Simmande flugor

Att känna till bindmaterialets egenskaper i vattnet i förhållande till olika kroktypers vikt och balans är nyckeln till att kunna binda simmande flugor

Text, foto & teckningar: Tomas Olson 1992

  Innebörden i begreppet "simmande fluga" kan vara mycket mångtydigt. Närmast i tankarna ligger kanske den rörelse som strömmen ger en draggande våtfluga. Även om fiskaren kan göra en hel del för att få ut sa mycket som möjligt av denna rörelse, exempelvis att använda lätta och ostabila flugor knutna till långa fina tafsar, så handlar denna artikel om den rörelse som fiskaren, genom drag i linan eller vippningar med spötoppen, kan ge flugan.

  Om man utesluter flugor med skedar och ledade kroppar finner man att framförallt två saker är avgörande för om flugan ska få en levande och simmande gång i vattnet. Nr 1: Att känna till bindmaterialets egenskaper i vattnet i förhållande till olika krok- eller tubtypers vikt och balans. Nr 2: Att anpassa tafs och lina till den fluga som används.

  Det räcker att se endast tio-femton år bakåt i tiden för att konstatera att begreppet simmande flugor vid denna tid knappast existerade. En studie av dom stora amerikanska postorderföretagens flugsortiment visar samtidigt att olika typer av kaninhårsmatukor och flugor med stjärtmaterial av marabou allt mer kommit att ersätta dom traditionella streamerflugorna. Det räcker med att jämföra sortiment från sent sjuttiotal med nutida sortiment. För mindre nymfer märks en motsvarande ökning av flugor med finstrukturerade dunmaterial. Säkerligen kommer vi att se ett fortsatt växande intresse för dessa flugtyper och då inte bara för fiske i stilla vatten.

För att se den upp- och nedåtgående "simmande" rörelsen mer pedagogiskt kan man tänka sig att vattnets bromsverkan på vingen illustreras av ett fast anhåll. Genom att dra respektive ge efter på tafsen ser man enkelt hur krokstammen medverkar i simrörelsen då hårbunten är fästad som stjärt.

Kaninpäls har mjuka täckhår och är därför ett lättrörligt material till skillnad från t.ex. rödräv, som har en mindre rörlighet genom sina styvare täckhår.

Det ideala syntetiska hårmaterialet är gradvis mjukare ut mot en taperad spets, är lagom krusigt, pallar för hård ström utan att kollapsa och har lyster och hållbarhet.

Ett vanligt fel med många hårmaterial är att rotdelen kan vara mjukare än resten av håret. Detta är vanligt med många täckhår där underpälsen är särskilt tät. Man kan förbättra sådana hårmaterial genom att dra bort dom längsta täckhåren.

En nackdel med många mjuka material som vingmaterial är att dom kollapsar och rätas ut i strömmande vatten. Speciellt duniga fjädermaterial som marabou. Vissa krusiga och mjuka hårmaterial bibehåller sin volym i strömt vatten. Kaninremsor bibehåller en viss volym och är samtidigt mycket lättrörligt.

Strömmande vatten är ingen enhetlig miljö. Närmast stranden kan vattnet vara nästan stillastående för att därefter bli svagt strömmande och därefter starkt strömmande. Idealet är i detta fall en fluga som direkt efter utlägget börjar fiska utan att stripa i ytan. När den förs in mot lugnare vatten bör den inte förlora sin livfullhet. Det är framförallt här man har nytta av simegenskaperna hos flugan.

I stilla vatten blir simrörelsen en utdragen S-formad bana som kan vara mer eller mindre brant beroende på krokskaftets längd, grad av förtyngning och materialets bromsverkan. Vissa material, som styva hackel och yviga hårvingar, bromsar upp flugan medan slimmade material som kaninskinnremsor med kaninhårscollar eller marabou har mindre bromverkan.

I svagt strömmande vatten följer den "simmande" rörelsen spötoppens vippningar. Sänkt spötopp betyder att flugan dyker och samtidigt förs bakåt. Vid uppåtvippning av spötoppen återgår flugan till ursprungsläget.

Korta tuber av koppar eller mässing är omtyckta till snabbt vatten där man önskar att flugan börjar fiska direkt efter utlägget utan att stripa i ytan. En annan fördel med dessa tuber är att långvingen får en simmande rörelse i lugnare vatten.

Maraboufibrernas egenhet att "samla ihop sig" kan man dra nytta av till imitationer av vissa nymfer. En alltför yvig stjärt av marabou ger en rätt övertygande illusion av flick- eller jungfrusländenymfens simrörelse

Om man avslutar flugan med ett muddlerhuvud och fiskar den med en sjunklina, sinktiplina eller flytlina med sjunkande tafs får man också en simrörelse hos flugan. Simrörelsen skapas då linan och/eller tafsen vid lindragen drar ned den uppåtsträvande flugan. Om hjorthåren fettas in bibehålls flytkraften längre tid.

Krokens balans

  För att förstå funktionen hos simflugor är det en fördel att se hur flugbindningsmaterialet "balanserar" krokens gång i vattnet. Fäst en halvmeter tafsmaterial med en fast knut till en krok av standardtyp, sträck ut tafsen över en vattenyta, exempelvis i badkaret, och släpp kroken. Resultatet blir givetvis att kroken kommer att sjunka med krokböjen först och med krokspetsen vänd uppåt. Bind på samma krok fast en traditionell hårvinge och upprepa sjunkprovet. Även denna gång kommer kroken att sjunka med krokböjen först, men vingen kommer samtidigt att styra upp krokstammen så att krokspetsen vänds nedåt. Ta fram en ny krok av samma modell och storlek och bind in en motsvarande hårbunt som stjärt. Bind fast en likadan halvmeterslång tafsbit till kroken och utför samma prov i vattnet. Du kommer att märka hur stjärten styr upp kroken så att den sjunker mer eller mindre horisontellt i vattnet. Byt ut tafsmaterialet till ett som är några dimensioner tunnare. Resultatet av den tunnare tafsen visar sig genom att kroken och stjärten får en simmande gång om den dras med korta ryck genom vattnet. Avlägsna åter tafsmaterialet och byt till den ursprungliga dimensionen, men denna gång använder du en ögleknut. Även om flugans gång nu inte är lika övertygande som då det tunnare tafsmaterialet användes, ser man att rörelsen är lite bättre med denna ögleknut än med den fasta clinchknuten. Om krokstammen förtyngs något längst fram kommer flugan att få en mer övertygande "simmande" gång då den dras i korta ryck genom vattnet. Gör nu om samma prov med den frontvingade kroken och du kommer att märka att även denna hårbunt har en simmande rörelse. Men om man kan se flugan från sidan eller underifrån märker man att krokstammen hänger som ett livlöst kolli under den simmande vingen. I båda fallen är det krokens strävan att sjunka och tafsens motsatta uppåtlyftande verkan från fluglinan som ger simrörelsen. Skillnaden är bara att då krokböjen bromsas upp av stjärten blir krokstammen mer påtagligt delaktig i simrörelsen. Om krokstammen sedan beklädes med något mjukt material, exempelvis ett par tre buntar marabouherl, skapas en simmande och sammanhållen, men pulserande, helhet - en i alla avseenden attraktiv fluga.

Duncan Loop (eller Sundmanknut på svenska) är ett enkelt sätt att knyta en ögleknut.

  Bindmaterial - egenskaper

  Det mest ideala bindmaterialet till "simmande" flugor skulle därför ha följande tre egenskaper: Det bör vara mjukt och livfullt, det bör samtidigt ge volym och silhuett som bibehålls även i stark ström och det bör vara slitstarkt. Onekligen krav som är svåra att uppfylla samtidigt. Kaninhårskinnstrimlor är kanske de mest åtkomliga naturliga material som har alla dessa tre egenskaper. Marabou och andra dunmaterial är alla sköra material och tenderar att tappa volymen i stark ström, men dom är samtidigt extremt livfulla material i stilla eller måttligt strömmande vatten. Platinaräv, detta material har mycket fint liv och hyfsad volym i stark ström. Krusigt syntetgarn av poly- och nylonfibrer finns i olika grovlekar och har alla dom tre goda egenskaperna. Om man ogillar dom otaperade ändarna på syntetfibrerna kan man blanda dem med naturliga och taperade hår av bra kvalitet, exempelvis gethår eller täckhår från platinaräv.

  Ändarna på dom naturliga håren bör vara något längre än dom syntetiska och ändarna på syntetfibrerna bör ej sluta tvärs av utan sluta successivt avtrappande mot vingens slut. Använd polydubbing till mindre och medelstora flugor och garnfibrer till större flugor.

Tre stycken väletablerade "simkusar", Dog Nobbler, Wolly Bugger och Marabou Leech

Text, foto och teckningar: Tomas Olson 1992 ©