|
Vädrets gudar
Av Henrik Rissanen
Regnigt och blåsigt inte direkt det väder man vill ha när man vandrar
uppe i fjällen långt bort från mänsklig bebyggelse med milsvida bergsluttningar utan
minsta skydd mot det evinnerliga regnandet. Det medhavda tältet som jag inhandlat för
ett par veckor sedan ligger i sin påse, blöt och tung. Utan mina regnkläder så hade
jag vart tvungen att lämna fjällen för denna gång kanske för alltid. Men envis som en
get fortsätter jag att klättra km efter km uppför sluttningar och bergskammar. Har
varit i rörelse i ungefär 19 timmar utan minsta rast eller matpaus och det känns i
kroppen, huvudet är tungt och benen känns som bly.
Är tvungen att sätta mig i
skydd för vinden bakom en stor sten. Regnet kan jag inte komma undan. Att laga mat på
stormköket i regnet med stela och skakande fingrar är inte det roligaste jag har gjort,
men när soppan värmer den torra strupen känner jag hur värmen kommer tillbaka till
mina fingrar och blöta tår. Även mitt sunda förnuft kommer sakta smygande tillbaka
till mig när jag tar en ny klunk av den otroligt goda soppan. Vad gör jag här? Varför
fortsätter jag min vandring dag efter dag? Jag sitter och funderar och det tar ett tag
innan jag förstår vad jag är här för. Tänker på det och sluter mina ögon och
somnar till stormkökets väsande med ett leende på läpparna.
Jag vaknar av att det är
för varmt jag vänder på mig för att slippa det varma i ansiktet. Förstår inte
riktigt vad det är, vill inte förstå, vill bara sova. Men myggens vinande i öronen
tvingar upp mig från min sittande ställning mot stenen. Framför mig står stormköket
som jag lämnade det, kastrullen är full med vatten. Det är först nu jag förstår vad
som har hänt. Solen har kommit fram och värmer sin omgivning med sina strålar och
lockar fram myggen ur dess hålor. Försöker att se några moln men kan inte upptäcka
ett enda, himlen är blå så långt ögat kan nå. Vädrets gudar… ja de är
underliga.
Jag plockar ihop mina saker
under tystnad det enda som hörs är myggen vinande och jag är tvungen att för första
gången använda den medhavda djungeloljan. Jag vet att det inte är så långt kvar
kanske 3-4 timmars promenad fram till den sjön som jag så länge har längtat efter.
Benen får nya krafter och känns inte alls så tunga som för några timmar sedan. Högt
ovanför mig ser jag några renar som betar utan att ens titta på mig när jag passerar
under dem.
Där är den det sista som
skiljer mig från sjön, en sista kulle så är jag framme. Tittar ut över sjön inte ett
liv inte ett tecken på att det finns fisk. Inte en vakring bryter ytan. Vet inte om jag
kommit till fel sjö eller om mina tidigare färder här uppe kanske bara var en konstig
dröm. Nä, orkar inte tänka längre det får vara som det är. Jag rullar ut tältet så
att det kan torka i solens strålar och sträcker sedan ut mig i mossan och somnar in till
myggornas surrande. När jag vaknar så är det redan skymning, jag gör i ordning mitt
flugspö och sätter mig uppe på en stor sten en liten bit från stranden med en bra
utsikt över den lilla sjön. Jag kokar mitt kaffe och sitter sedan och väntar. Det
dröjer inte länge innan de första försiktiga vaken sakta blommar ut ute på den blanka
ytan. Jag orkar inte ens flytta mig utan väntar efter de riktigt stora fiskarna som jag
vet finns här.
Och där på andra sidan av
sjön så ser jag hur en stor fisk plöjer igenom ytan i jakten på någon nattslända
eller annat kryp som kom i vägen för den. Reser mig och går sakta och försiktigt ner
till stranden sätter mig bakom en sten för att inte min siluett ska skrämma eventuella
fiskar som finns i närheten. Vaken från den stora fisken kommer allt närmare och
närmare, jag vet att den kommer att passera ungefär 8-9 meter ut. Jag lägger ut min
black gnat st 16 ungefär där jag tror, vet att den kommer att passera. Solen försvinner
ner i horisonten och det blir svårare och svårare att urskilja flugan. Men jag vet
ungefär vart den är.
Plötsligt försvinner min
fluga ner i en virvel och jag gör mothugg, känner hur det blir stumt i spöt och hur det
skriker i rullen när fisken drar iväg utåt sjön, efter flera ursinniga rusningar
kommer den äntligen närmare land med den gula buken i vädret. Öringen blir skrämd
när den kommer in på grundare vatten och gör ett sista desperat försök att komma
undan. Men nu är den så slut att den inte orkar mer en någon meter innan spöets press
blir för mycket och den än en gång kommer glidande in mot land. Håvens maskor sluter
sig runt den fina öringen och prästen gör dess plåga kort. Jag har aldrig sett så
fina öringar som här. Det är magiskt, vet inte hur jag ska förklara. Det går inte att
förklara. Men jag vet att jag kommer igen. Denna gången blev det inte någon stor
öring. Ingen över två kg. Jag tog bara upp den fisk som jag åt, där resten fick gå
tillbaka ner i djupet och kanske ge mig en ny upplevelse någon annan gång.
Den här pärlan till sjö
upptäckte jag efter flera dagars vandring uppe i de norska fjällen. Jag tror att jag är
den enda som vart där eftersom det inte finns minsta tecken på att det har varit folk
här, inga stigar, inga lägereldar, inget skräp, ingenting. Vart sjön finns blir min
lilla hemlighet. Men vem vet kanske just du står vid dess strand om du letar efter den.
Vid ena stranden finns det tre stora stenar ser du dem så vet du att du har kommit rätt.
Men det var nu två år
sedan jag var där sist och man vet ju inte om någon vart där med nät och tömt hela
sjön på dess bestånd.
Henrik Rissanen 2000 ©
|
