En dråplig historia från "vildmarken"
Alf Wennskog

  Att det händer en del oplanerade saker då och då är väl ingenting nytt, det händer nog alla från gång till gång, fast man är ju inte alltid så där sugen på att berätta för alla vad som hänt igentligen.

  Vi, ett par kompisar och jag, hade avtalat att vi skull åka på en fiske resa, det skulle fiskas lax i första hand så kosan ställdes mot Byske älv.

  Efter att vi provianterat och köpt fiskekort på Statoil i Byske så skulle fisket börja, vi åkte upp till Ollforsen. Fisket gick som väntat, dvs inte ett hugg, det kom inte som någon överraskning för mig som fiskat lax ett tag, men för mina fiskar bröder var det en hårdare nöt att smälta, när det förflutit en evighet utan att det hänt något, dvs ca 4 timmar, så börja det att suckas om att det var ingen idé. Jag försökte att peppa upp hjältarna och lyckades hyfsat, när en lax dessutom visade sig efter min fluga så blev det lite mer fart på grabbarna.

  Nu hör det till saken att dessa fiskarhjältar var beväpnade med haspel-utrustning, och behövde därför lite svängrum för att kasta, terrängen vid Ollforsen är dock inte till någon större hjälp. Med undantag för någon 40 cm glugg mellan kvistar och snår så är det så att säga rätt tätt ut med stranden, det är nog så besvärligt att fiska av denna sträcka med fluga utvadad i älven, att då försöka att svinga sitt haspelspö i denna veritabla djungel är, tja ska vi säga en utmaning så god som någon.

  Nåja, en av mina spödragare bestämde sig för att göra ett allvarligt försök att fresta laxen som jag sett, han apterade ett drag som skulle mer eller mindre söka upp och tvinga laxen att hugga (i alla fall om man skulle tror oraklet själv), för att sedan likt en primat hänga sig ut över älven med en hand fastklamrad i en trädstam. Nu ska här sägas att grabben faktiskt lyckades att hysta i väg sitt mirakeldrag, bara det är en bedrift, ett par tiotal meter.

  Draget slog i vattnet, ca 10 m från där jag stod utvadad! Och strömmen förde snabbt iväg densamma mot mig, nu kom plötsligt grabben på att man kanske skulle veva in också! Med en vighet som skulle få nyss nämnda primat att bli avundsjuk, svingade han sig in i buskarna igen och började att veva febrilt, draget svepte förbi mig där jag stod med en fart som gjorde att om en lax skulle fattat tycke för detsamma samt bestämt sig att hugga, skulle behövt generera en fart som närmar sig en viggen med efterbrännkammaren på! Nå vad händer när vattnet släpper sitt grepp om detta drag? Jo likt en kryssningsmissil avfyrad från en ubåt, lämnande draget sitt tänkta element för att i slutet på en ballistisk banan landa högt upp i ett lämpligt placerat träd.

  Nu kom det en del kraftuttryck ur våran hjältes mun, några var av en sådan sort att de närmaste träden såg ut att vissna, svaveldoften låg tung över älven. Nå, hjälten redde ut situationen på ett föredömligt sätt och räddade mirakeldraget från "hubbeborna" i skogen.

  Vis av denna erfarenhet så sökte han ett bättre läge för sina övningar, hittade ett par och skred till verket, efter ett par tre kast från en glugg, så bytte han position, detta krävde emellertid att han fick veva in draget, göra fast det i krokhållaren, backa ett par meter, och tränga sig fram i nästa glugg. Nu är det ju så att man försöker ju alltid att förenkla det hela lite, snart nog kom han på att om han höll i spöt med ena handen och så att säga, svinga sig runt ett lämpligt träd, så behövde han inte veva in allt varje gång. Fiffigt värre!

  Naturligtvis, när han imiterade primaternas förflyttningssätt vid en förflyttning mellan kastgluggarna, BRAK!!!. Den tänkta svingen mellan träden kom av sig så att säga, grabben landade mindre graciöst vattnet. (en simhoppare hade nog inte varit speciellt avundsjuk!). Med ett frustande läte kom hans vid det här laget lätt panikslagna ansikte upp ur vattnet, armarna hade en frekvens likt en äggvisp, andningen var, ja, lätt ansträngd kan vi säga, benen sökte febrilt efter bottenkontakt. Allt detta utspelades ca 1½ meter från mig där jag stod utvadad, snäll som jag är så tog jag ett steg mot min fiskebroder, sträckte ut en hjälpande hand och hjälpte honom in mot land, nu visade sig primattakterna igen, snabbt svingade han sig upp på land.

  Jag skulle nog ljuga rätt rejält om jag nu skulle påstå att jag inte skrattade! Jag hade kramp i magen där jag stod!

  Våran andra fiskebroder var däremot mycket bekymrad och allvarlig, med en plågad min frågande han hur det hade gått, ja inte för våran simmande broder, utan för hans kastspö! Det låg ju på botten!!

  När jag hämtat mig från den värsta skrattattacken, som var helt onödig om man skulle tolka simmarbrodern rätt, så fiskade jag upp spöt från botten.

  Nå, det var bara att göra upp en eld och börja torka kläder, snart nog så släppte chocken från våran simhoppare, och han kunde också se det humoristiska inslaget i det hela.

  När detta var gjort, så fortsatte fisket, utan resultat dock, vi bestämde oss för att dra vidare på nya äventyr. Kursen sattes mot Piteåälv, nu skulle vi fiska harr och öring.

  När vi närmade oss Storforsen så stod solen högt upp på himlen, det var nå ruskigt varmt, vi beslöt oss för att prova fiska i lilla Varjis ån istället för Piteåälv.

  Varjisån är en lite idyllisk ån med ett fint bestånd av både harr och öring, vi letade oss ner till ån med hjälp av en karta. Solen gassade som värst, svetten flöt i floder, och fisken vägrade i stort sett att hugga. Mina spösvingande bröder började bli duktigt less nu, jag bedyrade att det gick att få fisk även i detta väder, det gällde bara att hitta rätt fluga.

  "Ja ja!" blev svaret, "den har vi hört förr, upp till bevis!" En utmaning! Vem kan motstå en sådan? Nu gällde det att bevisa att fluga var effektivare än spinnspöt, äran var satt på spel.

  Jag smög mig fram i snåren som kantade ån (dags för primattakter från simhopparen igen!) försiktigt petade jag ut en lite imitation av en myra i ån, jag följde den med hjälp av mina polariserande glasögon, likt en torped kom en öring ut ur skuggorna under strandbrinken och tog flugan.

  Ingen bjässe men en matfisk i alla fall och äran räddad, jag lyckades att lura två till innan jag gick tillbaka till bilen där mina fiske bröder låg i gräset och slumrade.

  "Det var som… tog den på fluga?.. hmmm, jag sätter på ett flugkast så ska du få se på fisk!" Nu var det broder två som talade, han rotade fram ett (lätt!?) trassligt flugkast ur sina gömmor, knöt fast det efter konstens alla regler och stegade ner till ån, han förklarade hur effektivt det var att fiska med flugkast, snart skulle han ha slagit min fångst, både till antal och storlek, med ett hummande läte stod han vid strandkanten och lät sin röntgenblick glida ut över den lilla forsnacke som låg framför oss, han fångade elegant upp linan med pekfingret och fällde bygeln, med en graciös rörelse svingade han ut sitt flugkast över ån, just det, ÖVER ån! Ja, se dessa "hubbebor" högt uppe i en asp satt flugkastet, jag bet mig i läppen allt vad jag var värd, en snabb blick på grabben sade att det inte var något läge för kommentarer, jag gick upp till bilen igen och började att rensa mina tre öringar.

  Strax innan jag var färdig med den sista öringen så ekade ett segervrål över ån, flugkastet var räddat! Nu skulle det fiskas igen.

  Han var inte så lite stolt när han förklarade hur han burit sig åt för att rädda sitt flugkast, medan han med yviga gester visade hur det hade gått till så gick det upp en fisk och vakade ett tjugotal meter ovanför forsnacken, ca 30 meter från oss där vi stod. Genast berättade han vilken sorts fisk det var, samt storlek, han fångade åter upp linan med pekfingret, fällde bygeln, nu var det ingen risk att han skulle kasta över, han kastade ju längs med ån och uppströms.

  Med ett väl så tilltaget kraftfullt kast, skickade han åter iväg flugkastet över ån, ett pisksnärts liknande ljud nådde mina öron, linan gick av! flugkastet flög elegant i en ballistisk bana längs med älven och landade säkert goda 50 meter längre bort med ett plask.

  Återigen insåg jag att kommentarer inte var aktuella, retfullt kom flugkastet glidande nerför ån, utom räckhåll för oss, det sista vi såg av det var hur det rundade kröken 30 meter nerströms.

  Tja, det är igentligen inget att tillägga, killen packade utan ett ord ihop sina fiskegrejer, så gjorde även simhopparen. Jag insåg att en eventuell övertalning skulle falla på ett majoritets beslut, så jag packade ihop även jag.

  Samtalet hem till Boden rörde sig runt allt mellan himmel och jord, utom fiske av någon konstig anledning?

Av Alf Wennskog 2001 ©