Livfulla flugor av räv och kanin
Så binder du välsimmande flugor med gälar som andas

  Text och foto: Anders Isberg

Några färdigbundna flugor i olika färgvarianter samt lämplig krok och material. Notera den taperade skinnremsan, klippt till formen av en golfpeg.

  Jag vill här presentera en flugtyp bunden med räv och kanin, som jag haft stor framgång med och därför hyser stark tilltro till. Storleken, modellen och materialvalet gör den till en rejäl välsimmande munsbit för varje fisk, som kan tänkas jaga småfisk som byte, och färgen, storleken och hur tjockt den ska dressas varierar jag efter de vatten, där jag ämnar fiska den. Vanligtvis binder jag flugan på streamerkrok eller små, enkelkrokade laxkrokar i storlek 4—10. Men jag binder den ibland också på tunna tuber upp till ungefär tvåtums längd.

  Flugtypen består egentligen av fyra delar, vilka alla bidrar till den stora livfullheten och fina gången i vattnet. Den första delen är en matukavinge av något garvat skinn, oftast räv eller kanin, där skinnremsan taperas så att stjärtdelen slutar i en spets. Som framgår av bilden ovan, har skinnremsan formen av en golfpeg. Det ger bra rörlighet i stjärten, samtidigt som det ger god fyllighet till flugans framkropp.

  Den andra delen i flugans uppbyggnad är gälarna, som består av en liten bunt röd marabou eller kaninhår på vardera sidan om vingen. För att få maraboun jämn, brukar jag dra den jämn med fingertopparna istället for att klippa. Det ger en vackrare fluga.

  Den tredje delen är ett par bröstfenor utanpå gälarna. De kommer från bukfjädrarna på gräsand eller annan motsvarande fågel. Om fjädrarna är riktigt tunna, binder jag in dubbla fjädrar för att få större stabilitet. Fjädrarna kan färgas och storleken väljas så att de stämmer mot den imitation och krokstorlek jag binder på.

Flugan är nästan färdigdressad. Nu återstår bara att spinna och linda det mjuka hårhacklet i den dubbellagda bindtråden

  Den fjärde delen i bindtekniken för min fluga är en loopögla, som fylls med hår och tvinnas på samma sätt som då man tillverkar flymfkroppar. På det viset skapar jag ett hårhackel längst fram på min fluga. Detta hackel bidrar till flugans rörlighet, samtidigt som det gör flugans framkropp fyllig. Hårhacklet hålls ut av de underliggande fenorna och dessa bidrar därmed till den pulserande gången i vattnet. Just detta, att håret i huvudet kommer att pulsera över bröstfenorna, när man drar flugan genom vattnet och får fenorna att växelvis tryckas ihop mot kroppen, gör att simsättet blir förbluffande likt en liten fisks sätt att röra sig. Matukavingen kommer också att bidra till detta intryck, eftersom den slimmas då man tar in flugan. Vid varje paus, då flugan stannar av, kommer bröstfenorna att fjädra ut och lyfta med sig gälarna, varvid också dessa kommer att pulsera och ge intryck av liv.

  Förtyngning

  Ibland väljer jag att förtynga främre delen av krokskaftet innan jag börjar binda. Med en mindre förtyngning kan man balansera flugan där den har mest material, så att den får en bättre gång i vattnet.

  De gråvita bukfjädrarna från gräsanden har jag i vissa fall blekt i en blandning av cirka 1/2 dl vätesuperoxid och 1/2 tesked 25-procentig ammoniak. Därefter har jag doppat i fjädrarnas spetsar i Veniards Scarlet-färg med en aning tillsats av Hot Orange, så att endast spetsarna tagit färg. Tillsammans med en skinnremsa i ljus färg och lite flashabou på sidorna ger det en tämligen god mörtimitation, som dessutom rör sig mycket bra i vattnet.

  Tänk på att håret, låt säga på ett kaninskinn, varierar i täthet beroende på var på skinnet man tar det. På kaninens rygg är håret generellt sett kortare och har ett större inslag av täckhår. Det ger kortare, glesare och något stelare skinnremsor, det vill säga att skinnremsan måste vara bredare för att man ska få samma volym. Ned mot buken, benen och baken blir håret lite längre och inslaget av underhår ökar. Det ger skinnremsor med längre och tätare hår, som dessutom har mycket god rörlighet. Det är också viktigt att man undersöker hårets växtriktning på skinnet. Man kan beskriva det som "små pilar", vilka är riktade bakåt mot baken och snett nedåt buken och benen. För att flugan ska fiska rakt i vattnet, måste håret på skinnremsan sitta så rakt som möjligt. För att kunna klippa sådana remsor måste man leta rätt på hårets växtriktning, och det gör man lättast genom att titta på håret från sidan. Man kan också vika håret åt sidan på skinnet för att se hur det har växt.

  När man sedan klipper eller skär ut den bredd man önskar så måste man göra det från skinnremsans stjärtända, alltså mot växtriktningen, och inte tvärtom. Anledningen är att man annars klipper sönder håret på remsan. En detalj, som jag redan nämnt, är att jag brukar forma remsan som en golfpeg, det vill säga bredare fram mot flugans huvud. Det är viktigt för att få så god rörlighet som möjligt. samtidigt som det bidrar till att göra flugans framparti fylligare.

Den här tekniken ger en mycket livfull fluga med god volym. Genom att blåsa på flugan ser man tydligt hur lätt det mjuka materialet rör sig och ger en illusion av liv. I vattnet andas flugan och slår ut med gälar och bröstfenor vid varje paus i hemtagningen.

  Så binder du

  Mina livfulla fiskimitationer kräver normal noggrannhet och är inte särskilt svåra att binda. Den stora hemligheten är att välja rätt material.

  Börja med att binda in en bunt maraboufibrer som stjärt och gör sedan en kropp som till en vanlig streamer, men linda inte tinseln.

  Fäst in den taperade skinnremsan vid huvudet och linda därefter tinseln som en gles rib fram över kroppen varvid skinnremsan samtidigt binds ned längs ryggen.

  Nu är det dags för en liten bunt röda maraboufibrer som gälar på vardera sidan längst fram på krokskaftet. Utanpå dessa fästs bröstfenorna så att de svänger utåt.

  Därefter gör du en trådögla och spinner in hår till flugans framkropp. Linda hårhacklet och stryk det bakåt. Eventuellt ostyriga hårfibrer kan petas rätt med dubbingnålen. Avsluta på vanligt sätt.

  Oftast förser jag också den här typen av flugor med några få strån flashabou. Jag brukar ibland också välja något mörkare hårfibrer till den spunna framkroppen än vad jag använder till ryggskinnet.

© Text och Foto: Anders Isberg 1996