Sätt
färgkod på dina nymfer
För att lyckas med
nymffisket måste man variera förtyngningen efter fiskedjup och strömstyrka
Text & foto: Niclas
Andersson
Harörenymfer med färgkodade huvuden
tillsammans med krokar som visar respektive förtyngning.
Vare
sig man fiskar öring, röding eller harr, så finns det en enkel regel att följa; fisken
intar nittio procent av sin föda under ytan. Denna föda utgörs till stor del av nymfer
tillhörande dagsländor och bäcksländor samt puppor, husmaskar och frilevande larver av
nattsländor. Fisken är mycket sparsam med sin energiförbrukning, och det är egentligen
endast vid ett fåtal tillfällen som den anser det lönsamt att söka födan på ytan.
Fisken föredrar att stå bakom en sten eller i en håla, där den slipper att kämpa mot
strömmen och samtidigt kan få maten serverad mitt framför nosen.
På detta sätt blir energiförbrukningen minimal och födointaget maximalt - den perfekta
kombinationen för en fisk.
Många flugfiskare, som kommit underfund med detta, har därför allt mer börjat övergå
från torrflugefiske till att lära sig ett varierat nymffiske med alla de krav och
möjligheter som detta erbjuder. Problemet för nymffiskaren är emellertid att avgöra
hur en nymf ska förtyngas för att fiska på rätt djup och på rätt sätt. Hur mycket
bly- eller koppartråd ska nymfen ha för att få rätt vikt? En förtyngning, som passar
i ett vatten, kan vara helt fel i ett annat där det är lite djupare eller strömmen är
stridare. Många hänger ett blyhagel på tafsen för att få nymfen att sjunka. Råkar
vattnet istället vara grundare, så tar man lite fett på tafsen. Båda dessa metoder att
förtynga respektive lätta nymfen har emellertid nackdelar. Alla som kastat med ett
blyhagel på tafsen vet hur ryckigt det blir och hur tafsen vill slänga okontrollerbart
hit och dit. Vill man sedan övergå till att fiska av ett grundare parti, där blyhaglet
skulle ställa till besvär, så blir man tvungen att korta ner tafsen några decimeter
för att därefter på nytt förlänga den med motsvarande längd tafsmaterial. Blyhagel
har även en tendens att studsa på botten, vilket många gånger resulterar i att tafsen
och spöt uppför sig som om en fisk tagit flugan. Mothugget blir varje gång självklart
till en besvikelse...
När det gäller att lätta
upp en nymf och få den att gå närmare ytan genom att fetta in tafsen uppstår andra
problem. En sådan tafs flyter i ytfilmen och gör att fisken lättare kan upptäcka den
och undvika att ta flugan. Visserligen kan man gå ner i grovlek på tafsen, men det
medför att brottstyrkan blir lägre och man måste anpassa både mothugg och drillning
efter detta. En infettad tafs fortsätter också att flyta även när man vill börja
fiska djupare igen. Fettet sitter alltså kvar under längre tid än vad man många
gånger önskar Enda botemedlet är att byta tafs eller att hänga på ett blyhagel för
att dra ner den. Båda lösningarna leder till problem som kan kosta dig en fin fisk.
Variera vikten på flugan
Om du vill bli en
framgångsrik nymffiskare finns det inga enkla genvägar Du måste hela tiden anpassa ditt
fiske efter var fisken befinner sig och efter vad den äter För att du skall lyckas med
ditt nymffiske, måste du variera vikten på flugan efter fiskedjupet och efter strömmens
styrka. Nymfen måste alltså vara anpassad efter varje individuell fiskesituation och
dessutom ha en naturlig gång i vattnet. När du befinner dig vid ditt ström-vatten är
alla ovan nämnda grundregler förlorade, om du inte kan variera vikten på din fluga
efter fiskens krav. För att du ska lyckas med att presentera din nymf korrekt, måste du
därför redan vid bindstädet känna till de fiskesituationer, som du senare kommer att
befinna dig i.
Genom att binda upp fyra
olika förtyngningar av ett och samma flugmönster på likadana krokar får du fyra olika
vikter av en och samma nymf eller puppa. Till de olika förtyngningarna använder du fyra
olika färger på bindtråden, för att du lättare skall hitta rätt vikt, när du senare
befinner dig ute vid vattnet. Huvudet på flugan blir din färgkod och talar om vilken
vikt nymfen har och i vilken fiskesituation den är lämplig.
Dessa fyra flugor, som
alltså bara skiljs åt genom olika vikt och färg på bindtråden, är i grunden
anpassade för fyra helt olika fiskesituationer. Anser du dig behöva anpassa dina flugor
efter ännu fler fiskesituationer, gör du detta genom att öka eller minska
förtyngningen ytterligare på en fluga, till vilken du då använder ytterligare en ny
färg på huvudet. Men för min egen del har jag funnit att det räcker med dessa fyra
olika förtyngningar - vare sig jag fiskar harr i de strida strömmarna i norr eller
öring i någon djup sydsvensk skogså.
För att ge ett exempel
från min egen flugask, skall jag beskriva förtyngningarna på ett Guldribbat Haröra i
storlek 14. Till de fyra olika förtyngningarna använder jag tunn koppar-tråd samt
mellantjock och en tjockare variant av blytråd. Jag fäster alltid tyngden mitt på
kroken för att harörenymfen skall få den rätta gången i vattnet. Hade jag istället
bundit en dagsländenymf, hade förtyngningen hamnat längre fram på kroken för att ge
denna en naturlig gång i vattnet.
Lätt förtyngd:
Till den lättaste Haröre-nymfen använder jag endast ett lager tunn koppartråd, som
lindas i täta varv från någon millimeter bakom krokögat till strax ovanför hullingen.
Som färgkod använder jag en olive bindtråd.
Medium förtyngd:
Här använder jag en rödbrun bindtråd som färgkod, och koppartråden byts ut mot den
mellantjocka blytråden, som lindas fem varv runt krokskaftet.
Snabb-sjunkande:
Till denna nymf byter jag ut den mellantjocka blytråden mot en grövre blytråd.
Harörenymfen förtyngs med sju varv blytråd. Bindtråden och färgkoden är svart.
Express-sjunkande:
Detta är den tyngsta Haröre-nymfen i min serie. Blytråden är densamma som för den
snabb-sjunkande, men här lindar jag tolv varv istället för sju. Som färgkod använder
jag en gul bindtråd.
Dessa olika förtyngningar
är speciellt framtagna för mina Haröre-nymfer i storlek 14. Om jag istället binder på
krokstorlek 10, använder jag en helt annan förtyngning - men med samma färger på
bindtråden - för att jag lätt skall kunna veta rätt viktklass på nymfen oavsett
storlek eller mönster. Man måste därför i förväg ta reda på vilken vikt som passar
bäst till olika storlekar och mönster, vilket är ett arbete som till stor del måste
bedrivas ute vid vattnet. Visst blir det många timmars arbete för att täcka upp alla de
larver, nymfer och puppor, som du anser dig behöva imitera, men det finns inga snabba
genvägar till att bli en skicklig nymffiskare. När du sedan tycker dig ha fått fram en
bra kollektion av förtyngningar till olika mönster, så glöm inte att anteckna de olika
förtyngningarna i din fiskedagbok. Lika viktigt är att dessutom skriva ner de olika
färgkoder du använt till olika nymfer, så att du vid senare tillfällen lätt och
enkelt kan hitta rätt vikt på nymferna i din ask. Mitt färgkod-systemLätt förtyngd: Olive bindtråd.
Medium förtyngd:
Rödbrun bindtråd.
Snabb-sjunkande: Svart
bindtråd.
Express-sjunkande: Gul
bindtråd. Nu är det tyvärr faktiskt
så att det inte är tillräckligt att bara binda upp de olika nymferna. För att dina
flugor skall fylla någon funktion, måste de naturligtvis användas för skilda typer av
vatten och fiskesituationer. I en mycket snabb ström måste du använda den
snabb-sjunkande eller rent av den express-sjunkande nymfen för att nå ner till botten
där fisken står Förflyttar du dig sedan till en mycket långsamflytande sträcka, byter
du istället till den lätt eller medium förtyngda nymfen. Visst kan det tyckas jobbigt
att hela tiden hålla på att byta fluga så fort du förflyttar dig till en annan typ av
strömsträcka - men det lönar sig. Genom dessa kontinuerliga byten av nymf i samband med
byte av strömsträcka, kommer du hela tiden att fiska på rätt djup utan att störa
nymfens gång. Presentationen blir också bättre än vid fiske med blyhagel på tafsen -
och därmed ökar chansen att locka fisken. Många gånger reagerar framför allt den
större fisken på minsta avvikelse från en riktig nymfs driftmönster och rörelser
Detta problem eliminerar du till stor del med hjälp av de färgkodade nymferna, om de
används på rätt sätt, vilket innebär anpassning av flugan till i vilken typ av ström
fisken befinner sig och vad den äter.
Driftar i skymning och mörker
Det finns i huvudsak två
anledningar till att en nymf rör sig i vattnet. Den viktigaste anledningen är att nymfen
driftar; den släpper alltså medvetet taget för att strömmen skall föra den en bit
längre ner, där den förhoppningsvis kan finna bättre tillgång på föda. Det andra
stora tillfället är när nymfen är färdig att kläckas och börjar simma, antingen
direkt upp till ytan eller in mot land för att klättra upp på ett vass-strå eller en
sten för att där genomgå förvandlingen till vingad insekt. I en amerikansk
undersökning, som omfattade vattendrag från norra till södra USA, kunde man se att
nymfernas "drift-topp" inföll strax efter solnedgång och någon timme in i
mörkret. Efter mörkrets inbrott ökade antalet aktiva nymfer med flera hundra procent i
jämförelse med dygnets ljusare period.
Detta förhållande gällde
såväl för dagsländor som bäcksländor I Yellowstone River visade det sig att ungefär
170 000 nymfer driftade förbi en av de platser man valt som undersökningsstation under
de två första timmarna efter mörkrets inbrott. Detta gäller inte bara för USA. Även
i skandinaviska vatten har nymferna sin största drift någon timme in i dygnets mörka
period, vilket nymffiskaren bör ta fasta på - speciellt som den riktigt stora fisken
sällan visar sig innan det blivit mörkt.
© Text & foto: Niclas Andersson
Besök gärna Niclas hemsida
http://www.flyfishphoto.com/
|