En Black and Peacock för regnbågen

Text & foto Gunnar Johnson ©

  Regnbågen närmar sig. Ute från sjön kommer den sakta vakande i maklig takt. Ryggfenan bryter vattenytan så där eggande långsamt och ibland, när fisken tar något en decimeter under ytan, blir det bara en mjuk virvel som sakta dör ut. Det har börjat skymma, men längre bort i viken lyser trädtopparna ännu orangeröda i den nedgående solen. Allt är stilla och någonstans bakom mig håller en koltrast kvällskonsert från toppen av ett träd...

  Regnbågen har nu kommit ytterligare ett par vakringar närmare i sin utstakade bana ute från sjön och in mot vassruggen, där den sedan brukar vika av, följa vassen fram till ett näckrosbestånd och sedan fortsätta ut mot sjön igen. Den går samma triangelformade bana som den gjort nära nog varje kväll de senaste veckorna. Jag känner fisken - har krokat av den två gånger tidigare. Senast förra helgen.
Min Black and Peacock ligger redan och väntar på vattnet. Jag har lagt ut den på 10-12 meters håll, lagom för att endast behöva lyfta för ett enda bakkast och sedan vinkla framkastet en aning och lägga ner flugan två meter framf6r regnbågens senaste vak- ring i den beräknade riktningen, bara den kommer tillräckligt nära...

  Nu är det dags. Min Black and Peacock tar vatten och jag räknar sakta ett, två, tre... tills jag förmodar att den sjunkit en decimeter och att regnbågen nu befinner sig en halvmeter från flugan. Så tar jag hem den i en kort handtwist, bara en decimeter lång, så att tafsen ska dra upp flugan mot ytan och i samma ögonblick slår en böljande vakring ut och jag känner dragningen i linan...

  Patrullvägar

  Den som ofta fiskar i en och samma sjö lär sig efter en tid att urskilja olika beteenden hos fisken. Regnbågen har till exempel nästan alltid väl definierade "patrullvägar" som den följer i sitt närings sök. Det är till och med så att enskilda individer i ett regnbågsbestånd tycks ha sina speciella rundor, som de vandrar kväll efter kväll. Kanske motsvaras dessa rundor av öringens ståndplatser i ett strömvatten. På samma sätt som en stor öring kan försvara en bra ståndplats, så kan det kanske vara så att vissa regnbågar skaffar sig "monopol" på bra "matrundor" och därmed växer till snabbare än de regnbågar, vilka får hålla till godo med mindre produktiva par- fler i sjön. Om det är så vet jag inte, men tanken har ibland föresvävat mig. Hur som helst tycks dessa fiskar uppträda på ett naturligt, nästan lite självsäkert sätt - för att översätta till mänskliga egenskaper - och de tycks rent allmänt vara väl anpassade till livet i sjön och är vad man kan kalla "förvildade" - till skillnad från andra regnbågar, vilka aldrig tycks acklimatisera sig.

  Mina erfarenheter om dessa regnbågar, som vandrar längs invanda patrullvägar, delar jag med många andra flugfiskare. Men för att riktigt kunna konstatera fenomenet måste man fiska regelbundet i ett och samma vatten, så att man lär sig hur mönstret ser ut. I en sjö, som jag några år arrenderade tillsammans med ett par kamrater, släppte vi normalt tillbaka den regnbåge vi fångade, och med tiden lärde vi oss känna igen vissa regnbågar som individer och märkte då hur dessa ofta fångades på samma plats gång efter gång just då de patrullerade sina speciella matvägar. Om en sådan fisk togs upp från vattnet, kunde det dröja en tid innan någon ny regnbåge tog över dess patrullväg. Så kanske ligger det något i att dessa rundor är individuella eller motsvarar strömfiskens ståndplatser. Jag vet inte - men det kan vara embryot till en teori...

  Black and Peacock

  Att fiska efter välvuxen regnbåge, som går i ytan och avslöjar sig i ett radband av vakringar, är speciellt spännande. Man ser hela tiden fiskens väg genom vattnet, vilket gör att det här fisket blir mycket engagerande. Det är något helt annat än att söka regnbågen nere vid botten med stora streamers eller montananymfer. Just vakets magi betyder mycket för mitt eget flugfiske, och jag tror jag delar den känslan med de flesta flugfiskare. Att kasta på vakande fisk ger fisket en alldeles speciell krydda. Vid det här speciella fisket är det sällan några rejäla vak. Oftast ser man bara en ryggfena som bryter vattnet, ibland endast en virvel, då regnbågen tar något strax under ytan. Men just dess försiktiga vakbilder verkar - åtminstone på mig - extra eggande...

  Mycket snart blev Black and Peacock både min och många av mina kamraters favoritfluga vid de tillfällen då regnbågen på detta vis kryssar runt och tar något i eller strax under vattenytan. Black and Peacock är en synnerligen enkel och lättbunden fluga, som kan imitera åtskilligt på fiskens matsedel. Den är alltså en allroundfluga, och fiskad i vattnets ytskikt med flytlina bjuder den dessutom på ett avspänt och trevligt fiske. Men först och främst blev flugan min och mina fiskekompisars favorit därför att den också visade sig vara regnbågens favorit. Vissa tider tog vi nära nog alla regnbågar, som gick och vakade på det beskrivna sättet, på just Black and Peacock.

  Black and Peacock har även på andra håll i världen ett utomordentligt gott rykte vid sjöflugfiske efter regnbåge. Även i Sverige blev flugan mycket populär när vårt fiske i stilla vatten slog igenom på 60-talet, och den uppfattas idag med rätta som en klassiker. Men på något märkligt sätt har den under senare år fått stryka på foten för andra stillavatten-mönster, vilket är synd. Black and Peacock försvarar nämligen mer än väl sitt goda rykte även idag. Men den ska användas vid rätt tillfällen, och ett sådant är just då regnbågen bryter vattenytan med ryggfenan i dessa långsamma, eggande vak.

  Snabba kast i fiskens väg

  Det gäller att genskjuta regnbågen med kast strax framför den senaste vakringen i den beräknade patrullvägen. Därför måste man studera regnbågen ordentligt, så att man kan förutse hur fisken kommer att röra sig och med vilken hastighet, för att kunna placera flugan så exakt i den troliga banan som möjligt.

  Flugan bör fiskas omedelbart under ytan. Den behöver därför inte vara förtyngd. Samtidigt ska den snabbt ta sig genom ytfilmen utan att bli hängande i denna. Flugan måste därför vara förhållandevis tunt dressad med ett glest men sugande hönshackel. Luftkasten bör vara sparsamma - de skvätter nämligen ur vattnet från flugan, som därvid riskerar att torka och bli liggande uppe på ytan. För att få flugan att sjunka måste man då dra en aning i tafsen, vilket inte behövs om flugan är rätt bunden och man kastar den på rätt sätt. En mjuk linbåge stänker inte ur lika mycket vatten som en snäv och snabb linbåge gör. Helst ska man också kasta på det "amerikanska" sättet med ett minimum av blindkast. Gärna bara ett enda bakkast och sedan genast lägga ner flugan igen, eftersom blindkasten också hjälper till att torka ur flugan. Det ser man på alla de små vattendroppar, vilka så tydligt stänks ur flugan, och som syns som ett moln av dimpartiklar i bakkastet, när man ser ett flugkast i motljus.
Genom att regnbågen hela tiden rör sig vid den här typen av fiske, gäller det dessutom att träna in en kastteknik, där man snabbt kan ändra framkastets riktning utan att gå vägen över en serie blindkast. Det går att lyfta linan och vinkla framkastet direkt efter lite träning.

  För att få lina och fluga att "släppa" lättare från vattnet, skakar man spöet en aning i sidled vid lyftet från vattnet. Flugan lättar då utan att skrämma fisken mer än nödvändigt. Skakningen sker synkront med själva lyftet - en teknik som också är utmärkt vid vanligt torrflugefiske. När fisken går sina rundor får man god tid på sig att förbereda kastet. Men omvänt har man mycket kort tid på sig att utföra det. Regnbågen går snabbt vidare, och att då försöka jaga ifatt den med ett förnyat kast brukar bara resultera i att tafs och lina faller över fisken. Då är det oftast bättre att vänta ut fisken tills den kommer tillbaka på nytt.

Genom att skaka spöet i sidled släpper linan lättare vid lyft från vattnet. Det hela ska ske i en kontinuerlig rörelse samtidigt som man påbörjar bakkastet. Öva också att vinkla framkastet direkt utan att göra några framkast

  Heta områden

  Många gånger har man skäl att fråga sig varför regnbågen oftare vakar på speciella områden eller längs särskilda stråk än på andra platser i en sjö. Ett absolut svar får vi kanske aldrig, och orsakerna varierar säkert mellan olika vatten. I en välfrekventerad put and take sjö, där vattnet nära nog aldrig får vila, tenderar fisken att börja vaka långt ut och sedan flytta närmare stranden allt efter att skymningen sänker sig. Det beror naturligtvis på att fisken känner ett visst skydd i mörkret, men också att bytesdjuren söker sig mot ytan och de grundare strandpartierna allt efter att det blir mörkare. Det är ju något ljusare där än nere på större vattendjup.

  Men i de "privata" regnbågsvatten jag haft tillfälle att fiska, det vill säga småsjöar, som arrenderas av några få flugfiskare och där störningarna är mindre, har denna tendens varit mindre märkbar. Visst är regnbågen även här pelagisk och jagar i stor utsträckning ute på friytorna. Men ibland har det visat sig vara vind eller vattenströmmar, som för insekter och andra bytesdjur längs speciella stråk i sjön och därmed skapar särskilt attraktiva jaktområden där fisken håller till. Detta la jag märke till vid flytringsfiske i en sjö, där jag tidigare observerat hur regnbågen föredrog vissa områden ute på sjön och hur den också ofta gick sina speciella patrullrundor. Från land syntes inget speciellt på vattnet, men väl ute i flytringen märkte jag hur där fanns ganska skarpa gränser - stråk i vattnet skapade av vind eller strömförhållanden - där insekterna koncentrerades och drev i en speciell riktning. Det var dessa linjer fisken följde.

  I andra fall kan man kanske tänka sig hur grundkanter eller områden med mycket vattenväxter ger extra skydd för bytesdjuren och varifrån de söker sig mot ytan när det börjar mörkna eller då det är dags att kläckas. Sådana områden kan naturligtvis vara omöjliga att upptäcka från land. Men de strömstråk, vilka jag nämnt tidigare och som samlar regnbågens bytesdjur som på ett löpande band, kan man upptäcka med lite träning.

  Det säkraste sättet att lära sig regnbågens patrullrundor är emellertid att vara flitig gäst vid sitt vatten. Erfarenheten lär oss då längs vilka vägar fisken brukar gå. Och vakar den dessutom med de tidigare beskrivna mycket långsamma och eggande vak- bilderna, vill jag på det varmaste rekommendera en Black and Peacock som en suverän allroundfluga över hela säsongen...

Bindbeskrivning:

Black and Peacock Spider

  Black and Peacock är en mycket enkel och lättbunden hackelvåtfluga.

I den här versionen binds den med hackelfibrer av normallängd. Välj ut ett mjukt, svart hönshackel och fäst in det.
Fortsätt sedan med den svarta eller mörkbruna bindtråden till krokböjen.
Fäst in och linda en kort tag på 2-3 varv av embossed guldtinsel.
Bind därefter in två eller tre påfågelherl (gärna bronsfärgade) och tvinna dem runt bindtråden. Linda dem sedan tillsammans fram mot hacklet.
Flugan bör ha en taperad kropp, som inte är alltför tjock. Hacklet ska vara glest - ofta räcker det med två varv.

Klicka på bilden för större bild

Text, foto och teckningar Gunnar Johnson 1997 ©