|
Öringdans
Av Svante Larsson
Förvandla den lätt krusade havsytan till ett ljusspel av sällan
skådat slag. En titt ner i det kristallklara vattnet avslöjar att den livgivande värmen
under de senaste veckorna, förvandlat strandregionerna till vidsträckta oaser, där det
formligen kryllar av liv i alla dess former. Hur spännande är det inte att låta blicken
svepa över de närliggande kvadratmetrarna för att närmare studera de biotoper där
öringen väljer att hålla till under sin vistelse i havet? Nu, under sommaren, gillar
den att ställa sig på lite djupare vatten, men fortfarande strandnära; många gånger
alldeles invid någon brant klippkant. Där väljer den sin ståndplats och har möjlighet
att ta för sig av allt som bjuds: spigg, tångräkor, tobis, näbbgäddeyngel och
brisling.
Det är ett sådant
ställe jag med ivriga steg närmar mig denna junikväll. En svag strömkant är synlig
längs bergskanten, vilket gör att stället ser än mer inbjudande ut. Det känns nästan
som om man ville förvandlas till en liten vattenorganism för att kunna förenas med allt
det vackra. Men bara för en liten stund, för nu är det dags för det första
kastet...hmm. Linan får sjunka en stund, så att flugan fiskar på några meters djup
längs bergskanten.
Alldeles nära land
stramar linan och det är fast fisk! En liten torsk har hakat på, det förstår jag med
ens, ty motståndet är ringa. Men nere i djupet blänker det plötsligt till och
uppenbart är, att något inte står rätt till. Mitt hjärta stannar när jag får se att
efter den lilla torsken simmar nyfiket en jättestor öring efter och nafsar lite lätt i
torskens stjärtfena. Öringen är kraftfull över ryggen och tätprickig över hela
kroppen: obeskrivligt vacker! Den står en kort stund alldeles stilla och tittar på mig;
vänder sedan sidan till och simmar lugnt och majestätiskt tillbara ner under
klipphyllan. Vilken upplevelse!
Nytt kast och nervös
hemtagning av flugan. När hela fluglinan är hemtagen rycker jag med spöt lite så att
flugan sveper förbi klippkanten där öringen visade sig. När flugan är alldeles
nedanför dyker öringen plötsligt upp igen och följer efter flugan. Jag blir nervös
och gör några sista kraftigare ryck innan flugan når ytan. Men öringen är inte
intresserad av att hugga min fluga, men den reagerar på mina ryck genom konstiga
rörelser som ser ut som en lek; som en dans. Öringen dansar efter min pipa; och det är
jag som bestämmer takten.
Mönstret upprepar sig
nästa kast, och nästa kast. Men för mig är öringen ingen öring längre: det är min
lekkamrat, min kompis. Och en kompis vill man inte göra illa, så därför klipper jag av
krokböjen, ifall den skulle hugga! Vi leker tillsammans en stund och jag är så lycklig,
så lycklig. Vi gillar varann, öringen och jag, och vår dans är en yster lek, som jag
önskar vore för evigt.
Men alla lekar har ett
slut, så även denna. Allt eftersom börjar öringen att tröttna på leken, som vanligt
alltså. Den följer ointresserad efter flugan och bryr sig inte ens om att titta på mig.
Till slut visar den sig inte alls, och jag finner det för gott att åka vidare.
Men frampå
kvällskvisten återvänder jag för att se om den finns kvar. Och visst, lugnt och stilla
tittar den fram och hälsar på mig. Jag tar farväl en sista gång och önskar innerligt
att vi snart skall ses igen
Text av Svante Larsson
2000 ©
|
