Av Gunnar Johnson 1983

  Flera av de fiskar jag behållit de senaste säsongerna har haft magen fullproppad med iglar. När jag berättat detta för flugfiskande kompisar, så har de svarat att de gjort samma erfarenhet. Jag vet inte om det varit tillfälligheter, eller om det är så att iglarna ökat i mina vatten. Eller, hemska tanke, att övriga bytesdjur minskat på grund av försurningens effekter, och fisken därmed ändrat sina kostvanor. Slås några djur ut, så kommer ju andra och mer tåliga arter att ta över de tomma nischerna.

  Iglarna tillhör ringmaskarna, berättar uppslagsboken och de är därmed på lite håll släkt med både daggmaskar och havsborstmaskar. Båda populära på öringens meny. Det finns flera olika iglar i strömmande och stilla vatten. Gemensamt för dem är att de är långsmala, lätt tillplattade, maskliknande djur, som simmar med slingrande, vågformiga rörelser. Färgen på de iglar jag sett har varierat starkt. De flesta har varit mörkt gråbruna till svarta. Andra har varit rent bruna, oftast med ett inslag av olive. Några har varit melerade eller fläckiga, och samtliga har varit något ljusare på undersidan.

  Den mest välkända är förmodligen blodigeln, som tidigare användes för medicinskt bruk. Det är förmodligen åsynen av denna, och tanken på att den sätter sig fast och suger blod, som gör att vi ser på iglarna med visst obehag. Men nu är lyckligtvis alla iglar inte lika otrevliga. Blodigeln är dessutom mycket sällsvnt ute i våra vatten. De som är vanligast är hästigeln och hundigeln, och fisken har definitivt inget emot att äta sig fet på dem. Framför allt låter regnbågen sig väl smaka.

  Personligen blev jag tveksam, när jag upptäckte iglarnas betydelse som fiskföda. Det var inte med någon större flugbindarglädje jag satte mig ner att binda de första exemplaren. Provfisket gav emellertid kontakt med grov fisk - grövre än genomsnittet i vattnet - och därför kommer jag framledes att bära med mig några igelmönster i flugasken. De får till att börja med bli " räddningsplankan", som jag tar till då inget annat hjälper.

  Ett av de mönster jag själv provat är en igel av nerklippt marabou. Det är samma metod som bla. Clayne Baker använder. Personligen anser jag det vara en överlägsen teknik, då det gäller att skapa en livfull representation av igeln. De mjuka maraboufibrerna rör sig och andas. Först hade jag svårt att få mina marabouiglar att sjunka ordentligt, och samma kritik har jag hört från andra som fiskat med Claynes stora trollsländenymfer. Båda undviker vi emellertid att förtynga våra flugor, eftersom de får en bättre och livfullare gång om kroken är oförtyngd. Clayne har i stället lärt mig att doppa ner flugan i vattnet innan jag börjar fiska. Samtidigt kramar man ut alla små luftbubblor, som fastnat mellan fibrerna.

  Man bör också kasta med mjuka rörelser och större linbåge än normalt. På det viset slår man inte ut lika mycket vatten från flugorna. Med andra ord samma kastteknik som man använder vid fiske med dubbade hacklade nymfer, för att dessa snabbt ska sjunka genom vattenytan. Det gäller att inte ha allt för hög hastighet och för smal linbukt. Då vänder flugan så snabbt, att det mesta vattnet skvätter ur den. Istället gäller det att låta flugan behålla så mycket vatten som möjligt i blindkasten. Därigenom sjunker den lättare nästa gång den tar vatten. Tidigare talade man ju också om styvare spön som torrflugespön, medan nymfspöet skulle vara långsammare och kasta en mjukare båge. För lika viktigt som det var att torka torrflugan i blindkasten, lika viktigt var det att nymferna med deras sugande hårkroppar behöll vattnet. Det samma gäller för dess "igel-flugor".

a. igel bunden av mohairgarn, som kammats ut.
b. krokskaftet lindat med marabou och stjärt av samma material.
c. nerklippta marabouiglar, gjorda med Clayne Baker's metod.

  De amerikanska sjöflugfiskarna har ofta en igel på tafsen. Likaså fiskas de gärna även i strömmande vatten. Ett av de vanligaste mönstren är en streamerkrok lindad med långfibrigt mohairgarn, som sedan petas ut med dubbingnålen och kammas. De populäraste färgerna är rödbrunt, olivgrönt och svart.

  Iglarna fiskas främst nära botten med en snabbsjunkande lina. Men de tas gärna av fisken också i mellanvattenläge, där de fiskas med flytlina eller ännu hellre med en sinktip. Eftersom iglarna ibland är fem centimeter eller längre, så blir de mycket svårkastade bundna på stor krok. Därför binds de oftast på 10:ans streamerkrok, och man låter kroppen sticka ut bakom krokböjen. Visserligen resulterar en sådan flugkonstruktion i en del hugg, där man endast känner fisken utan att lyckas kroka den, men samtidigt ger den böljande bakkroppen en god representation av iglarnas sätt att simma med vackra vågrörelser. Ibland har hugget kommit just då jag "räknat ner" flugan, och gjort den första intagningen. Jag gissar att regnbagen följt igeln ner genom vattnet, eller stigit för att möta den, och att sedan har det faktum att igeln ändrat rörelseriktning och därmed maraboufibrerna börjat "andas", varit den huggutlösande impulsen. När flugan rör sig fritt rör sig fibrerna böljande, men då man påbörjar intagningen, lägger sig fibrerna utefter kroppen, och flugan får den karaktäristiska igelprofilen. Materialet ger flugan ett eget liv.

  Det är inte så manga år sedan vi flugfiskare "upptäckte" fisket med myggpuppor och nattsländepuppor. Det är ett fiske som tog fart först under 1970-talet. Idag vet vi att det är bytesdjur, som står högt upp på fiskens matsedel. Vissa tider på året och i vissa vatten kan de till och med vara den helt dominerande födan. Men det hindrar inte, att generationer flugfiskare helt missat dessa insekters betydelse. Kanske gäller detsamma iglarna. Men här har vi ytterligare en tröskel att kliva över. Iglar kan ju knappast karaktäriseras som trevliga, och vi bär säkert alla på en lätt aversion mot dem. Dessutom är det stora "kusar" som för det mesta binds på streamerkrok.

  Både jag själv och några av mina fiskande vänner har därför ställt oss frågan om det här fortfarande är fiugfiske eller inte. I teknisk mening är det naturligtvis det - ett fiske med flugspö och fluglina, och med en fjäderklädd krok som presenterar ett av fiskens bytesdjur. Men det finns också en känslomässig aspekt på fiske med flugor av det här slaget. För min egen del kan det aldrig jämföras med det lätta fisket med en torrfluga, flymf eller nymf på tafsen. Men som Jim Leisenring en gång har sagt: "Vi fiskar alla för vårt nöje - jag för mitt och du för ditt". Så vem av oss kan säga vad som är rätt eller fel.

  Men det finns de som vet säkert. Regnbågen och öringen. Båda har visat att de uppskattar iglarna, och det kanske vi får böja oss för - antingen vi vill eller inte....

Klicka på bilden för större bild

© Text, och teckningar: Gunnar Johnson 1983

Tillbaka till entomologi huvudsida