Vardagsdramatik från förra årets fiskesemester.

  Vi var 3 man som gav oss i väg på fisketur till Norge, Kent C och jag själv från Malmö och Lennart från Älmhult. Lennart är snickaren som byggt hela mitt hus i Björka. Vi hade bokat stuga under en vecka på en camping i Tolga vid Glommas strand. Strategiskt för då hade vi i närområdet inte bara fiske i Glomma utan även ett antal mindre åar som Vangröfta, Nöra och Hola.

  Jag har alltid haft en skeptisk inställning till dom nya "andas-vadarna" och tämligen envist hävdat min inställning, om man kan svettas i en T-shirt så kan man även svettas i ett par vadare. Dock så har jag fallit offer för reklam och övertalningar och införskaffat ett par Orvis vadare med lösa skor och hela middevitten. Dom lösa skorna ger faktiskt en suverän stabilitet och känsla och filten tillsammans med dom keramiska dubbarna ger bra grepp. Helt klart är även att dom andra grabbarna hade det betydligt mer svettigt i sina neopren-vadare än vad jag hade i mina andas-vadare. Jag får väl till viss del ge tillverkarna rätt om dom positiva egenskaperna. Det är faktiskt nästan så att desto varmare vadarna är desto mer avdunstar fukten.

  Hola är en mycket trevlig liten å, det är ett av källflödena till Klarälven och rinner uteslutande i ren fjällterräng. Om man skall hitta något liknande i Sverige så måste man nog leta minst 50 mil norrut. Den har ett hyfsat bestånd av främst Harr, Öring och Sik. Fisken vandrar ner och upp från sjöar när det vankas mat. Om man träffar på en kläckning så kan man ha ett fantastiskt fiske. Man måste vandra ganska långt, kläckningarna kan vara mycket lokala. Det är till stor del ängs och buskmark men ett visst inslag av myrmark gör att det är en fördel att vara iförd vadare. Det är även en fördel för fisket att man kan komma ut från strandbrinken och slippa snåren.

  Det var en vacker dag som det hände, vi hade fiskat hela förmiddagen och samlats för gemensam lunch. Dom andra grabbarna slängde snabbt av sig sina neopren-vadare och fick stå ut med att myggen formligen invaderade deras svettiga kroppar. Jag såg vad som var på gång och valde att ha kvar mina Orvis, till viss del även för att slippa knyta av och på vadarskorna. Lunchen bestod av Sill och nypotatis tillsammans med ett gott norskt bröd. Bröd verkar för övrigt vara den enda typ av mat som norrmän klarar av bättre än svenskar, allt annat är mycket godare och billigare att ta med sig hemifrån.

  Efter middagen så tog jag på mig att diska, det fanns en väg ner mot vattnet och ett traktorspår hade fått sällskap av en mikroskopisk bäck. Dom hade bildat en gemensam liten pöl som vi tidigare hade plaskat igenom ett antal gånger. Vattendjupet var ca 1 dm och vattnet var klart, perfekt för disk, tyckte jag. Det var bara ca 10 meter från den plats där dom andra två grabbarna satt och lapade den del av solstrålningen som lyckades penetrera molnen av mygg.

  Disken gick bra, det är inte speciellt svår disk efter sill och pantofflor. Det var först när jag var klar som jag märkte att båda mina fötter satt fast. Lite pinsamt så jag beslutade att inte störa grabbarna och försökte i stället lirka loss fötterna. Man har ju viss erfarenhet från att sitta fast i sump från Foteviken. Efter ca en halv minut så lyckades jag få loss högerfoten och började jobba på vänstran. Det var bara så att nu stod jag på ett ben med hela min tyngd och det trycktes allt djupare ner i sörjan. Jag försökte gräva med mina fingrar och insåg att det var en form av kvicksand bestående av lika delar lös "falsterbosand", slam och stenkulestora stenar. Dom sistnämnda verkade flyta runt i sörjan och fungerade som tegelstenar. Ju mer jag grävde så flöt bara det in mer sörja och min fot satt ännu hårdare fast.

  Det började göra riktigt ont eftersom ett par dm stengrus trycker ganska hårt. Det var dags att be om undsättning. Grabbarna började garva och tyckte att det var komiskt att jag satt fast mindre än 10 meter bort. Det var först när jag med viss panik i rösten fick fram att det gjorde ont som dom tog det hela på allvar. Lennart är stor och kraftig och Kent är fd elitidrottsman med ett antal ton lyft skrot i armarna. Bägge tog tag i mitt ben och drog uppåt med alla krafter. Tyvärr var det inte bara tyngden av sörjan som vi slogs mot utan filtsulan hade bildat ett vakum mot underlaget.

  Hur vi än jobbade så kände jag hur jag bara sjönk djupare och djupare. Nu gjorde det så pass ont så vi beslutade att knyta av dojjan och dra ur foten. Det var inte lätt men med ett kraftigt "slörp" släppte skon sitt sugande grepp om min fot och jag kände en oerhörd lättnad.

  Dojjan stod kvar, lika fast som tidigare, nu stod vi tre man och drog för all vad vi var värda, vi försökte att gräva ut den med hjälp av en planka men vi hade ingen chans. Det måste sett otroligt komiskt ut att se tre fullvuxna karlar stå i en vattenpöl och dra i en sko.

  Efter ett tag tog Lennart ett initiativ och drog i väg med bilen för att låna en skyffel. Jag och Kent pustade ut och Dojjan stod kvar. Jag kom på att prova med att använda min vadarstav som spett och försöka bända upp skon. Första försöken misslyckades men jag kom på att jag behövde ett mothåll i form av en trädgren. Slörpet var enormt när vakumet släppte sitt grepp och jag äntligen kunde ta loss min dojja. Lättnaden var stor och jag hade äntligen återtagit från naturen vad den hade tagit från mig.

© Text o Foto Jan Melin 2000