|
Ett flugfiskearv
att förvalta
Text: Gunnar Johnson
Foto: Leif Milling
Så minns vi Rolf Smedman
Ett telefonsamtal bringar ett bud och världen stannar. Tiden står still.
Allt är så ofattbart...
Rolf Smedman är borta. Han dog vid fiske i Lövsjoströmmen i Hårkan med
sitt kära flugspö i handen.
Bara någon vecka tidigare, en av de första dagarna i juli, hade vi talats vid. Rolf såg
fram mot sommarens fiske med sonen Dan, det hade just varit vernissage på en
konstutställning, där vi båda två deltog, och han var ju själv mitt uppe i nya
bokprojekt. Nästan 71 år men ändå mitt uppe livet.
Allt var så ofattbart. Och även nu några månader senare känns allt ännu
lika ofattbart, lika smärtsamt. Jag vet att vi är många som delar den känslan...
Rolf Smedmans hela författar- och konstnärskap präglades av intryck
formade redan under barndomsomrarnas fiske med dunkrok i Gnarpsån. Hela livet blev han
kärleken till det norrländska landskapet trogen. Allt var själv-upplevt och äkta i
hans skildringar av möten i naturen; morkullans knipsande flykt mot kvällshimlen,
sländornas dans och harrens vakringar på strömnacken, myrens solmogna hjortron,
guckuskon i en skogsglänta...
Rolf såg det stora i det lilla. Med sin lågmälda berättarkonst och genom
sina akvareller fängslade han flera generationer sportfiskare. Just den skarpa
iakttagelsen men det lågmälda tilltalet var Rolfs adelsmärke. Hans fina lilla bok
"Strömmande vatten" är i långa stycken poesi på prosa, och den för honom
så typiska omslagsakvarellen med en flugfiskare utvadad i skymningsljuset vid en ström
fångar och förmedlar just den stämning som i sig bär flugfiskets så speciella själ.
De första raderna i bokens inledningskapitel anger också den grundton som
alltid kommer att följa vårt minne av Rolf:
Solen har börjat dala
så sakta ner mot Kullas bergbranter i väster, skogen uppefter bergssidorna skimrar i ett
lätt dis av motljuset. Över det blanka strömsuget dansar ljusvingade sländor som
lätta, virvlande snöflingor. Ibland slår en liten vakring ut på den snabbare
strömnacken.
Den stora fisken kommer inte förrän solskivan försvunnit bakom de mörka
bergskammarna och i väntan sitter jag och suger på pipan, alltmedan innehållet i
sotpannan sjunker. Det lätta flugspöet har jag färdigtacklat och videkorgen står
bredvid, bäddad med färska späda björklöv...
Vid sidan av sina egna
böcker illustrerade Rolf också en lång rad andra författares verk samtidigt som han
under många år regelbundet medarbetade i flera svenska jakt- och sportfisketidskrifter,
bland dem Jaktmarker & Fiskevatten, Svenskt Fiske, Sportfiskaren och Flugfiske i
Norden. För en bredare publik blev han mest känd genom sina fiskeprogram i TV:s
"Naturrutan".
Rolf Smedmans arbete
uppmärksammades med stipendier från Sveriges Författarfond och Hans Lidman Sällskapet.
Han belönades också med Svenskt Fiskes stora bokpris. Han var rådgivare åt Sveriges
Flugfiskares Förening och satt i styrelsen för Gustaf Ulfsparres Stiftelse för Emåns
bevarande och med syftet att skydda den i ån speciellt storvuxna stammen av
havsöring.
Rolf och jag ringde varandra nära nog varje vecka. Vi samtalade om allt
mellan himmel och jord, men naturligtvis kom vi ofta in på flugfisket och dess framtid.
Rolf var ibland bekymrad, han såg en fara i den tekniska utvecklingen och den allt
större fokuseringen vid alla prylar.
Men redan i förordet till "Strömmande vatten", som kom ut för
drygt tjugofem år sedan, noterade han att det snart inte skulle finnas några jungfruliga
vatten, när man med flygets hjälp lätt kan nå den mest avlägsna fjälldal, som
tidigare låg flera dagsmarscher bort. 1 samma bok skriver han vidare:
I vår krassa tid, när
allting mäts och värderas i pengar är det av större vikt än tidigare att vi lär oss
inse vad fiskeupplevelsen och kanske ännu mera, ramen omkring den, betyder för oss
människor.
Vem kan värdera ett öringvak på ett blankt strömsug, spegelbilden av en drillsnäppa
som pilar över vattnet eller knastret och doften från en kaffeeld?
Just kaffeelden och
sotpannan återkom ofta i Rolfs berättelser och akvareller. Bland dagens unga flugfiskare
finns kanske de som tycker att sotpannan är otidsenlig i en tid som begåvat oss med
okrossbara ståltermosar. Men då har man inte förstått kärnan i Rolfs
flugfiskefilosofi. Kaffeelden och sotpannan är inte bara någon gammal fiskenostalgi för
dess egen skull.
Det är kaffeelden och sotpannan som gör oss till en del av älvlandskapet.
Det är vid kaffeelden vi ger oss tid och ro att registrera och studera intryck och
fundera över dem. Det är så vi förankrar våra kunskaper om insekterna, fisken och
vattnet.
Och allt annat runt omkring. Allt det som ger flugfisket en djupare dimension
och gör det till så mycket mer än att bara fånga fisk.
Medan "termosfiskaren" rusar vidare till nästa kast...
Rolf är borta. Men hans tankar lever och lämnar oss ett djupt förankrat
flugfiskearv att förvalta!
Gunnar Johnson 2000
|
