Lågvattenstaktik för lax och havsöring
Text & foto: Pelle Klippinge

Snustorra sommarmånader med gassande sol har de senaste åren varit en verklig plåga för laxfisket. Vattnet bara sjunker och i de badvarma stillastående poolerna trängs mest gammal ointresserad fisk som är svår att locka till hugg. Chansen till kontakt finns dock alltid och kan förbättras avsevärt om man bara väljer rätt flugstorlek i kombination med en riktig teknik och strategi

Lågvatten i småländska Emån - Stone pool.

  Efter en rad av torrsomrar, åtminstone i södra Sverige, har jag vid det här laget glömt eller förträngt alla lottlösa dagar vid älvar som runnit näst intill torra. Även om man inte ser älven, så anar man redan på håll, eftersom allt är så tyst och stilla där normalt forsbruset möter. De fiskare som bemödar sig att prova, masar sakta över poolerna, slentrianmässigt och segt. Fångst-journalens sidor gapar väl tomma och det är inte utan att stämningen präglas av en viss uppgivenhet.

  Har man väl åkt en längre sträcka för sitt fiske bör man dock göra det bästa av situationen oavsett rådande förhållanden, och låt oss genast slå fast att inget är omöjligt under lax- eller havsöringsfiske. Allt kan hända mycket snabbt, bara man håller flugan fiskande. En bra lektion på detta fick jag en gång under ett mycket knepigt septemberfiske i Emån av mästaren själv, nämligen Gustaf Ulfsparre.

  Emån hade runnit fram i lågvatten under hela september och strömmen genom poolerna var näst intill obefintlig. Missmodig och uppgiven satt jag och svalkade mig i skuggan under en av de stora ekarna då Gustaf kom gående med raska steg. I några snabba ordalag fick jag klarlagt för mig, att om jag ville ha fisk, var det dags att gå upp överst i Stone pool och fiska med flugaskens minimalaste svarta fluga. Det var bara att lyda order och knalla upp i värmen, och även om öringen inte tog överst i Stone, utan mitt på, blev detta äventyr min första erfarenhet av de små flugornas fångstförmåga. I lågvatten, trots strålande sol och mitt på dagen!

  Alltsedan denna händelse utspelade sig har just småflugorna blivit en lika given som viktig ingrediens under säsongens fisketurer. Det märkliga är bara att var gång en fullvuxen lax eller havsöring stiger och tar en sådan liten kreation, så blir överraskningen lika stor som den gången i Emån Varför fisken stiger och tar, även från djupt belägna ståndplatser, en så liten fluga visste nog inte ens Gustaf Ulfsparre på Em, trots all den kunskap han hade angående lax- och havsöringsfiske. Några entydiga svar finns inte heller i litteraturen om laxfiske trots att metodiken praktiserats under lång tid. Därför är det också ytterst förvånande att konstatera att så få skandinaviska fiskare anammat detta. Det är precis som om man inte riktigt tror att en 10 kilos-lax eller öring ser eller intresserar sig för en fluga i storlek 12. Istället nöter man vidare med den gamla vanliga 6:an precis som de andra fiskarna i poolen...

  I en snabb tillbakablick till en av de verkliga klassikerna bland laxfiskeböcker, "Letters to a salmon fishers sons" av A H Chaytor från 1910 kan man bl a läsa om de små flugornas effektivitet. Han berättar där att han gång efter annan fångar laxen på mycket små flugor när älven är låg och varm och att han föredrar att fiska flugan snabbare än vanligt.

Olaf Olsens low water flugor i storlek 10.

  Krok 10-14

  När jag talar om små flugor, avser jag storlekar från krok nr 10 ner till storlek 14. Oavsett kroktyp motsvarar detta en kroppslängd från cirka 10 millimeter och mindre, ungefär som en ordinär våtfluga för öringfiske. Det viktiga är alltså, oavsett krok, att hålla ner flugans totala omfång. Detta för att skapa och ge ett litet och smäckert intryck i vattnet. Inte för grov i kroppen och med en tunn fin vinge. Som ett utmärkt typexempel på denna bindteknik kan den välkände Laerdalsghillien Olaf Olsens flugor tjäna. Kikar man närmare på hans lågvattensflugor ser man att flugans kropp och vinge sällan är längre än halva krokens längd. På en 10:ans laxkrok (low water) där skaftet mäter 20 mm hålls kropp och vinge ner till endast 10 mm. Dessa flugor är smäckra och eleganta och väl värda att kopieras i minsta detalj, eftersom de är verkligt giftiga fiskeflugor i alla vatten.

Femkilos septemberöring från Mörrum tagen på en Sawyer nymf storlek 12.

  För att få en så pass liten fluga att fiska på ett attraktivt sätt och inte ge ett alltför stelt intryck i vattnet blir nästa steg att dimensionera tafsen därefter. Detta är inget större problem idag med all den superstarka nylon som finns på marknaden. Under ett antal säsonger har jag använt Gladsax 0,25 till detta fiske, vilket är ytterst starkt och prisvärt nylon. Någon kanske hävdar att nötningsgraden på en så tunn lina är alltför dålig för att vara befogad under lax- och havsöringsfiske, där det kan bli nog så dramatiska bataljer. Nog så sant, men av erfarenhet vågar jag påstå att just under lågvattensförhållanden uppträder fisken lite annorlunda och håller sig gärna kvar i samma pool som den krokats i, bara man kör den mjukt och försiktigt i inledningsfasen. Under lågvatten kan man därtill ofta se direkta och tänkbara nötningshinder som sten och grenar, vilket gör att man lättare kan undvika dessa under drillningen och därmed också styra undan laxen eller havsöringen från dessa.

  Variera hastigheten

  När det gäller med vilken fart man skall fiska den lilla flugan råder det delade meningar. Detta är ett ytterst intressant område och spelar en väsentlig roll för att lyckas. A H Chaytor föredrog att fiska flugan snabbare i lågvatten än under normalvattenflöde. Andra författare hävdar det rakt motsatta och det är sannerligen inte lätt att peka på endera teknik och säga att det är den riktiga. Personligen är jag lite kluven i detta hänseende och håller på Chaytor när det gäller laxen. Då kan flugan gärna fiska betydligt snabbare än strömhastigheten. Havsöringen däremot är mer "kräsen" och vill, åtminstone hemma i Emån, ha flugan serverad så naturligt som möjligt. Detta kan vara mycket svårt speciellt i lågvatten, vilket innebär att man får pröva sig fram och med hjälp av mendningar undvika att sidoströmmar och bakvatten sätter flugans naturliga drift ur spel.

Genom att variera fisketekniken mellan att menda linan uppströms (1) och att låta vattnet dra den i en nedströmsbåge (2) kan man variera flugans hastighet.

  En bra strategi om man är tveksam till vilken skola man vill acceptera är att variera sig och använda bägge ytterligheter. I praktiken lägger man då det första kastet så att det fiskar naturligt med strömmens riktning och hastighet. I nästa kast, från samma position, får strömmen ta tag i linan och dragga fram flugan i en mer provocerande och snabbare drift. Med denna taktik fiskar man sedan av hela poolen med ett par steg mellan varje position. Fördelen att i kombination med en liten fluga därtill skapa ett mer variationsrikt och engagerande fiskesätt ger betydligt mer spänning i älvens låga vatten.

  Då det gäller själva flugmönstren så har just de små mörka och lite diskreta mönstren blivit mina favoriter till lågvattensfisket på både lax och havsöring. Flugor som Stoats Tail och Munroe Killer är mycket giftiga i små nummer. Kompletterar man sedan med någon ljusare variant, typ Silver Blue eller Grey och möjligen en liten så kallad Shrimpfluga, torde man vara helgarderad.

© Text & foto: Pelle Klippinge 1994

Besök gärna Pelle Klippinge/Spey Cast.