Kanonsträcka för flugfiske

Sommar vid ån
av Mikael Hansson

  Det är försommar, doften av varm fuktig jord blandas med doften av den nyutsprungna färska växtligheten. Ån har precis stabiliserat sig av den för året ovanligt vilda vårfloden. Sparsamma kläckningar av dagsländan "Rocken" som den lokalt kallas, ger en försmak av vad som komma skall.

  Jag har privilegiet att bo vid sidan av en öringå med okänt hög potential. En juvel bland gamla hälsingegårdar och jordbruksmark. Många är dom tillfällen vid ån som skänkt mig mycket spänning och avkoppling från vardagens stress, en oas alldeles runt husknuten.

  Nu står jag äntligen här, årets allra första möte med dom guldgula prickiga skönheterna. Visst är dom första svingarna med flugspöt lite tafatta, men snart sitter den väl invanda rörelsen.

  Jag brukar alltid lägga denna första fisketur vid den stora höljan bara några hundra meter från mitt hem. Den är 10 meter lång med ett hårt inflöde och en bred djup del mot mitten, den avslutas med en bred forsnacke där det brukar ställa sig fisk.

  Det första kastet hamnar lite snett och draggar i hög fart igenom nacken, det andra blir bättre och hugget kommer hårt och bestämt. Fisken, en ettrig fyrahektos rackare, drar runt som ett jehu i höljan och skrämmer bort eventuella kamrater, den gör några vilda hopp innan den låter sig håvas. Öringen tillhör den unika stammen i ån, visst förekommer det inplanterad öring här men det är dessbättre lätt att känna igen en sådan.

  En höst för några år sedan fick jag och min dotter uppleva något väldigt storslaget, vi var ute och spatserade efter ån och klev rakt in i öringarnas kärleksbestyr. Vi stod högt på å kanten och hade perfekt ljus, ån som normalt är svart och dunkel, hade i höstkylan genomgått en förvandling och var klar som en fjällbäck.

  I höljan befann sig ett tiotal öringar på mellan ett och två kilo. Det såg nästan groteskt ut med dom stora fiskarna i denna lilla å, det virvlade och for till min dotters stora förtjusning, men den som gjorde de största ögonen, det var pappa det. Att det fanns stor fisk i ån det visste jag, men det här bekräftade någonting jag bara vågat drömma om. Det har också övertygat mig om hur viktigt det är att värna om "obetydliga" vattendrag.

© Mikael Hansson Åbo, Färila 1999