En "äkta" fjäder gör ingen fluga...
Text och foto: Anders Isberg

Blue Chatterer, Indian Crow och Toucan ingår i många klassiska laxflugor. Här får du lära en "doppteknik" med vilken du kan färga naturtrogna ersättningar för de rara fjädrarna

Till vänster äkta Toucan, Indian Crow samt Blue Chatterer,
och till höger motsvarande substitut

  Blue Chatterer, Indian Crow och Toucan är tre fjädrar som är sällsynta men vanligt förekommande i mönsterbeskrivningar till klassiska laxflugor. Idag är vi oftast hänvisade till substitut, men det var man faktiskt också på den gamla goda tiden. Laxflugebindaren Sven-Olov Hård berättade för flera år sedan i tidningen Flugfiske i Norden att man även då använde substitutfjädrar i de klassiska laxflugorna. Han refererade till Hardy’s flugtillverkning som var kommersiell. Man band otroliga mängder laxflugor och led därför periodvis brist på en del material. På en bild i Sven-Olovs artikel visas en Blue Rover som ett exempel på att slutresultatet kan bli lika vackert i alla fall.

  Hemligheten med att kunna binda vackra klassiker ligger egentligen inte i vilka material som ingår, det vill säga om de är substitut eller inte, utan det handlar närmast om bindtekniken och förmågan att "se" vad som blir rätt. Storleksanpassning av alla ingående material är därför en viktig del, och den kunskapen kan man inte köpa sig eller läsa sig till, utan den vinns genom att man ständigt övar och prövar. Flugan skall ju inte bara vara vacker utan också kunna fiska bra i vattnet. Sven-Olov Hård skriver också i en annan artikel i tidningen Flugfiske i Norden att Jimmy Robinson, en av Hardy’s sista laxflugebindare av den klassiska skolan, en gång sa till honom: Det är mycket bättre att se en rätt bunden fluga med substitut, än en felaktigt bunden med rätt fjädrar". Man får alltså laga efter läge...

  Vad är original?

  Ett originalmönster till en fluga är egentligen det första exemplaret som bands, resten är bara reproduktioner som är mer eller mindre lika förebilden. Att binda en originalfluga till en klassisk laxfluga är alltså omöjligt - platsen är redan tagen - däremot kan man göra en reproduktion som ligger originalet så nära som möjligt. Ett problem blir då att först ta reda på vilket av alla nedtecknade mönster som ligger originalet närmast och därefter få tag i material till flugan. Som vi redan konstaterat förekom inte sällan substitut också på den gamla goda tiden, och att använda substitut är alltså inte fel utan var tidigare ofta ett naturligt inslag i flugbindningen.

  Vi använder så många olika material att det är fullständigt omöjligt att ha ett lager av allting i flugbindarlådan. Det är därför naturligt att vi ibland väljer ett substitut. Det gör vi ju dessutom ganska ofta när det gäller vanliga öring- och regnbågsflugor, och så gjorde man alltså stundtals även på den tid då klassikerna bands. Oftast är vi ju också ute efter färg och funktion, inte att det måste vara exakt det ena eller det andra materialet som ett självändamål.

  På senare år har bindning av klassiska laxflugor ökat i popularitet, och faktum är att det också blivit lättare att få tag i en del av de material som tidigare ansågs vara "borta för alltid". Men det kostar både tid och pengar att skaffa dem, särskilt de material som kräver exporttillstånd enligt CITES-bestämmelserna, det vill säga de bestämmelser som reglerar handeln med hotade och skyddade arter, och som varje seriös flugbindare självklart följer.

  Men eftersom lusten att binda oftast är större än tålamodet att vänta på att ett dyrt och svåråtkomligt, om än fullt lagligt, material skall bli tillgängligt, är substituten åter aktuella - precis som de en gång var under de klassiska laxflugornas storhetstid. Och substitut finns det gott om, bara man börjar leta. Det blir också mycket billigare, och framför allt får man en del flugor bundna. Därmed har man bättre möjlighet att öva upp bindteknik och skicklighet på laxflugor i "full skala", vilket sannerligen är en utmaning även för den skickligaste.

  Mikael Frödin har i sin bok "Klassiska Laxflugor. Mönster och Historia" granskat ett stort antal av de mest kända klassiska laxflugorna vad beträffar deras mönsterbeskrivningar och tillkomst. Han har för de flesta flugor hittat den äldsta publicerade mönsterbeskrivningen (vilket för övrigt inte behöver vara en exakt beskrivning av den första flugan som bands av en viss sort) och studerar därefter hur mönstren förändras beroende på vem som binder och beskriver dem. Inte sällan förekommer avvikelser från den först publicerade beskrivningen. Ibland beror det på tycke och smak, men lika ofta på att flugbindarna även på den tiden hade begränsat med material.

  Både Sven-Olov Hård och Mikael Frödin, som jag pratat med inför denna artikel och som lånat mig de flesta av de äkta fjädrarna samt laxflugorna för fotografering, har sett mängder av laxflugor bundna under den klassiska epoken, och de säger att även om fjädrar som Blue Chatterer, Indian Crow och Toucan dominerade under en viss tidsperiod, så är substitut inte alls ovanliga. Men flugorna är mycket vackert bundna i alla fall. Generellt användes mer av förstnämnda fjädrar under 1800-talet och mer av substituten under den första delen av 1900-talet och även senare. Men vi måste då också komma ihåg att det på den tiden fanns en, totalt sett, mycket större tillgång på tropisk fjäder än det gör idag, och att de brittiska kolonierna runt om i världen var grunden och förutsättningen för att dessa fjädrar användes i olika flugmönster. Som exempel på rådande förhållanden kan nämnas att Indian Crow och Toucan finns upptagna i en Hardy-katalog över flugbindningsmaterial från början av seklet, men att de redan då låg skyhögt i pris över allt annat material. Vi skall heller inte glömma bort att kungsfiskare, som vi idag ofta betraktar som substitut, också är originalmaterial för en mängd laxflugor.

  Ytterligare en detalj, som komplicerar bilden för den som vill binda lika originalmönstren, är att det i gamla mönsterbeskrivningar oftast bara står vilken fågel som skall användas för en viss del i flugan. Men på en fågel finns en stor mängd fjädrar, vilka inbördes kan vara mycket olika. Färg och form på till exempel Indian Crow kan variera med fågelns ålder och var på fågeln fjädern sitter. Fjädrarna varierar också med vilken art det är frågan om. Ibland är det givet vilken fjäder som avses, men ibland mer svårtolkat. Om det finns en bild av flugan blir ofta denna styrande, men var tolkningen av flugan på just den bilden riktig?

Guldfasanens nacke har två intressanta fjädrar lämpliga som substitut för Indian Crow och Toucan.

  Fjäder färgad med doppteknik

  Ett förhållande som bidrar till de klassiska laxflugornas skönhet är att man på fjäder som inte är färgad kan se skiftningar i olika färger eller färgnyanser, vilket ger ett mycket vackert intryck och viss prägel. En fjäder som är färgad får nästan samma färg över hela fjädern, och då försvinner nyanserna. Det som avgör hur likt ett substitut blir den äkta fjädern är dels storlek och form, men också färg och struktur. När man letar efter bra substitut får man därför söka efter fjäder som sammantaget liknar originalet mest. Väl inbundna på flugan minskar också skillnaderna mot originalfjädrarna något, eftersom man inte längre ser en fjäder i sin helhet ända ner mot roten, utan bara den synliga delen.

  De färgade substitut som vanligtvis finns att köpa till Blue Chatterer, Indian Crow och Toucan är alltid färgade i sin helhet och dessutom nästan alltid i fel färger, vilket gör att man inte når fram till det riktigt "äkta" utseendet. Eller så är substituten inte färgade alls, det vill säga de har sin naturliga färg. Om det är ett lyckat substitut är detta oftast bättre, även om färgen kan avvika något. Men om man väljer ut substitut med omsorg och sedan färgar själv med den doppteknik jag skall beskriva i denna artikel, kan slutresultatet bli mycket likt den äkta fjädern. Särskilt om man sedan dessutom lägger ner möda på att använda rätt bindteknik.

  I min egen flugbindning har jag nästan aldrig använt svårtillgängliga material som Blue Chatterer, Indian Crow eller Toucan. Jag har antingen uteslutet dem eller använt substitut av olika slag — en del egenhändigt tillverkade. Men för sex, sju år sedan, efter det att Sven-Olov Hård började skriva artiklar om klassiska laxflugor i FiN, fick jag en nytändning och började leta nya substitut. Jag experimenterade, färgade och utvecklade en teknik att färga, som jag kallar partiell färgning eller doppteknik. Tekniken går i princip ut på att man bara färgar en viss del av en fjäder. För de fjädrar jag beskriver i denna artikel räcker det med att doppa spetsen av en substitutfjäder i ett färgbad förr att imitera Indian Crow och Toucan. Blue Chatterer imitationen färgar jag helt och hållet — eller inte alls.

Använd en liten rostfri skål — aldrig aluminium — och doppa försiktigt med en pincett ned den del avfjädern som skall färgas i det sjudande färgbadet. Fjädern måste vara blöt då den doppas ned, annars tar den färg för snabbt. Skulle fjädern ändå ta för mycket färg, sköljs den genast i ett glas med vatten, som står till hands vid sidan om färg badet.

  För färgning med doppteknik behövs en mindre, rostfri skål, en pincett med smal spets, ett glas med sköljvatten, färger och ättika. Jag använder Veniard’s färger, men ibland också Dylon, som finns hos färghandlare eller i varuhus. Jag fettar aldrig av fjädrarna mer än genom att doppa ner dem hastigt i lite utspätt diskmedel, därefter i vatten och sedan färgar jag dem direkt. Fjädern måste vara blöt, annars suger den till sig för mycket färg nedifrån spetsen. Om den ändå skulle göra det, brukar jag hastigt doppa den i kallt vatten, som jag har stående i ett glas vid sidan av färgbadet.

  Genom att upprepade gånger doppa ned endast spetsen eller den del av fjädern som man vill skall ta färg, och däremellan skölja den i vattenglaset, kan man uppnå mycket vackra effekter. Det man utnyttjar är att fjädern inte tar all färg direkt, utan att det sker gradvis.

  Genom att laborera med olika styrkor på färgbaden, kan man därigenom uppnå den effekt man önskar, och man kan också enkelt tona färger i varandra, men man måste då komma ihåg att hela tiden röra lite på fjädrarna upp och ned i färgbadet, vars temperatur bör ligga på sjudning.

  Ett exempel på tonad fjäder är de små rundformade tupphackel, vilka jag färgat liknande Ariel Toucan. De har först doppats till cirka 3/4 längd ned i ett svagt bad med Veniard’s Bright Yellow för att uppnå den svagt citrongula nyans som finns närmast roten på den äkta fjädern. Därefter har jag doppat ned dem till ungefär halva längden i ett relativt svagt färgbad med cirka 3/4 Veniard’s Yellow och cirka 1/4 Veniard’s Hot Orange. Genom att till sist låta endast sista fjärdedelen av fjädern få lite längre tid i färgbadet, uppnår man ett ganska fint resultat och får en djupt guldgul spets, som när fjädern väl är inbunden på flugan blir mycket övertygande.

  Indian Crow substitut är fjädrar från hakan/halsen och sidan av halsen på en vanlig guldfasannacke. Jag väljer ut de fjädrar som har ungefär rätt form och färgar sedan bara spetsen och ibland en del av stammen i ett enda kraftigt färgbad bestående av hälften Veniard’s Hot Orange och hälften Veniard’s Scarlet. Ett hastigt dopp ger rätt blekorange ton på mittdelen av fjädern, ett längre dopp i spetsen ger en eldigt röd färg.

  De substitut jag använder för Blue Chatterer är kungsfiskare, och dessa färgar jag inte alls eller ibland till mörkare blå nyanser. Jag använder då Dylon’s Arabian Night (16) i ett relativt kraftigt färgbad, eller om jag vill ha den blålila variant som Blue Chatterer faktiskt finns i naturligt, men som är mycket ovanlig, i en blandning av Dylon’s Arabian Night och Veniard’s Scariet, som i detta fall ger den blåröda nyansen. Också detta är ett relativt kraftigt färgbad. Roten på den färgade kungsfiskarfjädern ger för båda dessa varianter ett mörkt intryck på den färdiga flugan liknande äkta Blue Chatterer.

  Blue Chatterer

  Blue Chatterer tillhör familjen Cotinga och finns i en stor mängd arter som sinsemellan kan uppvisa olika färger. Den fjäder som uteslutande användes i de klassiska laxflugorna kom från en art som på flugbindarspråk kallades Blue Chatterer, och vars färg är distinkt, nästan lysande isblå. Kungsfiskaren (som vi får från Asien) är mörkare och kan förekomma i olika nyanser. Chattererfjädern har tjockare bistrålar än kungsfiskarfjädern, vilket säkert bidrar till den förras förmåga att reflektera ljus, och roten är närmast den färgade delen svart. En kungsfiskarfjäder har en mycket tunnare struktur, är mörkare i färgen och vid roten närmast den färgade delen är den mellangrå. En jämförelse ger vid handen att det behövs tre till fyra kungsfiskarfjädrar av en ljus nyans för att uppnå samma effekt som en enda Blue Chatterer. Annars är dessa fjädrar mycket lika varandra. De mörkare färgade kungsfiskarfjädrarna är sådana som jag använder för att rotdelen blir svart och att det hela blir snyggt på flugan, men jag vet inte om det finns någon Chatterer som exakt liknar den nyansen. Många äldre flugor som har lite mörkare ton på denna fjäder är sannolikt bundna med kungsfiskare och inte med äkta Chatterer.

  Indian Crow

  Indian Crow tillhör också familjen Cotinga och finns i några olika arter, varav den vanligast förekommande är Scutatus grenadensis. På bilderna i denna artikel visas både Scutatus grenadensis, vars fjäderrot är gråsvart ganska långt ned, och Scutatus scutatus, vars rot är svartfärgad ganska högt upp.

  Fjädern är trots sina tunna bistrålar relativt styv, dessutom lite glansig och ganska tät i spetsen.

  Det finns flera substitut som kan passa, men de som hör till de mest lyckade vad beträffar färg, form, struktur och storlek är dels Röd Vävare, och dels det substitut jag själv använder; nämligen fjädrar från hakan/halsen och sidan av halsen på guldfasanhannen. Vävaren behöver inte färgas, men det behöver däremot guldfasanfjädrarna - så som jag beskrivit tidigare. Vävarens fjädrar är som regel ganska små, medan guldfasanens fjädrar finns både som större och mindre. Dessa substitut är ganska lyckade. Dessutom är det billigt att utgå från en guldfasannacke. Förmodligen har du redan en sådan som du kan leta fjädrar på för att sedan färga. Därefter är några vackra Popham inte långt borta...

Även här är de äkta fjädrarna grupperade till vänster och substituten till höger. Flugorna är bundna av Sven-Olov Hård; i tailen på den övre sitter äkta Indian Crow och i veilingen på den nedre är det Röd Vävare.

  Toucan

  Toucan finns i några olika arter, men den som var absolut vanligast var Ariel Toucan, som visas på bilderna i denna artikel. Ibland användes också Sulphur Toucan. För att beskriva karaktären på Toucan-fjädrar vill jag referera till Sven-Olov Hård, som en gång sa till mig att "de är så tunna att de liknar spindelväv. Om man lägger en enskild fjäder på bordet, så försvinner den nästan."

  Trots de mycket tunna fibrerna är dessa fjädrar relativt styva och mycket glansiga. I de klassiska flugorna användes flera fjädrar, upp till sex stycken på varandra, på vardera sidan om en veiling till exempel på en Jock Scott, och de vättes med saliv och bands in i omgångar. När de sedan torkat uppnåddes en mycket vacker "beslöjning" av en kroppshalva.

  Som substitut för Toucan använder jag tupphackel, egentligen korta spade-hackel (skall helst vara tunna, glansiga, korta och rundade) som sitter på kanterna en bit upp på en vit tuppnacke, men även färgad bröstfjäder av skata, blekt och färgad nackfjäder från kråka samt två typer av fjädrar från guldfasanen. Den ena, som förordas av Sven-Olov Hård, sitter mellan tippet- och toppingdelen och är rätt från början. Den är nämligen också lätt bjöd, men den är tjockare i fibrerna än äkta Toucan. Den andra fjädern är tagen från sidan av toppingdelen, och där får man välja ut de fjädrar som är runda i spetsen och lite "breda". Dessa fjädrar har tunnare fibrer, och jag tycker inte att de behöver färgas. Men pröva gärna att tona spetsen i guldgult. Den förstnämnda fjädern behöver man bara ta en av, medan den andra kan behöva sällskap av ytterligare någon eller några beroende på flugans storlek.

Text och foto: Anders Isberg 1997 ©