Fiske med kläckare

Kläckare är samlingsnamn på olika typer av flugor avsedda att
fiskas djupt liggande eller hängande i vattnets ytfilm

Text & foto: Henrik Larsson

Flytande sälhårspuppa

  Flugor och flugmönster har en förmåga att komma och gå i asken under årens lopp. Några stannar för en tid medan andra blir riktiga slitvargar som följer en i ur och skur och som man litar på som sin egen mor En typ av flugor som ofta visat sig fungera bra vid fiske efter harr öring, röding och regnbåge år de så kallade kläckarna. Många insekter lever nere i vattnet och när rätt tid kommer stiger de mot ytan för att omvandlas till vingade insekter. Just i det ögonblick de skall tränga igenom ytfilmen och samtidigt ta sig ur sin pupp- eller nymfhud är de som mest sårbara, och som namnet antyder skall dessa kläckare imitera insekter som hänger hjälplöst alldeles i ytfilmen på väg att kläckas. Dessa tas ofta med stor aptit av fisken då de är ett lättfångat byte och inte flyger iväg framför nosen på dem. Det händer också att fisken helt ställer in sig på att ta kläckare, och en lämplig imitation kan då vara skillnaden mellan hugg eller ej. Det som kännetecknar en kläckare/kläckande insekt är att den ligger mycket djupt eller helt nere i ytfilmen där den kämpar febrilt för att ta sig ur sin nymf- eller pupphud med en vickande, krängande rörelse. Fisken brukar ta dem i lugna vak utan någon större brådska jämfört med då den till exempel tar nattsländepuppor på väg mot ytan eller vingade nattsländor som springer på ytan och lägger ägg. Dessa tas ofta med kraftfulla, snabba vak för att de ej skall komma undan.

  Vädret har också en viss betydelse för kläckningen, då insekterna vid regn och fuktig väderlek har svårare att torka, vilket gör att de blir hängande längre i ytan och fisken har längre tid på sig att ta dem. Detta medför också att ett större antal insekter än vanligt förolyckas och blir så kallade stillborns - och våra flugor imiterar självklart också dessa. Även ytspänningen kan variera mellan olika vatten. En lugn yta har ofta bättre ytspänning, vilket gör det svårare för de kläckande insekterna att ta sig igenom, vilket i sin tur gör att fisken har längre tid på sig att ta dem. Just detta att flugan inte behöver eller skall rida högt och fint på vattnet gör det lättare för oss fiskare, då vi slipper leta efter dyra tupphackle utan klarar oss bra med billiga och lättåtkomliga material som håller luft eller också ger vi lite flythjälp i form av polycelon eller CdC. En torrfluga som börjar bli våt och inte flyter så högt och fint gör ingen flugfiskare glad, kläckaren däremot skall ligga djupt och dränkt i ytan och vi slipper därför det problemet.

Flymf

  Flymf, kläckare eller flytande nymf/puppa?

  Namnen på dessa tre typer av flugor hör man ofta cirkulera och de är i grunden variationer på samma tema, där flugan skall imitera en insekt som håller på att kläckas eller uppehåller sig i eller nära ytan. Tittar man på flugtyperna enligt traditionen och hur de är bundna ser man vissa skillnader där flymfen har sitt skira, slanka utseende och sitt glesa, mjuka kraghackle och kan fiskas infettad uppe i ytan och även som oförtyngd våtfluga en bit ner i vattnet. Kläckaren är något mer detaljerat bunden för att imitera någon speciell insekt och har också någon form av flytkudde, vilket gör att den med hjälp av denna kommer att fiska alldeles uppe i ytan. Det mest kända mönstret av denna typ är utan tvekan Klinkhamer Den flytande nymfen eller puppan slutligen är också i vissa fall detaljerat bunden men har ingen flythjälp utan är bunden av material/dubbing som håller luft bra och ibland också någon form av tupphackle som sticker ut på sidorna. Detta tillsammans med infettning ger den flytförmåga som behövs. Här kan man nämna Superpuppan som den utan tvekan mest namnkunnige, även om Busen och Lars-Åke Olssons flytande olive dagsländnymf även de gjort sig ett namn. I slutändan spelar det ingen roll hur man vänder och vrider på det, då alla tre typerna är ypperliga fiskfångare och alla har sin plats i asken fast de plockas fram under olika förhållanden.

  Det finns således tre olika varianter av vad jag skulle vilja kalla ytfilmsflugor men som vi tidigare sagt är de på många sätt lika. Man kan dock urskilja två olika huvudtyper de utan flythjälp (flymfer och flytande nymfer) och de med flythjälp (kläckare) där denna kan bestå av till exempel polygarn, polycelon, Cul de Canard eller ibland hjorthår. Vilken typ av flythjälp man förser sin fluga med är lite en småksak, men man skall betänka att beroende på vad man väljer får man flugor som uppför sig på lite olika sätt i vattnet. Det kan därför vara lämpligt att fundera på vad det är för insekt man ska imitera, allt för att få en imitation som på bästa möjliga sätt liknar och beter sig som originalet. Den största och viktigaste skillnaden i uppförande mellan de två huvudtyperna är att de flytande nymferna och pupporna ligger horisontellt på eller i ytan medan kläckarna får en mer vinklad ställning runt 45 grader ner i vattnet.

  Utan flythjälp (flytande nymf/puppa)

  Eftersom denna flugtyp ej har något styvt tupphackel att förlita sig på för att hålla sig flytande uppe på ytspänningen, skall man tänka på att använda material som kan binda mycket luft då det är detta som håller flugan uppe. Med andra ord är de flesta sorters dubbing som ej är alltför mjuk och gärna har något krusiga fibrer lämpliga material, då dessa har en enastående förmåga att efter impregnering hålla luft mellan fibrerna. Detta gör att om du drar ner flugan under ytan kommer den att poppa upp igen, och skulle den börja sjunka blir den snabbt i form efter ett par snabba luftkast. För att förbättra oddsen ännu mer skall man sträva efter att använda en så tunntrådig och lätt krok som möjligt, men detta gäller självklart alla de flugor vi behandlar här.

  Många insekter som är på väg att kläckas tar hjälp av ett gashölje som för dem upp till ytan. Detta ger dem ett silverskimrande intryck i vattnet, som vår fluga med luft mellan fibrerna imiterar på ett mycket bra sätt. Du kan välja att impregnera hela flugan genom att doppa den i någon form av torrflugeolja eller kanske endast fetta in dess thorax med torrflugefett om du vill få den att ligga djupare i ytan.

  Med flythjälp (kläckare)

  Här är det inte lika viktigt att impregnera flugan, då man förser den med någon form av flytkudde som håller den flytande och ger den eftersträvade vinkeln ner i vattnet. Valet av dubbing och dess egenskaper har heller inte lika stor betydelse, utan här passar det bra med en mjuk dubbing som ger ett transparent intryck, reflekterar ljus och skänker flugan liv. Det är en smakfråga om man använder natur- eller syntetdubbing men den naturliga, från till exempel hare och kanin med sin blandning av stickhår och underull tycker jag ger mycket fina och livfulla flugor Experimentera gärna också med de olika sorter av naturdubbing som är mixade med någon form av syntetfiber - typ flashabou eller antron - för att ge flugan lyster eller förse flugan med en flashribb för att ge liknande effekt. Till flytkudden kan man använda en rad olika material och beroende på vilket man väljer ger detta flugan olika egenskaper.

  Polygarn: Passar bäst till små flugor då garnet inte har så stor flytkraft. Bindes in som en ögla och impregneras med torrflugefett.

  Polycelon: Ett skumplastmaterial med slutna celler och bra flytegenskaper som även kallas för ethafoam. Bindes in som en vingsäck eller som ett fristående vinganlag. Man skall, som vi sagt tidigare, se till att använda en så lätt krok som möjligt och inte göra vingsäcken för liten då man annars kan få problem med flytförmågan. Se till att ej dra och pressa ihop materialet för mycket, eftersom luften då komprimeras och flytförmågan försämras. Använder du polycelon som flytmaterial får du flugor som flyter mycket djupt i ytan eller hänger i ytfilmens undersida.

  Cul de Canard: Gumpfjädern från and med naturlig impregnering som ger en oöverträffad flytförmåga. Binds in som ögla, vingsäck eller som en bunt fibrer och ger en fluga som inte ligger djupt i ytan om man jämför med en Polycelonkläckare. Lättarbetat när du binder mycket små flugor typ Midges och liknande.

  Oberoende vilken modell du binder av dessa ytfilmsflugor flytande nymf eller kläckare skall du eftersträva att inte göra flugorna för kompakta, utan gärna lite luddiga och diffusa, för att släppa igenom och reflektera ljus och ge en illusion av liv.

Vulgatakläckare och Busen

  Vilka insekter?

  Kläckaren är inget speciellt flugmönster utan ett samlingsnamn på den typ av flugor som skall imitera detta stadie för de insekter som kläcks fritt ute på vattnet, såsom till exempel dagsländor nattsländor och fjädermygg. Just kläckarens diffusa utseende gör att fisken tar den för lite av varje, och den kan även på ett bra sätt imitera drunknade landinsekter som ofta ligger mycket djupt i ytfilmen. Visst kan man göra dessa flugor mycket detaljerade och i många färger men enligt min egen tro är det en riktig presentation av en imitation med vissa nyckeldetaljer och flugans sätt att uppföra sig i vattnet som är de viktigaste ingredienserna för att få fisken att ta.

  Varför det kan vara bra att ha ett par olika modeller kläckarimitationer i asken beror helt enkelt på att olika insekter beter sig på olika sätt vid kläckningen och "hänger" olika i ytan. Detta gör att fisken ibland föredrar en "djupt" hängande Polycelonkläckare medan en CdC dito kan vara bättre vid andra tillfällen, och vid ett tredje kan en flytande sälhårspuppa/nymf ge hugg. Man kan även förse några av sina flugor med en längre "stjärt" av fibrer för att imitera de insekter som antingen just kommit ur sin hud och har den hängande efter sig eller helt enkelt misslyckats med detta och förolyckats. Vad man gör när man kommer till vattnet är att studera vad som kläcker eller ännu hellre hur det kläcker och på vilket sätt insekterna beter sig när de bryter genom ytan. Utifrån detta väljer man sedan en lämplig imitation.

  Min egen grunduppsättning av ytfilmsflugor är egentligen ganska liten, men då de är så pass allround kan samma fluga fungera vid flera tillfällen. Jag har några flugor av varje sort som jag tagit upp här, men min absoluta favorit är utan tvekan Polycelonkläckaren. Denna binder jag i varierande storlekar och färger, och för att imitera olika insekter gör jag nattsländorna knubbigare och dubbade en bit ner i krokböjen samtidigt som dagsländorna blir slankare och skirare. Dessa kompletteras sedan med ett antal flytande Sälhårspuppor i olika storlekar samt några små, svarta fjädermyggpuppor i ett par olika varianter.

  Mothugget

  Vad som kan vara ett problem med dessa flugor är att de är svåra att se eftersom de ligger lågt i ytan - speciellt om det är lite vind eller det börjar bli mörkt. För att i någon mån hjälpa upp detta kan man använda en avvikande och klart synlig färg till flytkudden på kläckarna för att därigenom öka synbarheten. Flugor utan en sådan kan bli svårare att hålla ögonen på, men man kan också tillämpa tekniken som innebär att man ser var man har spetsen på fluglinan och sedan lägga till längden på tafsen och hålla ögonen på detta område. Vakar det en fisk inom det området gör man mothugg - och i de flesta fall är det flugan som fisken tagit.

  Fisketeknik

  En kläckare kan du använda vid många tillfällen. När jag kommer till ett vatten med vakande fisk börjar jag ofta fiska med just en kläckare istället för en torrfluga som kanske kan tyckas vara det naturliga valet. Men då jag tror på dessa flugor blir det gärna så. Du kan fiska din kläckare på flera sätt, men några grundregler kan man urskilja. I strömmande vatten brukar det vara bäst att fiska den på torrflugemanér snett uppströms och utan påverkan av tafs eller fluglina, eller med ett parachute-kast nedströms om detta passar bättre. Som vanligt är det viktigt att fisken ser flugan före tafsen, och förläng gärna spetsen en bit för att få en lång och störningsfri drift på flugan. I stilla vatten däremot händer det att en fisk patrullerar förbi din stillaliggande fluga utan att se den, och då kan en liten kort dragning i linan för att få den att stripa till till vara skillnaden mellan hugg eller inte. Blåser det och ytan krusas kan man fiska hem flugan med en lugn handtvist för att ge den lite rörelse och hålla bra kontakt. Är ytan däremot helt blank får man vara försiktigare, då för häftiga rörelser med flugan kan skrämma mer än locka.

  Eftersom det är en fluga som ligger i ytan och syns väl skall tafsen ej vara för tjock och anpassas till rådande förhållanden. Det vill säga; blåser det och ytan är orolig eller det börjar skymma, kan man gå upp lite i tafsgrovlek. Men i det stora hela brukar det vara lämpligt att hålla sig någonstans mellan 0,14-0,20 beroende på flugstorlek, och där de grövre dimensionerna kan vara berättigade vid vind, mörker eller stor fisk.

  Gör ett litet sortiment kläckare i några olika modeller, färger och storlekar och upptäck en fluga som kan ge dig många högtidsstunder i både stilla och strömmande vatten.

Flytande Sälhårspuppa

Krok: Torrflugekrok 14 till streamerkrok 10.
Kropp: Sälhårsubstitut i beige, olive, brunt eller grått.
Rib: Stubbat hackle eller strutshearl.
Thorax: Kanindubbing.
Hackle: Ett varv rapphöna.

Polygarnkläckare och CdC-kläckare

Krok: Lätt 12-20.
Kropp: Mörk dubbing.
Vinganlag: Ljust polygarn i ögla.
Hackle: Parachutelindat eller falskt.

CdC-kläckare

Krok: Lätt 12-22.
Kropp: Kanindubbing.
Stjärt och hackle: Rapphöna.
Vinganlag: Ögla eller bunt fibrer av CdC.

Polycelonkläckare och fjädermyggpuppa

Krok: Lätt 8-16.
Kropp: Kanindubbing i olika nyanser.
Rib: Flashabou eller bintråd.
Vinganlag: Svart polycelon.
Hackle: Rapphöna eller långfibrig dubbing i bindtrådsögla.

Dubba och linda kroppen och följ efter med ribben. Bind in en remsa polycelon som får sticka ut lite framme vid huvudet. Linda hackle eller dubbingögla över stället där polycelonet är nedbundet.

Fjädermyggpuppa

Krok: Lätt 12-20.
Kropp: Svart dubbing.
Flytkudde: Grå polycelon.
Hackle: Rapphöna.

© Text & foto: Henrik Larsson

Henriks hemsida http://www.fiskebild.se