i poolens mittre del kommer det man längtat efter hela vintem - ett klockrent bett.

  Förbättrad feeling

  I små vatten är det många gånger en fördel att tänka "kort". Korta kast eller rättare sagt rollningar, svepningar eller spey är det som gäller. De där långa kasten som emellanåt är så sköna att sträcka ut i ett större vatten är här bara att glömma. Träd, grenverk och buskar är helt enkelt i vägen. Jag kan inte påstå att jag mätt längder men flera av de havsöringar såväl i denna å som i andra mindre vatten, har bitit i på kort lina. Ibland bara med någon ynkans meter lina utanför toppen. Man kan faktiskt bli lite skraj vid dessa tillfällen då allt går så snabbt. Tänk er själva då en rejäl havsöring sliter till på bara några meters håll!

Mattias K. drillar i Sea pool.

  När man fiskar småvatten med korta kast är det en fördel med en lina som är åtminstone ett par klasser tyngre än vad spöet egentligen klassats för. Detta för att få bästa känsla, balans och rörelse i påken. Själv använder jag mestadels en 8,5-fotare i klass 5/6. Ett vanligt öringspö alltså. Det fina är att det underlättar kastandet betydligt i den trånga miljön. Till spöet använder jag mestadels en flytlina i klass 8 och ekipaget fungerar med den äran. Vid behov även till ett och annat längre kast.

  Med endast några meter lina utanför toppöglan belastas spöet snabbt till full sving, tack vare "övervikten". Fördelen ligger inte bara i kastkänslan, som man kanske kan tro, utan i det faktum att jag lättare kan styra lina, tafs och förtyngd fluga. Få flugan att rolla, svepa eller "ploppa" in under trädöverhäng och liknande hinder som det bitvis finns rent förfärligt gott om. Ett teknikfyllt precisionsfiske som är otroligt skojigt! Och i just detta finlir tror jag också en hel del av kärnan finns i det lilla strömvattnets charm. Det mesta sker på närdistans vilket ger havsöringsfisket en spännande och lite annorlunda dimension. Att drilla stort på smått är ju också det en verklig utmaning som bjuder dramatik utöver det vanliga.

Text av Pelle Klippinge 2006 ©
Fotoe: Amanda och Pelle Klippinge 2006 ©

Besök gärna Pelle Klippinge/Spey Cast.