I väntan på laxhugg vid Clearing pool i norska Eidsälven.

Att kroka lax
Text & foto Pelle Klippinge

Då flugan gled ut i Vellahölen, just vid berget, kom laxen upp med halva ryggen över vattnet så långsamt att det verkade som en evighet innan tyngden kändes i spöt. Jag krokade med en rejäl lyftning av spöt och drev in tubflugan så att det riktigt fräste om linan . Rullen signalerade fullträff och åter var det stora äventyret igång då laxen i en fartfylld rusch formligen flydde ner mot "Brekket".

  Om krokning av lax på fluga har det under årens lopp skrivits mängder av tänkvärda kapitel och artiklar samtidigt som det är ett ständigt, ibland riktigt hett debattämne laxfiskare emellan. Laxhuggen är som de flesta vet en sparsam företeelser en lika plötslig som tillfällig nyck, som fiskaren naturligtvis vill ta vara på och förvandla till fast fisk. Detta är inte alltid så lätt och under årens lopp blir det garanterat en rad misslyckanden. Detta är oundvikligt men ger emellanåt grogrund för diskussion om vad som är rätt och vad som är fel. Några menar att laxen säkrast ska krokas genom att ge löslina, medan andra påstår att den skall krokas mer direkt då den tar. Två skilda skolor eller ytterligheter, skulle man kanske kunna säga, där var och en tycks bli salig på sin teknik.
Oavsett hur skicklig man än må vara i ämnet laxflugfiske, finns det självfallet ingen som lyckas med hundraprocentig krokning. Inte ens i närheten.

  Som bäst kanske man under någon enstaka dag lyckas med att kroka alla de fiskar som behagar att ta flugan, men för det mesta får man vara nöjd om man fäster dryga halvparten. Sådana dagar, då laxen inte tar ordentligt, missar man allt och får kanske bara känna de retfulla "dragningarna" i linan, som om laxen bara smuttade lite i flugans vingspets. En av laxfiskets mer hopplösa avigsidor kan tyckas, men tänk bara vilken inspiration även dessa små "nyp" ger. Poolen fiskas lätt över ännu en gång med koncentrationen på topp hela tiden!

  I mångt och mycket uppstår svårigheter med att kroka lax i hur den behagar att ta flugan och vad den sedan gör. Allt sker ju på laxens villkor Ibland kommer hugget så hårt och forcerat, att innan man vet ordet av så sitter den bara där hur säkert som helst, utan att man i stort sett gjort något alls. Dessa hugg kommer vanligtvis just efter det att flugan börjat att fiska tvärs strömmen, vilket ger en gynnsam krokningsvinkel, speciellt om laxen dessutom vänder bort från fiskaren. Ett läge då linans tyngd i kombination med strömmens hastighet hjälper till att driva fast kroken. Detta är rena kanonhugget från en blänkande laxsida, ett explosivt hugg som verkligen känns in i ryggmärgen och som lyckligt drömmande laxfiskare emellanåt plötsligt vaknar upp till.

  Andra dagar följer laxen bara flugan och nyper till först då flugan slutat att fiska, hängande rakt nedströms. En mycket svår situation och något av flugfiskarens mardröm, om det nu finns sådana i laxfiskesammanhang förstås. Hursomhelst är det då mycket svårt att få fäste på laxen, som för det mesta klarar livhanken. Krokningsvinkeln är ju till skillnad från hugget ute i strömmen betydligt sämre, samtidigt som flugan, tafsen och linan står still, utan eget "krokningsmotstånd" i vattnet. Lyckas man trots allt med att nita fast laxen i detta läge har man definitivt haft mer tur än skicklighet, även om det tycks finnas lösningar även här. Mer om det längre fram.

  Laxen är, precis som vi människor, stora individualister med en rad olika egenskaper och temperament. Därför får man också under laxfiskets gyllene ögonblick uppleva många olika huggsituationer som ibland kan väcka stor förvåning. För min egen del har jag den gångna sommarens fiske i norska Orkla som praktiskt exempel, då en vacker mellanlax plötsligt kom upp och tog en stor svart "Ingvarssonkanin" innan den hann sjunka, strax efter landninng. Detta så explosivt att det blev en liten vattenkaskad i Saghölens då höga och ganska kyliga vatten! Eller som det närkliga hugget i Eidsälven, då en lax tog flugan i ett enda långt mjukt utras, efter att jag hade stått en bra stund hållande spöt i fastlåst position med flugan slött dinglande i kanten av Brucehölens klara vatten. Varierande huggbilder, javisst, men ack så typiska och oberäkneliga för just laxen!

Laxfiskare utan slinga vid "Grindarna" i Mörrum.
Laxen tar direkt mot rullens broms.

  Lös linslinga

  Flera så kallade auktoriteter i ämnet laxfiske, såväl inhemska som utländska, förr och nu, har envist och fast hävdat att just laxen är så speciell i sitt huggbeteende att den också måste krokas därefter. Läser eller lyssnar man vidare, får man vanligen veta att man ska ge laxen en viss mängd löslina då den tar flugan Därför ser man också många laxfiskare som i beredskap håller en linbukt eller en lös "slinga", mellan spöhand och rulle. Denna släpps enligt konstens alla regler då laxen hugger och är, Åtminstone enligt dessa experter, det rätta och säkraste krokningsförfarandet på lax. Principen för denna teknik bygger kortfattat på att linan, med strömmens och slingans hjälp, ska forma en linbukt bakom laxen och på så sätt kroka "bakifrån".

  Detta låter naturligtvis, om än lite komplicerat, helt korrekt och tillförlitligt, men är i grund och botten inget annat än en gammal kvarleva. Visst fungerar tekniken, precis som den ibland gjorde under A H E Wood och de andra stora spösvingarnas tid, men ingen kan bevisa att metoden skulle kroka fler laxar än någon annan. För de allra flesta av dagens laxfiskare, speciellt de som kanske bara varit med några år, är valet av krokningsteknik en besvärlig nöt att knäcka, ett moment som kan skapa osäkerhet. Det är inte att undra på, eftersom det endast är ett fåtal förunnat att både få träna in och dessutom förmå att analysera en jämförelse. Till detta krävs förutom erfarenhet även experimentlusta och tålamod, samt inte minst, en hel del laxhugg.

  Inom parentes vill jag också poängtera att många anhängare glömmer bort att släppa sin löslina, även om de inte alltid erkänner det, då laxen tar flugan och drar iväg. Laxen sitter där ändå. Ett olycksfall i arbetet eller vad? Vad jag vill säga är att laxen inte på något vis är mer komplicerad att kroka än någon annan av våra sportfiskar Den kan och ska också krokas precis som vilken annan fisk som helst. Så ju snabbare man kan glömma allt mystiskt hokus-pokus, dess bättre.

  Med risk för att bli beskylld för att klanka ner på anhängare av löslina kan jag inte låta bli att berätta hur jag vid ett tillfälle fick bevittna hur en "slingfiskare" upplevde ett överraskande ögonblick. I sammanhanget kan episoden kanske tjäna som en liten varning. Laxen tog flugan i ett bestämt hugg och drog iväg med slingan i full karriär. Allt väl så långt, det var bara det att i momentet innan hade tydligen strömmen eller vinden viftat till linslingan så att den blixtsnabbt slog en ögla runt veven. Det blev enligt utsago ett enda långt och mycket stumt hugg, som senare, under skämtsamma förhållanden, också förklarade fiskarens egendomliga kroppshållning ute i strömmen. Det liknade mest som om han skulle till att åka vattenskidor. För alla de som håller fast vid sin slinga gäller det att se upp med dess förehavanden, speciellt i blåst och då man står utvadad en bit i strömmen. Den kan hamna fel.

  Laxens mun är ett mycket känsligt redskap och har sannolikt, precis som de flesta fiskarter, ett väl utvecklat känsel- och smaksinne. Detta faktum borde logiskt betyda, att då laxen väl registrerat att den bitit i "det sura äpplet", snabbt spottar ut detsamma. Detta beteende har jag också bevittnat, inte bara på lax utan även på havsöring, där fisken spottat flugan så snabbt att fiskaren inte märkt någonting. Som en strömmarnas självsäkre virtuos. Sådana, knappt märkbara incidenter är inte mycket att göra åt, men jag är helt övertygad att då fiskaren väl känner att laxen tar flugan, känner också laxen kroken och vill spotta. Då gäller det också att kroka och inte ge fisken chans att undkomma med hjälp av löslina. Nej, kroka direkt, precis som armar och hela långa ryggraden vill utan några som helst mystiska krusiduller. Pang på rödbetan så att säga, innan det är för sent.

Laxfiskare med slinga som släpps då laxen tar.

  Kroka med spöt

  För de fiskare, som har problem med att hålla inne med mothugget och rycker bort flugan då laxen tar först efter en synlig ytrullning, vill jag vidareförmedla ett tips som ibland rekommenderas av skottska ghillies. Rullens broms ställs då in just så hårt att den inte kan övervarva vid ett häftigt ryck. Fiskaren låter sedan linan vila eller ligga an mot översta spöhandens pekfinger alltmedan flugan fiskar. Först då rullen signalerar att fisken tagit flugan är det dags för fiskaren att kroka vilket kan vara en avgörande hjälp. Metoden har flera fördelar inte minst i de fall man fiskar med tunna tafsar och brukas även vid fiske efter större öring.

  Först då man känner, eller enligt ovan beskrivna metod registrerar, att laxen tar flugan och då man känner laxens tyngd, är det dags att kroka. Detta med ett motstånd som driver in krokens spets och hulling. Här är det på sin plats att återigen understryka att det är av yttersta vikt att verkligen känna laxens tyngd eller motstånd innan man företar sig någonting. Krokningen, eller mothugget som det också kallas, sker enklast genom att bara resa upp spöt i en snabb bestämd rörelse. Detta är ett mycket viktigt moment, som lyfter lina från vattnet och fäster kroken. Därmed är man också väl förberedd inför nästkommande moment som förhoppningsvis kommer i en härlig rusning. Ett ögonblick då man gärna vill ha full kontroll så att inte alltför mycket lina ligger kvar i strömmen och bromsar. Är tafsen tunn och rusningen häftig, kan den eller krokens fäste lätt ryka om det vill sig riktigt illa.

  Låt mig också passa på att återknyta till det svåra laxhugg som kommer då flugan hänger rakt nedströms. För att komma till rätta med åtminstone en del av dessa "tjuvnyp" vill jag rekommendera andra fiskare att prova den teknik som med viss framgång anammats under senare år. Precis som tidigare beskrivet svarar man direkt med ett så kraftigt mothugg som man förmår. Blixtsnabbt där man kan ta hjälp av den lediga linhanden. Utan att kunna göra en helt rättvis jämförelse, så är jag tämligen säker på att jag fäster fler laxar än tidigare och har i färskt minne ett par granna storlaxar, en majlax från Emån samt en norsk julilax, som inte visste ordet av innan både spets och hulling satt där de skulle. Näst intill harpunering!

  Hur hårt mothugget ska vara brukar också diskuteras flitigt laxfiskare emellan där allt, och gärna lite till, ska analyseras in i minsta detalj. Själv tror jag att mothugget vid flugfiske i strömmande vatten i de flesta fall enbart fäster flugkrokens spets även om vi tycker att vi drar till bristningsgränsen. Det rätta greppet över hullingen uppnås först efter det att laxen själv sätter fart och rusar. Speciellt då man fiskar med lite större krokar. Detta beroende på att vi endast i undantagsfall kan transportera tillräckligt med kraft för att få direktkontakt ut till flugan med hjälp av så elastiska grejer som spö, lina och tafs. Detta till skillnad mot exempelvis spinnfiske, där en tunnare lindiameter snabbare ger kontakt och där mothugget verkligen ger skäl för namnet.

  För den som är tveksam är det bara att experimentera själv genom att be kompisen hålla flugan eller ännu bättre fästa den till en våg ute i strömmen för att konstatera att det sannerligen inte rör sig om några större kraften.
Den som lyckas göra ett mothugg som drar ner vågskalan till ett kilo, med tjugo meter lina och tvåhandspö, laddar på ordentligt och lyckas sannerligen med att ge laxen "the butt" redan från starten.

Enkel, dubbel eller trippel? Valet kan vara svårt,
men visst krokar de moderna kemvässade krokarna suveränt.

  Moderna krokar

  Vid en jämförelse mellan dagens moderna utrustningar och de som användes förr, är jag helt övertygad om att vi står bättre rustade än någonsin när det gäller att kroka arter som lax och havsöring. De stora enkelkrokarnas tid är sedan länge förbi, ersatta av moderna dubbel och trekrokar. Dessa laser- och kemvässade mirakeljärn är ju helt fantastiska och greppar suveränt. Ta bara trekroken som exempel, vare sig det gäller tub eller Esmond Drurykrok. Här har ju laxen knappt en sportslig chans! De fäster och grabbar tag i det mesta och ger i de flesta fall fiskaren en lika välkommen som suverän landningsprocent. Laxens enda chans att undkomma är i stort sett att den biter kroken rakt över sitt hårda käkben.

  Fiskar man med dessa trippelkrokar kommer man också regelbundet att efter avslutad fight notera hur suveräna dessa är att ta nytt tag efter att de har lossnat under häftiga bataljer. Laxen kan då vara rejält rispad i käften på det ställe kroken fäste först, innan den lossnade, och någon av skänklarna grabbade nytt tag. Dubbelt eller kanske tredubbelt så bra i jämförelse med en gammal hederlig enkelkrok!? Nja, osvuret är bäst, men visst krokar man säkert om man gör det direkt, med en trippel i änden.

  När laxen sedan sitter där efter det smått magiska hugget, som för många är laxfiskets absoluta höjdpunkt, gäller det att köra den trött. Några goda råd på vägen kan man alltid inhämta från tidigare framgångsrika laxfiskares äventyr.

  En av de riktigt stora var utan tvekan John Ashley Cooper, som under sin glansperiod landade tusentals laxar från en rad olika älvar. I en av sina böcker skriver han följande tänkvärda rader i ämnet; "Once your fish is hooked you can pull hard at him with strong tackle. Don't let him drown your line if you can possibly help it, and get him ashore as quickly as you reasonably can. Half a minute to the pound is not too short a time to aim at for this."

Ronald Ivarsson från Påskallavik
kan konsten att kroka -
här en storlax från norska Orkla.

Text & foto Pelle Klippinge 1997 ©
Besök gärna Pelle Klippinge/Spey Cast.