|
Klinkhamer Special
Foto: R.v. Duijnhoven
En fallskärmshacklad
kläckare som ligger lågt på vattnet och som kan representera åtskilligt på fiskens
matsedel.
Text: Hans van Klinken
Foto: Ina van Klinken och R. v. Duijnhoven
Teckningar av Hans van Klinken
Det
var under en fisketur till Klarälven 1980 jag mötte en flugfiskare som hade
betydligt bättre framgång än jag själv. Vid den tiden fiskade jag med
traditionella engelska torrflugor, men efter en pratstund vid vattnet gav
han mig en märklig, gul fluga som hette Rackelhanen - och som naturligtvis
Flugfiske i Nordens läsare känner väl till, även om jag inte gjorde det vid
den tidpunkten. Min fiskelycka vände och den nya flugan gav mig flera fina
fiskar - tills det värsta hände och jag förlorade min enda fluga. Men nu var
mitt intresse väckt, och med utgångspunkt från den enkla Rackelhanen började
jag experimentera med egna flugor bundna med polygarn, men också försedda
med fallskärmshackel.
1984 skulle visa sig
bli ett annat betydelsefullt flugfiskeår för mig. Då testfiskade jag nämligen den
bästa fallskärmsflugan jag hittills skapat med utmärkt resultat. När jag anlände till
mitt norska favoritvatten, rekommenderade en god vän, som just var på väg att resa hem
igen, att jag skulle prova stora flugor som lågt djupt i vattnets ytfilm, eftersom
sådana flugor hade visat sig vara mycket bra de senaste dagarna. Eftersom jag
huvudsakligen fiskade med egna varianter av fallskärmshacklade polyflugor vid den tiden
och fått stort förtroende för dem, komponerade jag nu en speciell fallskärmsfluga på
en stor Partridgekrok med böjt skaft. Denna fluga hade mycket gemensamt med ett isberg,
eftersom 90 procent låg under vattnet. Kroppen var långsmalt taperad och gick långt ner
i krokböjen. Den såg alltså ut som en kläckande insekt, som var på väg att bryta
igenom ytan. Flugor med påfågelthorax visade sig snart vara attraktivare för fisken än
de som saknade mörkt bröstparti. Genom min förkärlek för polydubbing i färgen Light
Tan och min okunnighet om insektslivet vid denna tidpunkt, kallade jag denna fluga L T
Caddis, helt enkelt efter färgen på polydubbingen och för att den första gången
fiskade extremt bra just under en nattsländekläckning.
Jag är inte den ende
som bundit och fiskat med lågt liggande fallskärmsflugor. Tomas Olson har också
komponerat liknande fallskärmsmönster, och i USA utvecklade Roy Richardson en exakt
kopia av min fluga 1986 utan att känna till vare sig mig eller min L T Caddis. Jag har
sedan brevväxlat med Roy efter att ha läst om hans experiment, och även om jag inte
varit i kontakt med Tomas, så har jag stor respekt för hans idéer och skicklighet, och
jag har samlat alla artiklar han publicerat under årens lopp. Men skillnaden mellan Tomas
mönster och min fluga är inte bara sätten att linda och säkra fallskärmshacklet, utan
också min långa vinge, vilken jag ska återkomma till längre fram i min artikel.
Även om jag
komponerade min fluga för fiske i Skandinavien, hade jag också stor framgång med den
vid en resa i England och Skottland, varefter jag skrev en artikel och presenterade den i
vår holländska flugfisketidskrift, varvid Hans de Groot gav den ett nytt namn. Min L T
Caddis blev Klinkhamer Special.
Mot alla
regler
Av tradition har det
under årens lopp utvecklats en "sanning" i centrala Europa, som gör att
nästan alla flugfiskare tror att endast små flugor fungerar vid harrfiske. Men jag har
lärt mig av mina fiskeresor till Norge, Sverige, Danmark och Finland, och därför har
jag fått andra erfarenheter och idéer. Sitt riktiga genombrott fick min stora fluga då
jag fiskade i floden Ure i Yorkshire tillsammans med min gode vän Mike Mee. På en 10:ans
krok fångade jag nära tjugo fina harrar medan Mike endast fick tre. Mike, som är en
verklig expert vad gäller fisket i Yorkshire, var förbluffad och berättade att han
aldrig sett harren fångas på en så stor fluga tidigare. Det är mot alla regler, menade
han. Jag gav honom några av mina flugor och blev mycket glad när jag senare fick höra
att också han haft mycket bra fiske med dem efter det att jag rest hem. Detsamma hände i
många tyska floder - återigen utmärkta resultat med min stora skandinaviska fluga. Men
mest spektakulära var mina lax- och havsöringsfångster i små norska grilseälvar.
Torrflugefiske efter lax är inte särskilt vanligt i Europa, och många fiskevänner
tvivlade. Men för egen del måste jag erkänna att detta torrflugefiske är det finaste
sättet att fiska efter lax, och under några år har det varit min mest framgångsrika
metod att kroka och landa lax...
Det var för den nordiska harren och snabba
strömvatten som Klinkhamer
Special först komponerades. Foto. Ina van Klinken Bindmetod
Min bindmetod har
blivit väl mottagen när jag demonstrerat den på olika håll i Europa, och jag tror att
mina instruktioner med tillhörande figurer är tillräckligt lätta att förstå. Jag
påstår inte att min metod är den enda saliggörande, men den är enkel och ger
hållbara fallskärmsflugor. Sedan står det var och en fritt att prova och avgöra för
egen del.
Men innan du börjar binda, notera följande viktiga synpunkter:
A. Det är
av avgörande betydelse att flugan är lätt att se på vattnet. Min fluga har därför en
stor vinge, vilket gör den lätt att följa med ögonen även på snabbt vatten.
B.
Använd endast spiderweb för att binda in och säkra fallskärmshacklet. Detta är
speciellt viktigt i bindmoment 8 och 9 (gå till figur 8,9), eftersom denna bindtråd inte kommer att pressa ner och skada
hackelfibrerna, utan ger flugan bättre utseende - men ändå med bibehållen bästa
hållbarhet.
C. En
stark bas vid vingroten är avgörande vid lindningen av hacklet. För extra styrka kan du
därför applicera lite lack innan du börjar linda hackelfjädern (se figur 8). (gå till figur 8.)
D.
För bättre krokningsegenskaper kan kroken böjas ut till en mer öppen form som framgår
av figur 1.(gå till figur 1.)
E. Använd
första klass kvalitetshackel och linda minst fem varv, eftersom hela flugan ska vila på
fallskärmshacklet.
F. Färgen
på flugans kropp kan väljas fritt, men personligen föredrar jag light tan, dark tan
eller rusty olive - av fabrikat Fly-Rite.
Från början avsåg
jag att min fluga skulle imitera en kläckande nattslända, men jag måste erkänna att
min kunskap om olika insekter var mycket bristfällig vid den tidpunkten för flera år
sedan då flugan först kom till. Jag kopierade helt enkelt stora nattsländepuppor, vilka
jag fann i magen på en harr. Deras böjda kroppar och halvt utvecklade vingar gav
Klinkhamer dess utseende. Nu, flera år senare och med bättre kunskaper om skandinaviskt
insektsliv, inser jag att min Klinkhamer faktiskt är ett basmönster för många olika
slags insekter. Om storleken och omständigheterna är de rätta, kan den också
representera andra kläckande insekter, till exempel dagsländor eller fjädermyggor, men
även många halvdränkta och kämpande landinsekter, som hamnat på vattnet och ligger
lågt i ytfilmen. Det är också den bästa förklaring jag kan ge till varför flugan
fiskar så bra också vid tillfällen då det inte förekommer några kläckningar över
huvud taget.
Hans van
Klinken 1997
http://www.flyfishinggazette.com/
Till mönster och
bindbeskrivning av Klinkhamer Special
Läs också artikeln: The Klinkhåmer Special fifteen
years later
|
