|
Äntligen
Av Siv Jansson
Äntligen,
efter ett års väntan och längtan är jag åter i Norge. Det är den 28 juli och vi har
nu varit här i några dagar. Solens strålar värmer mig och speglar sig lekfullt i
älven. Himlen är klarblå och luften frisk och ren efter några dagars regn. Jag sitter
på en sten vid älvkanten och njuter av livet.
De blågröna bergen reser sig högt på
båda sidorna om älven. Högt uppe på bergen kan man se en och annan bondgård med
brukad mark. Undrar hur i alla sina dar man kan skörda och så på bergssluttningarna.
Det är en rofylld syn att se kossorna gå och beta där uppe på berget av det saftigt
gröna gräset. Jag lyssnar på älvens brus och känner att själen börjar komma i ro.
Ser en stor vit sten, som, inte fanns där i fjol, ligga några meter ut i älven.
Förstår att det är isen som har flyttat den vid islossningen i våras.
Bildtext: Lax tagen dagen innan denna berättelse
Doften från
kaffet som vi nyss drack ligger kvar i luften. Vi, min man Leif och jag, har precis tagit
en paus i jakten på den stora laxen. Glöden från elden börjar falna och suget att
komma i älven igen är stort. Leif står och småtrampar otåligt, nu vill han ut i
älven. Han dricker ur den sista slurken kaffe från kåsan, ställer ner den på en sten
bredvid elden och går och hämtar sitt flugspö. Jag ser honom gå förbi vindskyddet upp
för en liten stig som kantas av storsten, hallonbuskar och brännässlor. Stegen är
lätta och man kan nästan se förväntan i hans gång. Den grå kalufsen skymtar under
kepsen och flugaskarna som han har i fickorna gör att den gröna vadarjackan putar lite
här och där. Jag följer honom med blicken när han går efter älvkanten uppströms
för att fiska i forsen.
Jag öppnar min
gröna ryggsäck och tar fram den fina flugasken i trä. Nu kommer det svåra, att välja
vilken fluga jag skall fiska med. Ser min fluga "Sivans lilla svarta" som inte
längre är så mycket att fiska med, kroken har rätat ut sig. Jag ler lyckligt när jag
ser den och en varm våg sköljer genom min kropp. Igår fick jag en fem kilos lax på
just den flugan. Jag vet inte om jag tog laxen för hårt eller om det bara vara en dålig
krok. Men det var första laxen som jag fick med min nya laxrulle. Rullen som är en
födelsedagspresent från min man är vackert grafitigrå med rena fina linjer. Genom
hålen på spolen kan man se den klarblå backinglinan och den ljusblå skjutlinan. Min
blick söker sig åter ner i flugasken. Det är en fröjd att se alla fina flugor som jag
har bundit under mörka vinterkvällar. Jag väljer mellan en liten gulblå och en grön
fluga. Jag tittar ut över älven och ser en lax hoppa nedströms mig. Vattnet skvätter
upp och bildar små droppar i luften som glänser som små kristallkulor när solens
strålar träffar dem. Jag blir ivrig, väljer den lilla gulblå flugan snabbt, för
älven drar. Jag knyter på flugan och tar mitt 14-fots tvåhandsspö och går ca 100
meter uppströms älven.
Det är varmt i luften
men älven är kall så det är skönt att ha värmande neoprenvadare på sig. Jag vadar
ut i älven tills vattnet når mina höfter. Älven strömmar skönt kring min ben och
försöker flytta mig framåt. Men jag står stadigt kvar. Drar ut fluglinan och en bit av
skjutlinan från rullen som har ett härligt knarrigt ljud. Låter strömmen sträcka ut
fluglinan innan jag gör ett underhandskast nästan tvärs över älven. Spänt följer
jag med blicken fluglinans rörelse med strömmen, beredd att göra ett mothugg om laxen
tar flugan. När flugan ligger rakt nedströms förflyttar jag mig några steg framåt
samtidigt som jag drar in lite lina och laddar spöt för ett nytt kast. En bil som kör
förbi på vägen, tutar. Hinner inte se vem det är men höjer ändå handen till en
hälsning.
Jag fiskar mig
nedströms, hjärtat börjar slå lite snabbare och spänningen stiger. Jag är nu framme
där laxen hoppade för en stund sedan, nervöst lägger jag ett kast diagonalt över
älven, strömmen tar tag i flugan och drar den med sig. Det börjar bli lite kyligt
eftersom jag har hamnat i skuggen. Jag stoppar min vänstra lediga arm innanför vadarna.
Plötsligt drar det till i spöt. Det är fisk på. Adrenalinet pumpar i kroppen och jag
gör ett mothugg. När jag ska ta upp min vänstra arm så går det inte för en berlock
på armbandet fastnar i sömmen på mina vadare. Där står jag mitt i älven med lax på
som drar nedströms och jag får inte upp min vänsterarm. Jag lägger över spöt i min
vänsterhand som nu sitter fast i höjd med armhålan och försöker veva in linan lite
med den högra handen. Blir full i skratt för jag måste vara en komisk syn.
Är glad att
min man inte är här just nu. Då hade jag fått höra att långa naglar och smycken hör
inte ihop med fiske. Just i denna situation förstår jag det. På något sätt måste jag
försöka att ta mig ur denna lite pinsamma situation. Jag ser bara en utväg och det är
att jag låter laxen få dra iväg med flugan medan jag med höger hand försöker få
loss berlocken från vadarna. Det är inte lätt, berlocken som har fastnat är en kräfta
och den ena klon sitter ordentligt fast i sömmen. Jag skrattar högt och har svårt att
stå still eftersom strömmen vill skjuta mig framåt. Jag sliter och drar, vickar och
trixar med berlocken och till slut lossnar den och jag höjer mitt spö och börja jobba
med laxen. Jag backar upp mot land samtidigt som jag vevar in linan. Laxen följer, om än
motvilligt, med och till slut står jag på land. Spöt är spänt i en kraftig båge och
laxen som är silverblank och vacker är fem meter utanför strand. Benen darrar lite och
lyckan är nästan fullständig, snart är den på land. Plötsligt så simmar laxen i en
halv cirkel och flugan lossnar och kommer som en projektil rakt i min panna. Jag blir helt
paralyserad och en svordom eller två kommer över mina läppar. Jag blir så otroligt
besviken eftersom jag nästan hade tagit ut glädjen i förskott. Trodde verkligen att jag
skulle få upp den på land.
Går upp och sätter mig
vid vindskyddet tar en liten whiskyhutt som tröst. Allt är stilla och lugnt det är bara
mitt hjärta som bultar hårt. Tittar ut över älven och den ser ut precis som vanligt.
Den rinner fram och det blir speglar och vitskum där stenarna bryter fram. Bruset från
bäcken som rinner från berget ner i älven hörs tydligt. Några måsar cirklar över
älven lite längre ner. Ett tecken på att fisk är på väg uppåt.
Väntar ivrigt på att
Leif skall fiska sig neråt så att jag får berätta om min fisk som jag nyss tappade.
Fast jag måste erkänna att det hade varit en helt annan känsla om jag suttit här med
en silverblank 3-5 kilos lax hängande i ett träd. Då hade jag varit bra stolt och
väldigt, väldigt lycklig. Det hade nog inte gjort så mycket om solen gått i moln då,
för jag skulle säkert ha lyst som en sol av lycka. Har i alla fall fått känna på lax
idag och det har givit mig lycka och erfarenhet.
Jag lägger lite ved på
glöden och hoppas att elden skall ta sig så att jag kan värma på kaffet. Tittar ut
över älven och tänker på laxen som jag missade. Får lite samvetskval och tror att jag
inte kommer och få någon mer fisk i sommar. Jag svor ju åt laxen och lyfte inte på
hatten och tackade för god match.
Det kommer att gräma mig
länge.
Siv Jansson © 2000
http://www.sivansflugfiske.se/
|
