Vårgäddan – exotisk och nordisk
Text: Niclas Andersson
Foto: Niclas Andersson & Henrik Larsson.

Ett nordiskt "sight fiske" med en annorlunda "torrfluga" – en Mega Diver - på stor vårgädda och på lågt vatten, där man hela tiden ser de fiskar man kastar på…

  Solens första riktigt värmande strålar springer kittlande lätt över den kalla aprilmarken och det är svårt att tro annat än att sommaren gör sitt första försiktiga intåg. Bilder av gröna björkar och vakande öring tycks kontinuerligt dyka upp i mitt huvud, dofter av daggvått gräs söker sig in genom min näsa

  Trots aprils vårkänslor i luften är sommaren dock ännu en bra bit bort. Men april månad är långt ifrån någon dålig flugfiskemånad. För många innebär det ett efterlängtat kustöringfiske eller premiär i regnbågssjön. För mig betyder det att ett av mina favoritfisken nu har sitt kulmen — vårfisket efter gädda!

  Gäddan, Esox lucius, tillhör våra vanligaste sötvattenfiskar och återfinns i nästan alla europeiska länder. I Sverige finns den näst intill i alla våra insjöar och i det bräckta vattnet längs ostkusten. Under århundraden har gäddan alltid framställts som en "vattnets varg", en predator som dödar för nöjes skull. I 1600-talets England gick det historier om gäddor som slukat hela människor — ja, de slukade till och med hästarna som människorna red på. Idag vet vi bättre, men att gäddan tillhör våra mest rovgiriga predatorfiskar är ingen lögn. Gäddor som tar andungar, grodor och möss tillhör långt ifrån ovanligheterna. Det är kanske just gäddans jaktmetod och intresse för att attackera som gör den till en av de mest spektakulära arterna för flugfiskaren, och inte blir det sämre av att den kan ge sig på flugor fiskade i ytan.

  Under tidig vår, vanligast från mitten av februari till mitten av maj, har gäddan sin lekperiod som normalt varar några veckor. Lektiden varierar från sjö till sjö och temperaturen i vattnet spelar en avgörande roll. Leken äger rum i grunda, gärna översvämmade vikar med riklig vegetation, där gäddhonan kletar fast rommen på vass eller gräs, samtidigt som hanen sprutar sin mjölke över den för att slutföra befruktningen. Vattnet behöver sällan vara djupare än 20—40 centimeter för att gäddmadamer på 10 kilo skall kunna leka. Faktum är att de oftast föredrar så pass grunt vatten, eftersom vattnet där kan vara flera grader varmare än bara någon meter ut i sjön —och varmt vatten är därför nyckeln för att finna de lekande vårgäddorna.

På våren värms vattnet upp i gäddornas grunda lekvikar.

  Flugfisket efter gädda ska den här tiden på året alltid bedrivas i de vikar som har den högsta vattentemperaturen. En enkel regel är att fiska i vikar, där vinden blåser in det varma ytvattnet från sjön. Att gäddan befinner sig inne i de grunda och vegetationsrika vikarna ställer dock till en del problem för flugfiskaren, vars flugor mer än gärna harvar i bottnen istället för att locka gäddorna till hugg. Lösningen är att använda en så kallad "Mega Diver", en popperliknande fluga med ett stort huvud av trimmat hjorthår som klippts platt på undersidan och därefter fått en konformad ovansida, till skillnad mot popperflugans tunga och vindslukande huvud av balsaträ. Men en Mega Diver fungerar precis som en traditionell popper, det vill säga att den flyter så länge man inte rör linan, men när man drar hem flugan, så dyker den ner under ytan med ett hörbart "popp" som bildas då luften mellan hjorthårsfibrerna frigörs under vattnet och tränger igenom vattenytan. Detta ljud är en av orsakerna till flugans förmåga att locka till sig gäddornas uppmärksamhet.

  I anslutning till den här artikeln finns en bindbeskrivning på en Mega Diver och en beskrivning av fisketekniken. Då flugan är relativt stor, cirka 25—35 centimeter, krävs en kastutrustning med "ryggrad" vars fördelar blir särskilt märkbar under dagar med stark vind. För egen del har jag valt ett 4-delat spö i klass 7 som har de nödvändiga kastresurserna, och till det en enkel och billig flugrulle som rymmer fluglinan och hundra meter backing.

Till bindbeskrivningen för Mega Diver

  Linan är nästa del av gäddfiskeutrustningen — och en mycket viktig sådan. På marknaden finns en djungel av färdiga fluglinor, och däribland en del specialgjorda linor som skall hantera stora flugor och kast i vind bättre än de traditionella, vilket man ju eftersträvar vid gäddfisket. Av alla linor jag prövat är den egentillverkade klumplinan den som fungerat bäst. Linan består av en tjock klump tagen från en DT-lina, gärna en klass över spötillverkarens rekommendation, och som kapats så att den blir 9—11 meter lång beroende på vilket spö som skall användas. Till klumpens tjockare del fästs en tunn, flytande skjutlina, gärna i en utmärkande färg. Denna hemmabyggda lina är klart bäst för att kasta stora flugor i stark vind, särskilt om kasten skall vara långa, vilket inte är ovanligt vid gäddfiske, då kastlängden brukar ligga runt 20 meter för att man skall kunna täcka så mycket vatten som möjligt. Under vårfisket i de grunda vikarna är det naturligtvis endast flytande linor som gäller.

Med Diver kan bindas i en rad olika färger. En vit variant har dock
visat sig fiska bäst på vårgäddan.

  Wiretafs med ring

  Nästa steg i utrustningen är tafsen, vilken kommer att utsättas för en rejäl misshandel av gäddornas sylvassa tänder. Tafsen är den viktigaste länken mellan dig och en krokad gädda. Om något går fel, så beror det oftast på tafsen. Under de år jag fiskat gädda har olika varianter på tafsar kommit och gått, allt från endast en bit tjock nylon (0,50—0,60 mm) till de tafsar som spinnfiskare använder har genomgått en kritisk granskning vid mina hemmavatten.

  Den bästa tafs jag hittills prövat —och som jag använder idag — är framtagen av en god vän och fiskekamrat, Per-Ola Nilo. Inför en resa till Ålands storgäddor löste han tafsproblematiken på ett smart sätt. Till en vanlig, taperad nylontafs med en total längd på 1,5—2 meter fäste han en 10—15 centimeter lång tunn wire. Denna skyddstafs försåg han med en liten metallring av samma typ som används till nyckelringar — men av betydligt mindre diameter Flugans öga fästs sedan i ringen, och en snabb, enkel och säker tafs är klar att använda. Det är naturligtvis viktigt att använda en så liten och stark ring som möjligt mellan skyddstafsen och flugan, eftersom en för svag ring kan öppna sig så att flugan glider ur.

  Fiske i neoprenvadare

  Då vårfisket efter gädda bedrivs i de grunda lekvikarna är båt eller flytring överflödiga. I stället är det vadarbyxor som gäller, och i det kalla vårvattnet är neopren det bästa materialet. Att vada omkring i de vegetationsrika vikarna ger dessutom en extra dimension och "kick" till gäddflugefisket — det blir ett nordiskt "flats-fiske" som för tankarna till mer exotiska platser...

  I övrigt behövs en rejäl tång eller peang för att knipa in hullingarna på kroken och för att lätt kunna lossa flugan ur gäddans mun, vilket inte bör ske med händerna med tanke på gäddans vassa tänder Är det en riktigt stor gädda som tagit flugan kan en kraftig käftöppnare vara ett stort plus för att snabbare få ut flugan om man önskar återutsätta fisken.

  Jag använder aldrig huggkrok eller håv, som bara komplicerar landningen och som dessutom är i vägen när jag vadar runt och fiskar Istället tar jag ett stadigt grepp med handen strax bakom gällocken, vilket fungerar också på riktigt stora gäddor och får dem att hålla sig lugna medan man tar bort kroken.

  Att fiska på det sätt som jag gör, vadande i de grunda lekvikarna och fiskande med en ytlig popperliknande fluga, ger inte bara mer och större fisk än till exempel gäddspinn med wobbler eller det vanliga och lite tråkiga sjunklinefisket med fluga. Den här tekniken med fiske på grunt vatten under våren ger ett unikt tillfälle att bedriva en form av "sight fishing", ett fiske som är vanligt efter öring och regnbåge i de kristallklara strömmarna i Nya Zeeland och USA. Sight fishing går ut på att du ser den fisk du tänker fiska på, en metod som gör fisket extra spännande. I stället för att ödsla tid på blindfiske, så kommer varje kast att göras mot en gädda som du lokaliserat - och som den här tiden på året dessutom är garanterat huggvillig!

  Lekgäddorna avslöjar oftast sina revir, vilka de vaktar "med livet som insats". De plogar runt i ytan och plaskar till med stjärten då de accelererar för att attackera en inkräktande rival — och det vill jag lova, att första gången man ser två riktigt stora gäddor slåss på nära håll, då blir man närmast knäsvag. En orsak till att man lätt upptäcker de stora gäddorna inne på lekbottnarna är just det faktum att det är grunt. Gäddorna kan helt enkelt vara högre från buk till rygg än vad vattnet är djupt! Att plötsligt se en 5—6 kilo tung gädda, vilket långt ifrån är ovanligt under leken, simma runt i ytan endast ett par meter ifrån dig ger en oerhörd "kick", och det är just dessa "kickar" som gör flugfisket efter vårgäddorna så unikt och härligt!

  Det är långt ifrån något finlir man bedriver med de stora flugorna och den förhållandevis grova utrustningen. Nej, flugfiske efter vårgäddan är en hundraprocentig adrenalinkick. Det förstår man också redan första gången man ser en stor gädda följa efter flugan i ytan under några meters hemfiskning för att slutligen accelerera och i en kaskad av vatten sätta in dödsstöten mot flugan. Jag kan lova att du aldrig varit med om något häftigare — och det bästa är att varje hugg är så här!

En Mega Diver skall fiskas med jämna, ungefär 2 decimeter långa och inte alltför hårda drag. Det konformade huvudet och kragen gör att flugan drar med sig luft när den dyker och sedan poppar upp på ytan igen.

  När gäddan tar en fluga i ytan vill den gärna följa efter en bit innan den hugger, ett beteende som främst tycks förekomma under lektiden. Med största sannolikhet ser den flugan som en inkräktare mer än som något ätbart, och istället för att ge sig på flugan försöker den jaga bort den. Här är det viktigt att ha en fluga som fortsätter att irritera den jagande gäddan även när den tycker sig ha fått bort inkräktaren tillräckligt långt från reviret. Mega Divern har här en oslagbar förmåga att även få gäddan att så småningom attackera flugan istället för att bara vända och simma tillbaka till reviret.

  När flugan fiskas hem och en gädda börjar simma efter den, gäller det att vara iskall och fortsätta fiska in flugan i samma takt och inte sluta dra i linan. En fluga som ligger still på ytan för länge slutar att intressera gäddan. Fisken kan följa efter upp till 5—6 meter innan den bestämmer sig för att ta flugan. Vanligast är dock att den utför attacken efter 2—3 meter Till att börja med följer gäddan efter lugnt och stillsamt med en bit av ryggen och stjärtfenan ovanför vattnet och i samma takt som man fiskar hem flugan. Gäddan brukar hålla sig 50—100 centimeter bakom flugan. Utan förvarning accelererar den sedan för att attackera. I detta ögonblick kommer fisken att plaska till ordentligt, och för den ovane gäddflugfiskaren kommer ett mothugg oftast rent reflexmässigt —med resultat att flugan inte krokar så mycket mer än luft... Det gäller alltså att hålla inne med mothugget till dess att man känner gäddans käkar sluta sig kring flugan, och om dina nerver har klarat sig så här långt lär pulsen ligga vid så där 200!

  Fiskar utan fettfena

  Vi i det kalla Norden avundas många gånger flugfiskare i andra länder som till exempel USA, där fiskar som bonefish, tarpoon, permit och bass kan erbjuda ett spännande fiske vid sidan av det mer traditionella flugfisket efter öring, regnbåge, lax och en rad andra fettfeneförsedda arter Antingen beror denna avundsjuka på brist i vår egen fantasi eller brist på kunskap om de fiskarter vi har i våra nordiska länder För visst har även vi en rad andra fiskar, som mer än gärna låter sig frestas av en fluga. I våra sötvatten finns gös, braxen, abborre och min egen favorit framför andra, gäddan, som ett par exempel på intressanta flugfiskar Saltvatten erbjuder ytterligare nya arter —multe, torsk, olika slag av plattfisk och så självfallet det lilla krutpaketet makrillen, som erbjuder ett mycket spännande båtflugfiske under sommaren.

  Som flugfiskare är det viktigt att vidga vyerna och ta intryck från många olika sorters fiske och fiskar för att kunna utveckla sitt eget flugfiske. Jag kan lova att vårfisket efter gädda inne i de grunda lekvikarna är ett sådant fiske, som garanterat kommer att få en plats i den årliga fiskekalendern hos alla som vågar prova detta actionladdade "flats-fiske"!

  Gäddtafs med wire-spets

Som skydd mot gäddans sylvassa tänder behöver du en tafsspets av tunn stålwire (9kg).

1. Klipp av en c.a. 15 cm lång bit stålwireoch värm den genast i ändarna med en cigarettändare och pressa därefter samman trådarna med fuktiga fingrar. Det hindrar att wiren fransar upp sig.
2. Vik tillbaka cirka 2 cm av wiren i varje ände så att det bildas öglor. Tätlinda med en stark bindtråd och säkra varven med lack eller lim, helst epoxylim.
3. Trä en liten "nyckelring" av den typ som används på skeddrag i ena öglan. Den andra öglan fästs med en betesknut i nylontafsens spets.

  Huvudtafsen tillverkas av nylon i längder och dimensioner enligt figuren nedan. Använd blodknutar. Den totala längden blir 160 cm.

Tapering enl. följande:

Gå till bindbeskriving för flugan Mega Diver

Text: Niclas Andersson ©
Foto: Henrik Larsson och Niclas Andersson ©
Teckningar: Gunnar Johnson ©

Besök gärna Niclas hemsida
http://www.flyfishphoto.com/